Novell och tre deadlines

Sista oktober verkar bli en intressant politisk dag, då helt plötsligt Alliansen går ut hårt med valfläsket kring byggandet av ny tunnelbana och spårväg. Nu är helt plötsligt alla positiva och alla vill bygga. Så lät det inte för ett år sen men med sjunkande popularitetssiffror har man återigen insett att politikerna kanske är här för folkets skull, för att verka för folkets vilja - och inte tvärtom. Allianspartierna försöker idag övertrumfa varann i löften om vilka satsningar man vill göra. Det känns bara så taktiskt förljuget. Att sen hela projektet ska finansieras via chockhöjda biltullar (inkluderat Essingeleden) gör ju saken lite trist.

Borrandet och bankandet i huset fortsätter oförtrutet. Hundarna är halvt hysteriska och stressade av de höga ljuden och det börjar bli vardag att komma hem från nattjobbet, gå och lägga sig och se en stressad hund stå nedanför sängen, med tungan utanför mungipan. Sen sover man i korta stötar, mellan borrandet, slipandet och pauserna, för att vakna fem timmar senare - och fortfarande se hunden stå stressad nedanför sängen med hängande tunga. Nu har man äntligen bytt fönster hos illaluktande grannen nedanför också. Å andra sidan, det måste ha varit det bästa som kunnat hända det där stinkande kyffet: två dagar av total utvädring.

Obetalbart... Just nu är det lite roligt på jobbet med antal riktiga knasbollar. Roliga, sympatiska människor som.. ja.. tänker lite fel ibland? För några dagar sen spelade vi ett parti Trivial pursuit och ingen minns egentligen hur det slutade. Däremot vissa av resonemangen. Såsom tanken bakom frågan "vilken prins var gift med prinsessan Sibylla"? Patienten som fick frågan grunnade länge... prins, Sibylla.. Prins Korv?

Imorgon drar så NaNoWriMo igång igen, tävlingen där man på en månad ska skriva ihop en bok på minst 50 000 ord. I omfång blir det ungefär 120 sidor text, om man skriver i typsnitt 12. Har en bra story i huvudet men har samtidigt tre deadlines i skolan som ska vara inne under november månad. Man borde ju inte... fast ändå...?

Karma

Fyra unga blir skjutna i en gänguppgörelse i Tensta och efteråt kommer snacket handla lika mycket om det upptrappade våldet som att det tog 20 minuter för en ambulans att dyka upp. Numer är det ju så att ambulans inte åker in i högriskområden utan att första invänta poliseskort, pga. stenkastning och bakhåll som varit tidigare. Så då fick man vänta, helt enkelt. Så att sen beklaga sig över att ambulans / brandkår / polis inte kommer när det verkligen behövs - well, karma is a bitch! Som man bäddar får man ligga.

Dagens snackis är väl annars sexfilmsdomen där ett skadestånd till en kvinna som filmades i smyg när hon hade sex och sen fick filmen spridd på nätet - sänktes radikalt med argumentet att "det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor". Känns inte det som ett väldigt godtycklig och generaliserande utlåtande?  Snacka om att direkt skjuta den nya lagstiftningen om kränkande fotografering och förtal i sank - med personliga spekulationer. Här är det snarare domstolen som satt fingret i medialuften och utfärdat sin egen karma is a bitch.

From Munkfors with love

Jag tror banne mig att hantverkarna är klara i lägenheten. Att de stövlat in med skorna över mattorna för sista gången, för den här gången. Nya fönster, ny plåt runt om, ingen asbest! Det har till och med inneburit förbättrade grannrelationer till grannen vars vägg vi råkade spräcka när vi borrade upp bokhyllorna. Vi kan åtminstone himla med ögonen ihop åt  hantverkarna och hur mycket de dammar. Vad gäller den illaluktande grannen så har fortfarande ingen renovering satt igång - det är som att man bara glömt dem. Paranoid som jag är så gör jag en ny (och större) tolkning. Jag tror någon har dött i lägenheten. Det skulle förklara den här doften av gamla räkskal som låg som en Lützendimma i hela trappuppgången förra veckan.

En bekant berättade en kul historia för ett tag sen. Jag ska inte outa stället, eftersom jag inte är helt säker på vilket det var men hen berättar i alla fall om en vägkrog utanför Munkfors i Värmland, vars gästbok är en sanslöst rolig läsning av hat. Roligt är väl också att de som driver restaurangen fortfarande inte läst igenom vad som faktiskt står i boken. De flesta kommentarer är av sorten "vad du än gör - ät inte här!!!", "maten smakar skit" och "personalen är kompletta idioter". Stämmer verkligen det här? Får åtminstone mig att tänka på det ökända hotellet i Rom, dit folk bara åker för att bli förolämpade, få dålig service och käfta med den oerhört osympatiska (och ofta berusade) ägaren.

På lördag blir det parmiddag och jag inser att jag passar in på ett roligt citat: man inser att man börjar bli gammal när man städar mer innan festen, än efter. 

På TV-fronten ser vi Allt för Sverige, tredje säsongen och amerikanerna i år är nästan skrattretande naiva och världsfrånvända. Som kvinnan som skulle bli mycket besviken om inte hennes släktforskning visade på att hon hade kunglig börd. Jo, för det var ju så ofta kungligheter som emigrerade till USA i slutet av 1800-talet... Nypremiären av Solsidan verkade lovande och idag missar vi förstås inte Dessertmästarna. Nischat och nördigt så det räcker och kul med gruppdynamiken, allt mellan kaxiga Per (som tar all plats med sin kroppshydda och munläder) till sockersöta men alldeles för blyga Lina, till seriens egen Darth Wader: Philip - som tycks använda sin kompetens för att göra onda saker (enligt juryn). Sen kan man absolut har invändningar mot varför det ska vara fyra män i juryn och inte en enda kvinna. Mia Öhrn hade väl varit utmärkt (hon var påtänkt som jurymedlem med sorterades ut) eller varför inte Christina Gyllner (vinnaren av Hela Sverige bakar)? Svenska konditorlandslaget har i alla fall två kvinnor med och kvinnor kom tvåa och trea i årets konditor-SM, så nog hade det funnits kandidater om man verkligen velat hitta någon?

Gatsbyismer och datenoja

Ännu en vecka i jämmerdalen avklarad. Flera deadlines närmar sig. Synopsisinlämning för kandidatuppsatsen och frågan om man välja att delta i skrivtävlingen NaNoWriMo i november. Försöker skriva så mycket jag hinner innan första november, för väl då kommer jag inte ha tid att skriva en bok på 50 000 sidor, eller 1667 ord om dagen, på 30 dagar. Har dock en kul idé på gång och härlig draghjälp i att två vänner också ska "tävla"/delta.   

Hörde en historia av en vän för några dagar sen, som gjorde en lite beklämd. Vännen har i sin tur en homosexuell vän, som äntligen och öppet börjat anamma sin läggning. Problemet är att hen samtidigt dejtar en partner som inte kommit ut och som är livrädd för att ses ute offentligt i sällskap med sin date. Så det gör att de bara dejtar vid tillfällen när de kan göra något maskulint och grabbigt ihop. Som att gå på fotboll (och skrika machoramsor på läktarna) eller gå på krogen ihop med grabbgänget. Det känns så sorgligt på nåt sätt?

Hann också se Baz Luhrmans Den store Gatsby och kan väl instämma i kritiken. Det är något väldigt plastigt och artificiellt över filmen. Något väldigt dataanimerat. Om det är Luhrmans intention, att filmens aura och stil ska vara lite som Gatsbys flyktiga personlighet, så lyckas han rätt bra. Annars känns det mest som en färgglatt inslagen karamell, som inte smakar någonting. Och fortfarande, trots att Leonardo DiCaprio ju faktiskt närmar sig 40, så känns han som en felcastad snorvalp som inte känns trovärdig i vuxna roller. Lika felcastad som bästisen Tobey McGuire, som fortfarande ser ut som om han vore 12.

Skämskudde: på

Turbulent tid just nu... Mycket är jobbigt just nu och det mesta så pass privat att jag inte kan prata om det här. Hm, så varför ens ha en blogg, då? Strul på alla plan: privat, på jobbet och i skolan. Till och med strul på kära C's jobb, vilket också påverkar. Och byggkaos till på det. Hela centrum, ute på gatan och inne i lägenhet. Överallt buller, borrande och damm. Fönsterbyten görs i hela huset och nu är det ju spännande och intrigskapande faktum att hantverkare varit inne i alla lägenheter runt omkring, utom just i lägenheten med den illaluktande grannen. Hen bor liksom "mitt i", så man har ju uppenbarligen hoppat över just dem och tagit alla före och efter. Varför? Vad är grejen? Vägrar de släppa in någon, eftersom de ruvar på en hemlighet, eller vill ingen komma in där pga stanken?

Demokrater och republikaner fortsätter att tjafsa med varann in i det sista, timmar innan  höjningen av skuldtaket måste vara åtgärdad. Trots att massor med statliga myndigheter fått stänga igen. Vad jag fortfarande inte fattar är att det här inte får några konsekvenser för politikerna som sitter där i kongress och senat. De som käbblat och gjort tusentals arbetslösa medan de själva INTE gjort sitt jobb. Varifrån får de sin lön? Dra in deras löner, förmåner och privata finansiärer - så blir det nog lite fart på sakerna. Det här liknar bara bortskämdhet utan dess like.

Kanske beror det bara på min osäkerhet... I helgen gjorde vi ett besök på Café Samt i Enköping och redan i dörren möts man av körsång och en liten men entusiastisk publik. Jag känner mig verkligen elitistisk och dömande men allt kändes som en scen ur nån sketch med Galenskaparna. Fyra, fem galet pretentiösa kulturtanter i medelåldern, i alternativa typiska färgglada kläder som sjunger hellre än bra - afrikanska sånger (de erkänner själva att de inte har en aning om vad orden betyder). Min skämskudde åkte i alla fall upp, när jag verkligen försökte hålla ryggen mot skönsången, för att inte brista ut i gapskratt. Det låter hemskt, gällt och falskt, eftersom ingen har någon skolad röst men de kompenserar allt med sin hurtiga entusiasm och glädje och vill engagera övriga kafégäster i sången (man sjunger ju ändå bara samma ord om och om igen). Nej, jag är för stel för det. Det här är inte mitt forum. Vi går ut på uteserveringen för att slippa höra och det dröjer inte länge förrän det kommer ut en karl, mäkta nöjd. "Vilken tur ni haft, som kom hit just idag!" Syftandes på att vi haft en otrolig tur som fått beskåda Enköpings finest i aktion.

Sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar

Jag säger inte att mitt jobb är en kreativ återvändsgränd eller att stagnering dödar hjärnan men på nåt säger ändå en händelse någonting. En av de äldre kollegorna fastnar länge och bara sitter och glor in i akvariet på jobbet. Som förstenad, i fem minuter. Efteråt konstaterar hen torrt: det är tur att man inte är en fisk.

Helgen var turbulent minst sagt av orsaker jag inte kan nämna här. Däremot blev det ett besök på Intiman för att se De 39 stegen. Riktigt roligt! Peter Dalle och Morgan Alling briljerar med att säkert göra 50 olika roller i pjäsen. Dalle är helt strålande. Cecilia Forss - alltid bra. Robin Stegmar, bra han också. Under helgen hann vi också med café-Stockholms nya hype: Peter Nordins och Daniel Lindebergs nya Grand café men en aura av sekelskiftets Paris och Wien. Wienercaféet var en spännande upplevelse med sin klassiska inredning och bordsservering, proper betjäning med vita skjortor och flugor. Man kan väl säga att kvaliteten i råvarorna finns där men att stället än så länge lider av en hel del barnsjukdomar. Tycker absolut man ska gå hit - men om tre månader. Då kanske man justerat småfadäser som småvimsig personal, att saker är slutsålda redan mitt dagen, eller att de justerbara borden saknar spärr, så att de i nuläget mest känns som stora drejskivor. Men vi älskar intentionen!

Musikaliskt är det en del systrarna Haim just nu och så förstås Veronica Maggios nya skiva. Duetten med Håkan Hellström i Hela huset är en sån sjuk hit men samtidigt känns hela refrängslingan så galet snodd...? Är det en ny trend, att sno skamlöst från kända redan klassiska låtar? Håkan Hellströms vackra Valborg är visserligen vacker.. men melodin är ju snodd från Elvis Suspicious minds. Maggio & Hellströms Hela huset är också otroligt medryckande men påminner inte refrängen om typ Mark Knopflers tema till Local hero? Eller är det något annat jag tänker på?

Skalbagge med snorbroms

Han kom, han sågs, han segrade. Hemma hos oss gick det inte att undvika att Fredrik med stort F var i stan. Stjärnmäklaren Fredrik Eklund, förstås. I veckan som gick var det så visning av exklusiva Ture No8 på Grev Turegatan. Med en touch av New York's penthouses men samtidigt till det yttre inspirerad av Östermalms klassicistiska fasader från förra sekelskiftet. Tydligen ska herr Fredrik ha slagit nytt försäljningsrekord i Stockholm också, när en av våningarna gick för den facila och lättuggade siffran 28 miljoner kronor. Det man kan ta med sig av detta tycker jag är att klassicistiska hus ÄR populära och varför skulle man inte kunna bygga i äldre stilar idag för, om det nu anses attraktivt? 

Tänk om Stockholm vågade på samma sätt som Tyskland. Visserligen har tyskarna en annan historia men det är ju ingen som tvingat dem att återuppbygga sina städer med inspiration av sekler tillbaka i tiden. Glädjande är att stadsslottet i Berlin äntligen börjat byggas - och det finns flera webbkameror som följer bygget dygnet runt. Lika kul är också att Dresden i puttrande takt fortsätter att rekonstruera gamla barockhus som förstördes under andra världskriget. Nu här senast ett fantastiskt hus på Rampische strasse. Tänk om man i Stockholm skulle våga återuppbygga det här huset på Vattugatan, som man var tvungen att riva under Norrmalmsregleringen.

Jobbet är sig likt. Försöker tänka mig in i det mardrömslika tillståndet hos en patient som under sin sjukdom inte längre ser människor i sin närhet utan att alla förvandlats till insekter, flugor och dylikt - i propra mustascher. Man inser ju att man är dömd att vara konstigt i dennes ögon, hur snäll och tillmötesgående man än försöker vara. Fortfarande bara en spyfluga i knävelborrar.