fredag 14 juni 2013

Giorgio och Mads

Länge sen sist och nu lär det kanske inte bli några uppdateringar på ett tag, eftersom New York står inför dörren snart. Sommaren har börjat bra och två trender tycks ha utmynnat i stans krogliv. Helt plötsligt älskar alla IPA-öl och Daft punks nya. Speciellt Giorgio by Moroder. Känner mig tyvärr delaktig i flockbeteendet. Tjatet om New York är ju också en ständig Stockholms-grej, så där förstärker jag följarmentaliteten ytterligare. Det enda som gått mot strömmen är att jag rakat av mig talibanskägget. Kommentarerna om "Lincoln" och "Bin Laden" blev till slut för många. Apropå Daft punk så måste jag också kommentera att gamle Liam Gallagher från nedlagda Oasis och numer frontman i Beady eye var tvungen att i klassisk buffelstil kasta skit på kollegori media igen. Daft punk var skit enligt honom och han hade kunnat skriva Get lucky på en halvtimme. Ja, nu är ju det ett klassisk Columbi ägg-resonemang. Coulda-woulda-shoulda. Han kunde ha gjort det - men han gjorde det inte. Istället skrev en komplett bajsmacka som Second bite of the apple, som i min mening skulle kunna vara årets sämsta låt.

Fotbollsspelaren  och landslagsstjärnan Caroline Seger kommer ut som homosexuell och en tanke slår mig. Vad är ens grejen med det? Inom damfotboll/handboll osv är väl homosexualitet näst intill norm och att hon kommer ut är väl jämförbart med att en manlig hockeyspelare kommer ut som straight. Vari ligger nyhetsvärdet?

Slutligen måste jag också hylla fantastiska Jakten av Tomas Vinterberg, som jag hade nöjet att se i helgen. Fantastisk men också en tung molande råsop i magen. Kanske ingen fredagsfilm till groggen och popcornen. Mads Mikkelsen är strålande i huvudrollen.

måndag 3 juni 2013

Horsi, horsi

Jag vet inte om arbetskollega M gav mig de bästa av råd inför ridturen på söndag men de var åtminstone roliga. Man bör tänka på klädseln, sköna byxor som inte skaver men i övrigt propert. Så jag funderar på en fracköverdel och till det ett par mjukisbyxor. Skor med klack ska man tydligen också ha. Varför tänker jag bara på Tom Cruise eller David Brent (Ricky Gerwais karaktär i The Office)? Män som försöker överkompensera för sin längd. Nåväl. Idag var det så dags att rida och jag kan på en gång lugna mina få läsare (C och min mor) att jag inte blinkar fram det här blogginlägget med ena ögat. Ridturen varade i kanske 1,5 timme, gick på landsvägar, stigar och mer kuperad terräng. Skritt, trav och galopp. Som sagt, jag har aldrig suttit på en hästrygg tidigare och kände mig inte direkt som Ivanhoe när vi drog iväg. Att försöka trava... var.... hm, vad är det engelska ordet här..? Ball crushing. Hittar man inte den där rytmkänslan (vilket är svårt första gången) så är en skumpande tur i fart bara ett sätt att plåga sina egna genitalier.

Terrängskrittandet över stock, sten och lerdiken var bäst, vilket väl kanske säger en del om mitt tempo. Vädret var fantastiskt och det känns, såsom ju alla säger, väldigt mäktigt att styra över ett 500 kilo tungt djur och få det att reagera som man vill. Samtidigt insåg man under ritten (och än mer efteråt) så många märkliga nya ställen man kan ha ont på. Som meniskerna och sittbenen någonstans inne i rumpan.

Hur det en gång såg ut
Sommaren tog plötsligt fart och jag tar tillbaka allt elakt jag skrivit om Hornsbergs strand tidigare. Området som bara hade sushi-restauranger. Jag som vurmar för det urbana gillar verkligen det här området, hur man lyckats bygga naturliga förlängningar av den klassiska stenstaden. Och det är oerhört restaurangtätt längs strandpromenaden, nästan så man undrar hur det kan gå ihop sig? Sushihaken är till viss del utkonkurrerade och 15 kaféer och restauranger trängs längs en sträcka som är kortare än en kilometer. Kanske är det nyhetens behag (eftersom trots allt skäggen hittat hit) eller så är det ett lyckat exempel på tät stadsplanering.