Bevittnade igår kväll Ella Lemhagens nya film, Patrik 1,5, en filmatisering av Michael Drukers pjäs. Filmen som är en svensk Brokeback mountain möter den putsade medelklassfasaden på Wisteria lane i Desperate housewives. Torkel Pettersson och Gustaf Skarsgård är ett homosexuellt par som flyttar in i den svenska villaidyllen och vänder upp på Svenssons fördomar - både genom att vara bögar och dessutom genom viljan att adoptera ett barn. Fördomar 2008? Ja, uppenbarligen inte bara på film, eftersom mycket av filmens kontrovers innan den ens haft premiär har handlat om att biografägare utanför storstäderna har tackat nej till att visa den. Inte så mycket utifrån sina egna premisser men utifrån hur man ser på publikens mottagande. Är inte det att idiotförklara sin publik? Det låter som klassisk rasistretorik. "Jag är ingen rasist men andra skulle kunna tycka…" osv osv. Uppenbarligen har inte homodebatten 2008 nått utanför Stockholm, Göteborg och Malmö om man fortfarande resonerar kring homosexualitet som nåt man helst inte vill provocera vanligt folk där ute i stugorna med. Jaja, i Fjollträsk kan de ha sina parader och karlar som klär sig som kärringar men här ute håller vi inte på med sånt! Och är det inte konstigt att samtidigt som hela den fullsatta biosalongen tycktes helt översvämmad av unga tjejer som tyckte att Gustafs och Torkels kärlek var så himla mysig och suckade kärleksfullt över deras ömhetsbevis – så står dessa kvinnor så diametralt långt ifrån sina manliga jämnåriga? Där är en bög fortfarande äcklig och provokativ. Varför kommer tjejer så tidigt in i acceptansen men inte killar? Om de någonsin kommer in i den..
Det är en helt ok film, rent utav en väldigt bra första halva men med tanke på att Thomas Ljungman ska spela ett problembarn – är han inte fantastisk välartad på nolltid (förutom en kort bögjävelskepsis de fem första minuterna)? Om 15-åringar på glid beter sig sådär, så går det här landet en ljus framtid till mötes…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar