Gott nytt år och Årets bästa film

Ett riktigt gott nytt år till alla (eller de få?) läsare man har där ute. Uppskattar er mer än ni anar. Hoppas fortsätta skriva, även om fotobloggen också kommer att ta en viss tid. Numer finns det en hemsida med länkar till några av dem som anmält sitt intresse för att starta redan från första januari; http://365.hemsida.net/ . Alternativt direktlänken till fotobloggen: http://365daysofoakbitch.blogspot.com/

Avslutar också.. något påverkad av middagens goda drycker med 2009 års bästa film - enligt mig.

1. La zona. Mexikanskt drama om ett gated community i Mexiko city, ett litet reservat av välbärgade innanför höga murar och taggtråd - för att hålla de fattiga och underpriviligierade på säkert avstånd. En natt händer så det "skräckinjagande" att en stor reklampelare på utsidan rasar snett mot de rikas mur och bildar som en klätterstege - rakt in i det rika området. Konflikten kan börja. Gripande, oerhört bra och skrämmande.

Årets bästa filmer; plats 2

Jag försöker bara tänka mig in i sits, OM jag varit 20 igen. Ok, nu ska vi gå och se en 2½ timme långt tyskt drama, som utspelar sig i ett mindre bondesamhälle 1914. Ja, filmen är i svartvitt också. Inga kända skådisar (förstås) och förvänta dig inget högt tempo eller mycket action. Svaret hade med 100% säkerhet blivit ett nej tack. Men tiderna förändras, liksom smak och tycke och Michael Hanekes nya film Det vita bandet är ett litet mästerverk i sin anspråkslösa framtoning och slutpoäng. Aldrig har väl 2½ timme känts så korta och att man känt sig snuvad på mer. Jag vill ha mer, jag vill veta mer! När kommer Det vita bandet 2 - harder, longer and uncut? Referenserna jag gjorde under filmen är många och schizofrena. Tänker både på ett tyskt spännande Hemsöborna, eller en avskalat Wiscounsin death trip, kanske med några stänk liknelser av känslan i The Village. Riktigt bra och beroendeframkallande är det hur som.

Årets bästa filmer; plats 4 och 3

Jobb. Ibland är det roligt när personer av utländsk härkomst vill uttrycka sig med svenska ordstäv eller ord och betydelsen blir en helt annan. Minns fortfarande den indiska systern som misstänkte att det var en viss medicin som varit "bovet i Dramaten" hos en patient. Eller under gårdagen, då en syster föreslog att det bästa sättet att muntra upp en dyster patient var att "peppra" henne, som gott det gick. En annan klassiker är annars den spanska kvinnan som klagade på att hon inte kunnat sova, eftersom hennes man hade runkat precis hela natten. "Runka" (roncar) på spanska betyder snarka, om nån undrade..

Och så fortsättningen på årets bästa filmer:

4. Mellan väggarna. Franskt drama om vardagen för en högstadielärare i en stökig Paris-förort med hög invandring och sociala problem. Frustrerande men också väldigt sevärt och ett synligt bevis för att lärares hårda kamp, dagligen, borde uppskattas så mycket mer av samhället.

3. Inglorious basterds. Kors i taket, Quentin Tarantino gör en film med ett manus värt namnet! Quentin Tarantino börjar regissera sina skådisar - till att inte bara strössla coola oneliners omkring sig, utan för att få dem att agera. Och om inte Christoph Waltz får en Oscarsnominering för sin roll som colonel Hans Landa så.. ska jag äta upp hela hundens 5-kilossäck med torrfoder. Man känner igen Tarantinos dialoger och bildspråk men här finns mer att hämta. Men förvänta er ingen historiebeskrivning baserat på sanna händelser.

Årets bästa filmer; plats 7 till 5

7. Tvivel. Inte mycket till story egentligen men årets tyngsta skådisduell, mellan Philip Seymore Hoffman, Meryl Streep och Amy Adams. Ibland kan verkligen de enskilda prestationerna göra en större helhet. Sorgligt utmobbad på Oscarsgalan och Golden globe; med fem nomineringar men inga vinster.

6. King of kong. Årets dokumentär. Visst kan den anklagas för att vara enögt dramatiserad men det fråntar inte insikten i en fascinerande värld inte många känner till. Vuxna män spelar arkadspel och Donkey kong - och det är allt annat än "bara på lek". Blodigt allvar, blod, svett, tårar, svek, lögner, avund och tåliga familjer som stöttar sina makar, som vigt sitt liv åt att spela Donkey kong på professionell nivå.

5. Rachel getting married. Nymuckad efter 10 år på rehab är den annars så pimpinetta Anne Hathaway en klassisk "fish out of water". Fel kvinna på fel plats. Släng in denna vansinnigt egocentriska, grälsjuka och institutionaliserade Hathaway som inbjuden på nåder till systerns tänkt "perfekta" bröllop. Irriterande är bara förnamnet. Irriterande bra dessutom.

Lystring! 365 foton - snart dags!

Som nån uppmärksam kanske redan noterat så har vi (jag och Carina) bestämt oss för att köra på ett fotokoncept inför nästa år. 365 kort, ett kort om dagen, under hela 2010. Vi uppmanar förstås fler att vara med i projektet och det kommer att finnas en sammanfattande hemsida inom kort, som knyter upp alla de separata fotobloggarna som vill vara med. Kanske blir det kanske bara två.. vad vet jag? :) Ju fler desto bättre!

Fotobloggadressen: 365 days of Oakbitch.

Julen och Årets bästa filmer; plats 10 till 8

Julen var trevlig, trots jobb. Några mindre malörer och felköp (som sig alltid bör) men allt som allt väldigt bra. Spelat underhållande sällskapsspelet Zooloretto, umgåtts med familj och druckit perversa mängder julmust. Hittat fantastisk musik, fått Fleksnesboxen och knutit kontakter på Flickr.

Har funderat en del på min musiklista över årets bästa skivor och mer än en gång fått höra att "jag har inte hört talats om en enda skiva du skriver om!". Kanske kastade jag in fel skivor på listan. Är ju annars omåttligt förtjust i Temper traps debut "Conditions" och borde nog klämma in den någonstans kring plats 4-5-6. Annars släppte Midlake en ny singel i dagarna, vilket gör förväntningarna skyhöga på kommande "The courage of others", som släpps i februari. Videon är dock inte den officiella, bör tilläggas.

Så nu den högst personliga filmlistan över årets bästa filmer. Gick väldigt lite på bio i år, så årets lista är mestadels baserat på det som kom ut på dvd under året, med några undantag.

10. Jag har älskat dig så länge. Hjärtskärande och Kristin Scott Thomas. Det räcker väl så? Kanske ingen film man ser på en fredagkväll till popcornen, inför en kväll på stan men det är fransk film när det är som bäst. Berörande i sin stillsamhet och trauma.

9. Synecdoche New York. Charlie Kauffman är tillbaka, mer skruvad än någonsin - å ena sidan. å andra sidan mer melankolisk, eftertänksam och vemodig. Det är inte lätt att hänga med i denna meta-meta film. Kanske kräver det rentutav att man ser filmen mer än en gång men det är så vackert i sin galenskap. Philip Seymore-Hoffman och Samantha Morton i huvudrollerna.

8. Benjamin Buttons otroliga liv. Och det är en otrolig film också. Kanske är det egentligen en rätt enkel historia - om den hade berättats kronologiskt - men ibland sker ju storverk bara i att bryta mot dessa konventioner (Pulp fiction, Memento) och bara komma på det knasiga i att Brad Pitt föds som gammal gubbe och dör som bebis. Brad Pitt blir inte bättre än såhär och att han då ändå blev snuvad på sin Oscar av Sean Penn (för den erbarmligt tråkiga Milk) kan ju bara betyda att Pitt aldrig kommer att få nån Oscar. Eller att han i slutändan får det för lång och trogen tjänst, av politiskt korrekta skäl, trots en rätt dålig fillm (såsom ex Denzel Washington för den medelmåttiga Training day). Cate Blanchett strålar som alltid och dataanima-tionerna/sminkningarna kring skådespelernas åldrande/yngrande är riktigt bra.

God jul och en dålig Mann

Då var man 37 och ytterligare ett steg närmare graven. Man inser också att det är nya tider och att ingen längre ringer för att gratta en på födelsedagen. Nu är det Facebook som gäller. Och mail. Några enstaka sms. Fyller man år dagen före julafton så har man också lärt sig att det är dödfött att ens försöka styra upp nåt födelsedagsparty - eftersom alla ändå är fullt upptagna med det sista intensiva julklappshandlandet på all sin fritid. Annars har det varit en stillsam och trevlig dag med nostalgiska presenter (fantastiska Comic strip-boxen) bla. Serien som tyckts ha gått de flesta obemärkt förbi, nån gång tidigt 90-tal.

Hann under natten se Michael Manns Public enemies och förutom att den kändes helt anemisk och befriad på karaktärer av kött och blod så var det en av fåtalet filmer där man har mer sympati för skurken än för polisen. Men överhuvudtaget är det ingen skådisfilm.. varför ens plocka in stjärnor som Johnny Depp, Christan Bale och Marion Cottilard, om man ändå inte tycker att agerandet är speciellt viktigt.

Nu blir det julfirande på Östermalm och efter det återkommer jag med Årets bästa filmer. God jul på er!

Shop til you drop

Julshoppingen i sig är jobbig men vad värre är.. den här köpcenterhysterin som bara fortsätter att blomstra. Har under någon månads tid haft "förmånen" att besöka inte bara gamla trista köpcenter i Stockholm utan också de flesta av de nya som poppat upp. Känns som att det tillkommer ungefär ett nytt köpcenter i månaden och absolut INGENTING är originellt och nytt. Som en färdigställd modul av medföljande gamla butiker. Idel kedjor. Bara mer av samma sak; H&M, Dressman, Kappahl, Åhléns, Gallerix, Clas Olsson, Indiska, Macdonalds, Guldfynd, Akademibokhandeln, 3, Lagerhaus, Wayne's coffee.. wow. Vad hände med det unika? Är det verkligen det här folk vill ha? Nya Sollentuna centrum, nya Flemingsbergs centrum, nya Danderyds centrum, nya Mörby, Rosenkälla, Täby, Odenplan, Hornstull, Sickla, Lindhagen, nya större Kista, nya större Forum Nacka med ännu större Dressmanbutik!!! Samma jävla sak. Samma butiker, samma utbud, samma likriktning. Är det verkligen det här folk ska göra på sin fritid? Konsumera mera - gärna av samma sak. Och problemet blir ju bara tydligare, hur små unika affärer med små resurser är helt chanslösa att konkurrera - och allt som oftast inte ens kommer in i köpcentren, eftersom det finns regleringar vad gäller öppettider och köpcenter idag ska ju kunna vara öppna nästan jämnt, vilket är en omöjlighet för en enmansföretagare som på egen hand försöker driva runt en liten nischad butik. Det här märker man minst lika mycket på tidigare intressanta butiksgator i Stockholm, som tidigare haft ett blomstrande och kul utbud men nu står allt fler butikslokaler gapande tomma. Upplandsgatan är bara ett exempel, som fortfarande har kvar några antikvitetsbutiker men där också en hel del försvunnit, exempelvis den fantastiska Dockakuten. Snart är väl allt ersatt av ett nytt Lidl, Elgiganten eller Deichmann ändå.

Föga förvånande så börjar likriktningen i stan även visa sig på andra håll. Varför nöja sig med en sjöstad? Hammarby och det havererade Gåshaga var inte nog. Visst kan sjöstäder vara fint i liten skala men det är väl knappast vad Stockholms sk förtätning handlar om? Knappast en långsiktig plan för hur vi löser bostadsbristen för ungdomar 18-24 år? Alla studenter kan inte bo i sjönära fyrarummare med egen båtplats. Nä, nu ska det byggas gles sjöstad lite varstans i länet. Finnboda, Väsby, Lilla Essingen, Lövholmen, Hägernäs, Glasberga i Södertälje. Likriktat, opersonligt, mer av samma sak. Är man inte trött, så blir man.

Gubbtanter

Så irriterande. Under senaste jobbpasset myntades ordet "gubbtant", vilket sen användes som smädande benämning på alla som jobbade. Vad är egentligen en gubbtant? Ordet i sig kom som en felsägning, efter att avdelningens manliga lammkött lagom sliskigt och tantsnuskigt beskrivits som "tantpojke" av en halvpilsk sköterska i 50-årsåldern. Enligt henne är en tantpojke en ung man som speciellt tanter faller för, som de vill ta hand om, skämma bort.. Ja, lite.. "kom och sitt i mammas knä", ungefär.. som hon beskrev det. Ung, snygg, dum och ju mindre han pratar - desto bättre. Så ibland undrar man ju lite.. hade en man pratat på det där viset, så hade det blivit ett ramaskri om gubbsjuka och snusk.

Rusningstrafik enligt Melito

Det är inte varje dag man åker buss hem från jobbet en tidig morgon och tänker på Melito av Sardis. Det är inte mannen på bilden ovanför, om nån trodde det. Melito var den biskop som ungefär 160 e kr anses vara upphovet bakom dieicidaanklagelsen, myten kring judarna som guds mördare. Judarna, som en enda enhet - bar skulden. En myt och ett hat som odlas än idag, där man allt som oftast kan applicera sin antisemitism på lite modernare argument men allt går tillbaka till Melito. Vadan då denna tjomme i toga, kvart över sju på morgonen? Det började med att jag läste en krönika för några dagar sen om att tillverkningsindustrin i Sverige - eller kanske överhuvudtaget all arbetsmarknad som tycks monoton, "meningslös" och inte speciellt glamourös, börjar få allt större problem med att rekrytera ungdomar till sina arbetsplatser. Varför? Mycket pga av att de 80-talister och nu också 90-talister som kommer ut från gymnasier och ut på arbetsmarknaden lider av "attitydsproblem". Problem mestadels formade och färgade från vår populärkultur. Har man Paris Hilton eller för den delen Sofi Fahrman som förebild och idol, så vill man, trots usla utgångsbetyg, knappast gå och ställa sig vid nåt löpande band i nån fabrik och tillverka nån skittråkigt, eller sitta i kassan på Konsum. No way. Livet ska ju vara kul och glamouröst. Fester, solsemestrar och dyra märkeskläder, typ. Alltså pumpar vi ut generationer av nonchalanta kids som vill ha allt serverat på fat och inte riktigt förstår grejen med att behöva kämpa för att få nåt åstadkommet. Speciellt inte om det inte är classy från början.

Och på bussen idag, i rusningstrafik, dyker det upp en sån här nonchalant lirare. Världsvan 80-talist som tänkt sig jobba lite, typ. Folk är trötta, vill till jobbet, eller hem och väntar på att killen ska prata klart i mobiltelefonen framme vid busschauffören. Varför det, undrar ni? Ja, för chauffören vägrar köra innan killen i proper halsduk visat giltigt färdbevis och killen måste bara avsluta ett samtal först - innan han sen kan skicka iväg och få ett sms - med bekräftad bussbiljett. Och där sitter vi - och glor på idioten. Och förbannar populärkulturen.

Nån dag efter attitydsproblem-artikeln hamnade jag på nån mindre politisk korrekt site på nätet, som la ut texten kring fördumningen i samhället. Vems är felet? Ja, vem är det som styr Hollywood, vem styr och ställer på tv-bolagen, vilka är de stora mediala mogulerna, bossarna och lobbyisterna? Judarna, såklart. Den överlägsna rasen. Den utvalda rasen. Judarna är smarta, dubbelt smarta i sin Machiavelliska syn på samhällssystemet. Vad varje jude vet är att utbildning och kunskap är det absolut viktigaste verktyget för att ta sig någonstans i samhället. Kunskap ger makt och skulle inte kunskapen i sig räcka - så finns ju alltid den judiska famnen av kontakter som tar dig uppåt. Hur är sen det enklaste sättet att behålla makten? Att utbilda sig själv - samtidigt som man nedåt, mot ickejudarna, via film och tv sprider så mycket fördummande skit, värderingar och attityder som det bara går - för att hålla den stora massan i shack - hålla dem på en outbildad korkad nivå. Vi måste med vår kunskap sprida ryktet till de andra att kunskap är skit och oviktigt. Söndra dina moståndare och härska. Viktigast är vilka skor du har på dig, vem du ligger med, eller om du är coolaste snubben i klassen. Så.. grabben med mobilen.. det är ok, du är bara ett offer för den sionistiska världskonspirationen. Det är inte ditt fel att du är nonchalant och dum i huvudet. Prata klart du, så väntar vi. Och tänker på Melito.

Tiger Skog, konferensfyllon och flickan som tappade konceptet

Kanske ett dåligt omen att vara med i Gilettes reklamfilmer? Först var det Thierry Henry som efter den berömda handsen i VM-kvalet mot Irland blev klassad som en fuskare och svinpäls av en hel fotbollsvärld. Sen kom då förstås häradsbetäckaren Woods på det, mannen som tappat ALLT i trovärdighet och som inte direkt kan bortförklara sitt systematiska beteende som ett litet snedsteg. Kvar står nu bara Roger Federer med äran i behåll. Hur länge väljer Gilette att fortfarande rulla sina reklamfilmer med Woods? Såg den så sent som igår. Hur länge dröjer det innan Roger Federers gloria faller?

Hektisk helg med trevlig julfest som grädde på moset. Blir alltid lika imponerad värdparets fingertoppskänsla för att mixa festfolket - allt från barndomsvänner till att vara "en kille som passade våra jackor på Kvarnen för två veckor sen" och ändå få personkemin att funka. Så det kanske var logiskt i det klimatet att också bli bjuden på nyårsfest hos en person jag aldrig träffat tidigare. Det är väldigt märkligt när man tänker på det.. Hur får man ihop människor att funka på en fest/bröllop. Varför blir vissa bröllop/fester supersuccéer medan andra, med också likvärdiga sammansättningar av gäster - blir skittråkiga? Kanske fick jag ett svar under jordbordsmiddagen i förra veckan. Vårt sällskap funkade utmärkt men i ett rum bredvid hade ett stort gäng Svensson-gubbar på konferens tagit plats. För mycket sprit, inga kvinnliga moderatorer och nån kombination av dåligt ölsinne, folk som blir personlighetsförändrade av alkohol och trött fyllesexism. Ja, de var förmodligen på väg åt "slipsen runt huvudet-stadiet". Som att nu är vi fria från våra kärringar ett tag, så då måste vi passa på att svina lite. Och till alla de som är emot invandrare... vilka är det som missköter sig så fort det kommer in alkohol i bilden? Det är knappast muslimerna (som inte dricker alkohol) eller sydlänningar som dricker vin för det sociala umgängets skull - inte för att bli kanonpackad, gapig, pinsam och slutligen stupa som ett vrak i ett hörn. Det är som nåt arv från ungdomen, att man dricker tills man svimmar - av egoistiska och självdestruktiva skäl.

Sett lite film i helgen också. Flickan som lekte med elden var ju helt hopplöst rörig och ospännande och Noomi Rapace är verkligen ingen bra skådis. Vad hände egentligen med kvalitetkontrollen från första filmen? Vi ger Paolo Roberto en talroll, för han är ju en sån bra skådis. Sen låter vi en kille med talfel ta en annan roll - han måste ha fått ledigt från Sveriges radio, där alla med talfel hänger annars. Sen kryddar vi med lite överspel också - tada!! Skämtsamt skulle man kunna säga att Daniel Alfredsson borde återgå till att spela hockey i Ottawa, istället för att försöka sig på att regissera film. För det gick inget bra, Daniel.

Årets bästa skivor - and the winner is...

1. Miike Snow - s/t. Superprodcenterna Christian Karlsson och Pontus Winnberg, även kända som Bloodshy and Avant teamar upp sig med amerikanske sångaren Andrew Wyatt och skapar årets bästa coolaste platta. Kommer på mig själv, som den kalenderbitare jag är, att det här måste vara första gången som en icke gitarrbaserad skiva hamnar i topp på en årslista. Skönt dansant elektropop, där var och varannat spår är en hit.

Årets bästa skivor, plats 3 och 2

3. Metric - Fantasies. Ständigt dessa kanadensare.. Det måste vara nåt med dricksvattnet där uppe. Metric, MSTRKRFT, Arcade fire, Hidden cameras, Ladyhawk, Land of talk, Stills, Neil Young och så det numer hyllade hårdrocksbandet Anvil (se även dokumentären om dessa). Poprock med själ och melodi och en av världens just nu bästa sångerskor; Emily Haines.

2. Sleeping at last - Storyboards. Sångaren Ryan O'Neal (inte den gamle skådisen) är skälet till att Bill Callahan inte är årets bästa manliga sångare. Antar att det är en smaksak, eftersom Callahans röst är väldigt mörk och O'Neals väldigt ljus och spröd. Lite som att jämföra Pierre Isacsson med Jimmy Somerville. Strålande och hjärtskärande pop som blir många dimensioner bättre pga rösten! Eller så är helt enkelt musiken så bra att det inte går att misslyckas med sången - inte ens Rickard Wolff skulle göra det. Eller jo.. han skulle nog det men det är en annan femma. Det blir inte så mycket bättre i år.

Imorgon.. årets bästa skiva, enligt mig. Och den är svensk...

Årets bästa skivor, plats 6 till 4

6. John Frusciante - The Empyrean. Åtminstone för mig har det stått klart i många år att den riktiga talangen och musikaliska geniet i Red hot chili peppers inte besitts av dem som syns mest (frontfigurerna Kiedis och Flea) utan av gitarristen Frusciante. Det är som att han sitter och smyghåller på sitt eget material och släpper det till sina egna soloplattor istället. Bra röst, bra melodier och nåt utöver den vanliga tre-ackords-slentrianen. Lyckas dessutom med vördnad göra en av världens bästa covers - till nåt nytt och intressant; Tim Buckleys Song to the siren, som redan odödliggjorts av This mortal coil och Elisabeth Fraser från Cocteau twins.

5. MSTRKRFT - Fist of god. Konvolutet pryds av en knuten näve (på väg mot ditt ansikte?) och ungefär lika hård är musiken som elektrohouseduon från Toronto lyckats få till. Årets Justice.

4. Silversun pickups - Swoon. Kan förmodligen lätt avfärdas som sååå 90-tal men ändå.. musik bör väl i slutändan handla om musik, melodier och vad som är bra och inte vad som är rätt just nu. Tänk en korsning mellan tidiga Smashing pumpkins och tidiga Muse (som de lät på debutalbumet) så har man nog kategoriserat Swoon rätt bra. Älskar de tuffa riffen, kombinerat med känslig sång och de tvära musikaliska kasten. För mycket musikermusik för att någonsin bli creddigt bland recensenter med sned lugg. Men det är årets bästa rockplatta.

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

10. Vitalic - Flashmob. Fransk trombonist bestämmer sig för att låta som Daft punk, adderar några stänk disco till sin dansanta techno och gör det väldigt bra. Jämnare men kanske inte lika höga toppar som debuten "Ok cowboy". Men det svänger.

9. Micachu and the shapes - Jewellry. Rough trade-signad yngling från Surrey (Mica Levi) som getts rätt fria tyglar med sin experimentella musik. Spretigt och galet. Grime elektro-pop som verkligen kräver sin lyssning. Ibland veritabelt oljud och bara stök, ibland genialiska melodier. Förutom att Levi sjunger på plattan så spelar han också gitarr, alla keyboards och dammsugare..

8. Bill Callahan - Sometimes I wish we were an eagle. Fram till oktober så hade jag nog klassat gamle Smog-sångaren Callahan som årets i särklass bästa manliga sångare och förmodligen hade han kommit högre upp på listan då också. Nu dök det upp en annan herre, som ligger högre upp på listan. Singer-songwriter med fina lågmälda melodier som lyfter än mer med den fantastiska rösten. Årets "sitta vid den öppna spisen en kall höstdag"-skiva.

7. Dead man's bones - s/t. Glöm Jared Leto som årets bästa hybrid av både skådis-musiker-karriär (med 30 seconds to mars), glöm Jason Schwartzman, glöm Scarlett Johansson och Juliette Lewis. Dead man's bones grundare består av en betydligt mycket bättre skådis OCH dessutom mer intressant musiker. Ryan Gosling med vännen Zach Shield står bakom detta hemliga projekt och det är bara så grymt bra. Man brädar/krossar till och med 30 seconds to mars barnkörsintentioner med denna konceptplatta ihop med The Silverlake convervatory children's choir. Det är lite knäppt och skräckfilmsaktigt men melodierna är bedårande vackra och det här höjer bara respekten för Gosling än mer. Gosling lär inom 5 år ha vunnit sin första Oscar för bästa manliga huvud- eller biroll - för den talangen har han. Också.

Oväntade hitkavalkader och nattliga larm

Anser mig själv vara rätt insatt i musik men blir ändå lite fundersam när jag ser att det lagom till julruschen och hundratals nya julskivor som släpps också dykt upp en samlingsplatta med "Jahn Teigens 40 största hits". Hur många sa du?? 40??? Jag tror inte jag på rak arm kan räkna upp EN enda hit han haft- för jag räknar ju inte det där fiaskot han kom sist med i melodifestivalen 1934. Återigen får man då ställa sig den objektiva frågan.. hits enligt vem då?

Det var länge sen sist men igår hände det igen, det som jag förmodligen ogillar mest av allt på jobbet. Märkligt egentligen, eftersom det allt som oftast inte händer nåt men det är själva känslan. Ödesmättad. Det krävs ett visst scenario och vissa komponenter för att känslan ska infinna sig. 1. Natt, gärna nånstans en bit in, när tystnaden lagt sig och vilopulsen gått ner. 2. Abrupt "uppvaknande", lugnet bryts med ett "red alert" 3. I nattliga, tysta, halvt nedsläckta korridorer eller kulvertar ensam bege sig till en annan avdelning. 4.Väl på plats riskera att utsättas för våld. Brukar allt som oftast på ditvägen vara rätt tunga steg och tusen tankar; vad väntar mig - total galenskap, Hannibal Lecter, ormgrop av skötare som alla kastar sig på en patient med fradga i munnen som slåss för sitt liv, en 140 kilos K1-fighter, som kastar oss in i väggarna som pappfigrer? Även om det allt som oftast brukar gå bra så vill man inte ha den där adrenalinkicken mitt i natten.

Imorgon börjar så nedräkningen av årets bästa skivor 10 till 1, according to Oakbitch. Några gissningar?

Biografer och lilla döden

Rätt fantastiskt egentligen, Södertälje är en stad med nästan 80 000 invånare och har numer NOLL (0) biografer. Om man inte räknar Bio kontrast, som visar kvalitetsfilmer en gång i veckan. Den sista biografen, Roxy, har nu bommat igen pga för lågt besöksantal. Kanske beror det på nedladdning eller på, som nån beskriver det, "kepsförsedda ungdomar inne i salongen som knaprar nötter, stör andra och pratar högt i mobiltelefon". Ofattbart hur sånt inte förhindrats. Ungefär lika ofattbar är väl Tiger Woods som efter att svenska frun Elin konfronterat honom med otrohetsanklagelserna anklagade henne för att ha förstört hela Thanksgiving. "Är du nöjd nu?"

Fånig är också Arvikafestivalens nya reklam, som visar bilderna av en ung flickas ansikte samtidigt som hon onanerar. Vad har det med Arvikafestivalen att göra överhuvudtaget? Nån representant försökte förklara det oerhört utstuderat spekulativa greppet med att Arvika är en festival där allt kan hända, där människor möts och får nya erfanheter. På vilket sätt har mänskliga möten nåt med onani att göra? Det känns bara ett billigt sätt att få uppmärksamhet - dessutom med en stulen idé. HÄR är i alla fall originalet till reklamidén. Smått underhållande.

Det förbjudna ordet

Mellan 07 och 08 på morgonen genomfördes idag en tyst protest, där de kommersiella radiokanalerna protesterar mot sändningsvillkoren. Tyst i etern i en hel timme. Inte för att jag bemödade mig att njuta av händelsen med Rix fm, Mix megapol, NRJ och allt vad de heter.. men de har förmodligen ALDRIG låtit bättre än just mellan 07 och 08 imorse. Och hur man sen också gör reklam i de stora kvällstidningarna med orden "detta kan vara den sista annonsen för Rix fm". Jaha..? Ska vi ta det som ett hot eller löfte?

Snart dags att börja summera årets bästa filmer och skivor och återigen vädras mitt totala missnöje med Sonics 2009-lista. Så trött på musikjournalister som är så bajsnödigt ängsliga för att tycka fel, att inte besitta rätt åsikt vecka 49, att de bara går på det creddiga och i slutändan väljer väldigt tråkiga skivor, som ändå är "rätt" i "rätt" kretsar. Musiken tycks oviktig, perifer och en bisak. Nej, man röstar på det som är coolt och överenskommet bland förståsigpåare. Animal collectives "Merriweather post pavillion" är INTE årets bästa skiva, det är möjligtvis årets TRÅKIGASTE skiva men det kanske har nåt med vår generation av att göra. För att få vuxenvärldens acceptans så måste vi acceptera det tråkiga och inte låtsas om det. Sen när blev tråkighet ett kriterium så många kritiker så ofta tycks bortse från? Tråkighet är som en rosa elefanten - vi ser den men vi låtsas inte om den. Är inte det ett legitimt argument, för en film eller skiva, när man blir vuxen? Är det ett barnsligt argument? Det tycker inte jag... Men du hör eller läser aldrig en recensent avfärda en skiva eller en film med ordet "tråkig". Animal collective tillsammans med Grizzly bear och Marit Bergman gjorde årets tråkigaste skivor och årets tråkigaste film var Milk med Sean Penn och Revolutionary road med Kate Winslet & Leonardo DiCaprio.

Tre fel gör inte ett rätt

Tre gamla kontorversiella kvinnoförtryckare har eller ska till att släppa nytt material på skiva. Den oförbätterlige sexisten 50 cent, som promotar nya skivan genom att uppträda på en bordell i Tyskland. Set the standards, liksom. Ny platta har också pedofildömde R Kelly och man skulle ju kunna tycka att med en sån dom och intresse för minderåriga flickor, så skulle man ligga liiiite lågt med att provocera i ämnet men inte då. Bara att läsa Fredrik Strages recension i dagens DN ger en tydlig fingervisning om hur det står till. Mer skrev än känsla. R Kelly har drabbats av kåtslag, i paritet med att tävla mot Robert Gustavssons Nate dog - kåtast i Kungsängen-sketch. "I de femton spåren sväller R Kellys libido till gargantuanska dimensioner. Han verkar inte bry sig ett smack om att stämplas som en snuskgubbe." Bangin' the headboard handlar om knulla sönder sänggavlen, Text me om att skicka snuskiga sms och Go low.. om ja.. gissa. Den beskriver också en kvinna som en maträtt - som borde ligga på hans tallrik. Be my #2 handlar om ännu en kvinna han vill lägra - men ha vid sidan om - eftersom han redan har en #1. Kåtast på skivan är dock Echo där R Kelly blir så till sig i sina drifter att han börjar joddla. Strage beskriver det som en sexkomedi, som ballat ur i bisarr manschauvinism. Eller vad ska man slutligen säga om Pregnant, låten där R återigen drömmer om att få göka och göra sitt objekt på smällen - och därefter att hon ska ställa sig vid spisen och laga hans mat. Snart 2010.. och vissa kommer undan med vilken skit som helst, bara för att de är kända.

Tredje man att släppa skiva är ingen mindre än påven Benedictus XVI. Min stora idol. Han är visserligen ingen gammal sexist likt 50 cent och R Kelly men han är lika mycket, om inte mer, kvinnornas fiende. Han har dessutom så många fler strängar på sin lyra och fler fans. Skämten om att den nye påven skulle dra den katolska kyrkan tillbaka till 1600-talet stannade förmodligen av i skrämselhicka. Mannen som milt sagt inte har så höga tankar om såna nymodigheter som homosexualitet, aborter, skilsmässor, utomäktenskaplig sex, onani eller kvinnans roll i kyrkan. Här har vi den största provokatören av dem alla - ja, 50 cent och R Kelly är fjärtar i rymden i jämförelse. I januari började han med att häva bannlysningen av förintelseförnekande katolska brödraskapet SSPX, i mars motsatte han sig abort för en 9-årig brasiliansk flicka som blivit våldtagen och gravid och under sommaren krönte han Afrika med sina visdomar om att det endast är andligt uppvaknande - inte preventivmedel - som är lösningen på HIV-spridningen i Afrika. Och nu ska skivbolaget Geffen släppa en skiva med påvens böner och sånger. Wow, I can't wait...

The times are a-changing...

Hektisk helg där ett inplanerat dop också visade sig bli ett överraskningsbröllop. Sen 40-årskalas på det, under samma kväll. Och efter att ha känt den nu 40-årige K rätt många år, så var det faktiskt intressant att faktiskt för första gången se att han HAR vänner och bekanta. Eller var de alla inhyrda arbetslösa skådisar, som rivit av ett telefonnummer på det upprop som klistrats upp längs gröna linjens alla lyktstolpar; "snälla - kom på min fest, jag betalar om ni låtsas vara mina vänner?" Det var kul hur som. Vissa intressanta åsikter som framfördes också, som ex att det är onödigt att lära barn skriva ordentligt för hand - för det är ändå på utdöende. Är det verkligen så? Alla små påminnelselappar man skriver, blanketter, underskrifter, meddelanden när man faktiskt inte befinner sig i direkt närhet av en dator och skrivare? Inte kommer väl det skrivna språket vara så marginaliserat om 10 år att det är skitsamma vilken skrivstil och stavning vi har - för allt sköts ändå elektroniskt och rättas i stavningsprogram? Är det bara gamla människor, sentimentala bakåtsträvare som kommer skriva för hand till varann?

J-O och Maurice

Vill inte framstå som en person med storhetsvansinne men kan det har varit efter att hon läst mitt blogginlägg som Susan Sarandon slutligen avbokade sin middag med Jan Ove Walldner?

Ibland är man trög men det tog ett tag att se sambanden. Hyllade barnboksförfattaren Maurice Sendaks Till vildingarnas land, som förmodligen alla vi 70-talister läste som barn, blir nu äntligen film. Regi av Spike Jonze och med manus av hyllade Dave Eggers, låter ju åtminstone väldigt spännande. Har ju själv tidigare tipsat om musik till just denna film, av Karen O (från Yeah yeah yeahs), men inte insett att det här handlade om filmatiseringen till just den boken. Filmen får Sverigepremiär i januari 2010.

Red line Sthlm och kändisbruttor gör musik

Intressant med folk som bryter ny mark. I Södertälje gör man det med Lucia. För några år sen genom den första syrianska Lucian och i år är en av de valbara kandidaterna en tjej med en septumring genom näsan. Nötkreatursring, typ.

Annars har Oakbitch pendlat sig genom Stockholm i dagarna två och vill man ta sig en titt på hur segregationen i stor-Stockholm ser ut så är en tripp längs röda linjen att rekommendera. Åtminstone min tur idag var helt galen, hur alla fördomar om segregering slog in. Röda linjen norrut är en provkarta på hur det ser ut i stan. Klev på vid Fittja - som ende svensk och förblev ende blonde person genom Masmo, Vårby gård, Vårberg. Men här börjar det blandas upp, här är det invandrare men även det lite vänstervridna folket som kliver på. I Bredäng börjar det bli uppblandat i vagnen och efter nästa station; Mälarhöjden har vi kört in på svenskt territorium. Nu fylls vagnen på med nästan bara svenskar genom Axelsberg, Örnsberg, Aspudden, Liljeholmen - tills nästa segregerade klick gör entré. Vi rullar in på söder och direkt, redan vid Hornstull, dyker de upp. Hipsters. De som inte bara är svenskar - utan coola också. Mediafolk/hobbymusiker/konstnärer/designers. Människor med konstiga glasögon och kläder, stickade mössor och ja.. Alla pluggar nåt konstnärligt, lirar i band (eller vill kunna göra det), eller jobbar på ett eller annat sätt inom media. Tjejerna har gubbglasögon och Lykke Li-frisyrer och gör allt för att se lite knasiga ut - fast på rätt sätt. Vid t-centralen sköljs allt ut och in träder ett nytt klientel. Småbrats och storbrats, quiltade jackor, kostymer, vattenkammat, solbränt.. Dessa i sin tur är uppblandade med studenterna som ska till universitetet eller Bergshamra, alternativt datanördskillar i för korta Dockers som ska till KTH.

Musikaliskt tänker jag återigen skriva om ett fenomen som egentligen bara irriterar. Unga redan kända kvinnor som försöker sig på en musikkarriär, vid sidan om sina andra karriärer. Varför får man göra vad som helst bara för att man är känd? Vem är det som vill dem en karriär? Först är det söta Leighton Meesters från Gossip girl, som kommit in i det klassiska stadiet att vilja rasera sin gulliga karriär och bli lite farlig. Tröttsam klyscha, vansinnigt osexigt och kass låt. Sen har vi engelska skvallerpressens favorit nummer 1 just nu, Cheryl Cole, som väl egentligen mest är känd för att vara en i mängden av fotbollsfruar (till Chelseas vänsterback Andy Cole). Hon har även varit medlem i Girls aloud och blivit vald till "Världens sexigaste kvinna 2009" av herrtidningen FHM. Jamen dåså.. Slutligen har vi bandet som man försökt profilera som nästa stora tjejband, med medlemmar från just Girls aloud, S club 8 och nån medlem som tidigare varit alpin landslagsåkare; The Saturdays. Även här är största bedriften, utöver måttliga karriärer, att en av sångerskorna; Frankie Sandford hamnat på plats 17 över "Världens sexigaste kvinnor 2009" enligt FHM. Om man bortser den plastiga videon så kan jag dock erkänna att detta band inte är helt värdelösa. Liiiite talang finns det.

Stalin, svarta kobror och Mika

Ibland kan ett förnamn göra så mycket för en firmas rykte. Hade du som gammal och skröplig Täbybo (som ju gemen har en relativt hög snittinkomst) velat få besök av Stalins hemtjänst? God morgon, kapitalistsvin - jaha, du vill ha rostbiffssmörgåsar med skivade ägg till frukost? Gröt ska du ha! Överkokt, osaltad och trist - varsågod. Tack och lov heter firman ANNE Stalins hemtjänst.

Undrar också om det var en av polisen beställd artikel i gårdagens tidningar kring det nya kriminella gänget Black cobra. För det var en diss utan dess like. Man tog udden av och knipsade huggtänder och tömde giftet på den svarta kobran. Om man får tro polisen. Ok, de är kriminella och väldigt våldsbenägna men vi brukar skämtsamt kalla dem för ett kriminellt b-lag, de är oorganiserad brottslighet och det är ju inte så lätt att få nån struktur i en "organisation" som består av missbrukare, dopade dörrvakter och psykiskt sjuka. Polisens talesman beskriver arbetet med att neutralisera Black cobra som rätt effektivt, eftersom "det är ju inte direkt de vassaste knivarna i kökslådan vi har att göra med!"

Musikaliskt har jag alltid tipsat om BRA musik. Inatt tänkte jag komma med ett varnande finger. Faktum är debutskivan var helt ok och Mika kändes åtminstone som nåt nytt och fräscht och som en talangfull arvtagare till Elton John. Uppföljaren "The boy who knew too much" fick ingen bra försmak med den rätt usla förstasingeln We are golden och den kanske ännu uslare videon till. För övrigt regisserad av Sveriges mest överskattade superkändis; Jonas Åkerlund. Nä, förresten.. Sveriges mest överskattade superkändis är och förblir Ulf Ekberg, men ok.. Åkerlund är god tvåa. Hur som.. We are golden var ett magplask - och nu följs den upp av nästa singel; Rain. Diplomatiskt kan man säga att Rain inte är nån bra låt heller men jag har dessutom lyckats höra den i en akustisk dessutom. Årets mest gräsliga och påfrestande röst. Var gick det så fel??

Ett kungarike för en tolk

Läste nu som först, typ en månad för sent, att Paris katakomber återigen stängt. Denna gång pga vandalisering. Någon har efter stängningstid tagit sig in i tunnlarna och lagt ner mycket möda på att rasera långa rader av de dödskallar och ben som legat travade på varann i hundratals år, längs tunnelväggarna. Man undrar ju vad det är för en dåre som gör en sån sak?

Återigen jobbar man med "hon som pratar med mat i munnen" och frågan är ju.. Borde det inte finnas nån liten undergrupp inom tolkväsendet som bara sysslar med att översätta vad folk med mat i munnen säger..? Väldigt irriterande och aldrig har väl impulsen legat så nära till att skrika; "men herregud kvinna, kan du inte svälja först - innan du pratar?"

Är det nån annan än jag som funderat över Susan Sarandons besök på Stockholms filmfestival och "krav" på att få äta en middag för två med bordtennisikonen Jan Ove Walldner? Vad kan de tänkas prata om? Nog för att Walldner är en glad och grabbig gamäng men.. jag kan inte se det framför mig. Det går bara inte ihop. En medelålders seriös amerikansk skådespelerska, känd för sin politiska aktivism och fd bordtennisspelare som annars mest är känd för sitt partajande och spelmissbruk?

Kort om ingenting

Det var ett kärt återhörande, efter rabaldret sist. Hanna Fahl i P3 Populär ringde upp Paolo Roberto, egentligen mest för att prata om nya säsongen av Robinson men hon kunde inte låta bli att skicka en pik. Har du tänkt över det du sa sen sist? Att föräldrarna själv bör få välja vem som ska stanna hemma med barnet? Nej, det har jag inte. Och så var feministtjafset igång igen och Roberto avslutade med att säga; du är feminist men jag är demokrat.

Hörde igår att var 20:e djur som kommer in till en veterinärklinik i Storbritannien gör det pga sexuella övergrepp (från husse och matte, antar jag då?). Hm.. tänk på det nästa gång du sitter i väntrummet på veterinärkliniken. Du kan vara omringad av sexualförbrytare.

Kacka i eget bo och djärva färger

Dagens roligaste är väl hur företaget Sandryds handel kapat Pirate bays logotype - eftersom den faktiskt inte fanns registrerat hos patent- och registreringsverket. Varför inte dra lite nytta av ett välkänt märke, i sin egen försäljning av USB-hårddiskar, helt enkelt? Och då är det väldigt kul hur Pirate bay nu rasar, mot att nån annan registrerat deras varumärke. Men.. nu kanske ni förstår hur det är - när man får smaka på sin egen medicin? När nån tar det som är ert helt gratis - då var det inte lika roligt längre? Helt plötsligt åberopar man copyrighten? Och för att dessutom nyttja ett av de sedvanliga argumenten - hey, de har ju faktiskt inte snott någonting - bara tagit en kopia av det. Gick inte Pirate bays syn på informationssamhället ut på att det inte finns nåt "ditt" och "mitt" - alla ska ha rätt att ta del av andras arbete, helt gratis?

Idag har vi annars varit djärva. inget mer mesande med bleka lagomfärger. Målat om hallen idag i en färg som väl bäst kan beskrivas som.. svart vinbär? Eller ja.. såsom de ser ut inuti. Men vad som helst är bättre än grisskärt, som vi hade innan. Och när det var dags att hyra film idag och C fick välja.. vad kommer hon tillbaka med då? Lars and the real girl. Om en man som förälskar sig i sin knulldocka. Sweet.

Du vet att du vill...

Ikväll har Paradise hotel premiär och man går ut djärvt ut i sin reklam med slutorden "du vet att du vill titta..". Självklart, för hela debatten om korkade slampiga dokusåpamänniskor som blir kända för att de knullat i tv - och ingenting annat, den har ju helt gått mig (och många andra) förbi. Innerst inne tyckte vi ju att Linda Rosing, Olinda och Carolina Gynning var sköna förebilder på den tiden och det behövs mer sånt idag. Tillbaka till de stickade mössorna, silicontuttarna, tribaltatueringarna och intrigmakandet kring ett gäng wanna be's med obefintliga högskolepoäng. Och vilka dragplåster sen! Lars Inge Svartenbrandts dotter, som lovar att hålla låda. Wow! Så nej TV 6, ni vet inte vad jag vill titta på. Alla attraheras inte av dumma vulgära bimbos (av båda könen), speciellt inte med en programidé som borde ha begravts kring 2001.

Lite tips på musik också.. det var länge sen sist. Jag gillar Kents "Röd", förstås och även Julian Casablancas solodebut. Editors Papillon är en av höstens bästa singlar. Skön video också. Jag gillar till och med Jay-Z och Clipse just nu. Här kommer i alla fall tips på fyra bra band som borde bli mer uppmärksammade.

Codeine velvet club - Vanity kills. Sångaren/gitarristen John Lawler från The Fratellis startar ett litet men lovande sidoprojekt.

Loverman - Crypt tonight. Ödestyngda gothbritter, inspirerade inte bara i musiken/text utan också i sitt namnval av Nick Cave. Upptäckta av Nine inch nails Trent Reznor. Extremt svårt att hitta nån info om det här bandet, då de valt att stå utanför allt vad MySpace och Facebook heter.

Ramona falls - Russia. Än finns ingen video till nån låt av denne rätt obskyre yngling; Brent Knopf från Portland, Oregon. Även här handlar det om ett sidoprojekt från sångaren i Menomena. Menomena who? Gillar man Knopfs spröda röst är inte steget långt till att lyssna in sig på Owl city. Adam Young från Owatonna, Minnesota, som är ännu en i raden av ynglingar som spelat in musik ensam, på pojkrummet eller i källaren hos sina föräldrar - och helt plötsligt slår igenom, utan att föräldrarna på ovan- eller nedervåningen fattat vad pojken hållit på med där inne på sin kammare.

Tävlingsnerv

Hunden deltog i en agilitytävling idag och man får väl referera till det gamla öststatskämtet här, om hur den sovjetiska propagandan fungerar. En sovjet och en amerikan skulle tävla man mot man i ett 10 000-meterslopp. Det var under kalla kriget och det låg mycket prestige i tävlingen. Tävlingen hölls i Moskva och trots publikens jubel och påhejande så lyckades amerikanen vinna loppet komfortabelt. Dagen efter meddelande Pravda kort nyheten om att sovjeten kommit på en finfin andraplats, medan amerikanen kommit näst sist. Cujo kom på en fin andraplats.

Sjuk x 2

Båda sjuka och hemma idag. C utan röst, som blev något förnärmad över att jag beskrivit hennes röst ungefär som när delfiner piper. Man blir nästan frestad att mata henne med sill, så att säga? Alltid finns det nån lycka i att vara grymt förkyld, bland annat att man inte känner av de groteska dofterna i badrummet (idag konstaterat att vi har ett ickefungernade vattenlås i golvet). Visste inte ens att det fanns ett vattenlås i golvet? Tricket fram till måndag är nu att för att undvika den värsta stanken - när man ex spolar på toaletten - att samtidigt spola rejält med vatten i duschen. Alternativt, om man inte har så långa armar att man når till duschen, att nyttja en klädnypa över näsan.

Pga sjukdomen så blir det därför ikväll ingen konsert på Debaser heller. Gammal återuppstånden -77-punk, med numer tunnhåriga och ölmagade farbröder på scen. Är det inte en självmotsägelse att som 45-åring försöka återupprepa utanförskapet och ungdomlig ilska och vitalitet, hela in-your-face-attityden mot etablissemanget - när man nu med råge är en del av den? Ändå hade jag gärna velat se medelålderskrisen på scen ikväll. Det får bli en annan gång.

Sen blev det ingen sunkig b-film ikväll men däremot ännu en i raden av romantiska komedier. Tror mig ha tröskat igenom de flesta nya nu. The Proposal med en väldigt fräsch Sandra Bullock (ja, hon är fortfarande snygg!) och Scarlett Johanssons träiga fästman Ryan Reynolds i huvudrollerna var ändå hyfsad underhållning. Halvkul, vilket ändå är tusen gånger bättre än den helt bedrövliga En shopaholics bekännelser jag såg förra veckan.

Premiärvoddlat

Ledig - och därför förkyld och med huvudvärk och feber. Stambytet är nu officiellt klart, förutom att vi har suspekta dofter i badrummet, som nån hantverkare får fixa. Så med snorig näsa och febersvullet huvud hade man idag Voddler-premiär. Den billiga demoversionen, vill säga.. den som har två nya filmer, sju gamla kända filmer och ungefär 70 helt okända b-filmer. Känner man sig sunkig så funkar sunk bra, det fick bli en Lindsay Lohan-rulle och jag visste knappt att hon gjort nånting utöver Mean girls och Freaky friday men så är det. I know who killed me.. en thriller men ett manusutkast så dumt att jag kunna slänga ihop det på en servett. Dessutom är det väl tänkt som en film som skulle tvätta bort Lohans präktiga image och måla upp henne till den hon idag är, i skvallerpressen. Lite vild, farlig och frispråkig. Och en usel skådis. Men Voddler och taffliga b-thrillers/skräckisar är kul just nu. Ny film imorgon.

Funderar annars på att återuppta ett gammalt koncept från 2004. Att ta ett kort om dagen under hela nästa år. Insåg idag, när jag kollade igenom det gamla fotoalbumet att det ju är en himla kul idé. Många fina minnen, även om man kände sig väldigt stressad medan det pågick. 365 svartvita porträtt kanske..?

00-talets bästa filmer

40-årskalas och man skulle nästan kunna tro att svågern tycker illa om en, när han skulle guida oss från Starrängsringen till KTH nattetid och väljer ut en väg som visserligen är tidssparande men genom dåligt upplysta parker, genom hästhagar, ödsliga lervägar och sen lite mer skogsvägar. Och mestadels väldigt mörkt. Kändes ungefär som att vi kunde ha blivit rånade eller våldtagna typ sju gånger - utan att ett enda vittne funnits inom halvkilometern. Enda anledningen till att vi inte blev rånade eller våldtagna var väl för att rånarna och våldtäktsmännen inte heller såg att vi kom gående i beckmörkret.

Och efter noga övervägande så kommer idag min personliga lista på 00-talets 20 bästa filmer. Finfina filmer som Litte miss sunshine, Requiem for a dream, Punch drunk love, Mystic river, Crash, Irreversible, Sideways, Eternal sunshine of the spotless mind, nyversionen av Ladykillers, The Machinist, Sin city, München, North country, The Departed, Undergången, A guide to recognizing your saints, Little children, Dark knight, Tropic thunder, Juno, Margot at the wedding, Tropa de elite och Mellan väggarna - kom inte med. Men alla var riktigt bra.

00-talets 20 bästa filmer, utan rangordning:

Guds stad, Capturing the Friedmans, Grizzly man, Shortbus, Notes on a scandal, Amelie från Montmartre, Almost famous, Pianisten (den franska, baserad på Elfride Jelineks bok), Darwins mardröm, V för vendetta, Förälskad förvirrad, The life of David Gale, Breaking and entering, Wilbur, Amores perros, Traffic, Memento, La zona, Trion i Belleville och The squid and the whale.

Blyfot

Några bedrövliga dagar har passerat. Stambytena är näst intill klara och vattnet är tillbaka i kranarna. Till på eländet lyckades man hm.. trycka lite hårt på gaspedalen vid en poliskontroll och numer är man, efter 18 års prickfritt bilkörande, utan körkort. Intressant i sammanhanget är annars hur många vänner, bekanta, familjemedlemmar och arbetskamrater som tröstar genom att kontra med bekännelser och ett "det där var väl ingenting!" Folk som verkar se det som en prestige att vara värre. Nu har jag hört en story om en väninnas väninna som minsann körde 280 på en 90-väg - DÄR kan vi snacka om att åka dit för fortkörning, spik i foten, bah!, två personer som miste körkortet pga rattfylla och blev av med kortet i ETT ÅR, osv osv. Jaja, för mig är det illa som det är, ändå.

Vaccinerat mig idag också. När kommer biverkningarna? När slår feberfrossan och halvsidesförlamningen till? Kände hur som helst att det var min plikt att vaccinera mig. Inte för att jag tillhör nån riskgrupp men av hänsyn till andra. Man jobbar ju trots allt med människor, varav många tillhör just dem med förhöjd risk.

Och så har då NaNoWriMo dragit igång, den internationella novelltävlingen. 50 000 ord på en månad. Hur det går? Jo, rätt bra faktiskt. Är det nåt man är bra på så är det väl just ordbajsa. Så fort jag kommit på en bra titel så ska jag publicera den potentiella framsidan och döda en myt.

Dis and dat

Det är ju ingen nyhet att framtidens geriatrik och åldringsvård kommer se helt annorlunda ut mot idag. Om 30 år kommer patienterna ligga där med en stor Tena-blöja som täcker svanktatueringen, skrynkliga tribals på överarmarna och slappa piercinghål och flesh tunnels (örhängen som töjer ut örsnibbarna). Kommer det att finnas stringblöjor för de riktigt fåfänga inkontinenta damerna? Kommer man att leda bångstyriga dementa herrar i deras nötkreatursringar genom näsan? Kommer de kringresande landstingstrubadurerna bestå av gangsterrappare, nu-metal-combos och rave-allsång, till kaffet och kakan?

Annars satte NaNoWriMo igång första november igen. Novellskrivartävlingen som går ut på att skriva ihop en berättelse på 50 000 på en månad. Det finns ingen kvalitetskontroll, utan krasst handlar det bara om att mjölka ur sig rätt kvantitet. I år känns det än mer ovisst, då jag skriver helt utan långsiktiga idéer. Början är i alla fall "två kvinnor i en mailkonversation". Spännande värre.

Har också insett av flera andra bloggar att visst fan.. det är mindre än två månader kvar av det här decenniet! Återkommer om nån dag med en lista över 2000-talets bästa filmer. Bästa musik däremot.. tror jag blir helt omöjligt att klassa. Så jag tipsar om en bra band, just nu, istället. Halvsvenskt-amerikanska Alberta cross. Se klipp HÄR.

Trick or get lost

Jag var inte med från början och uppmuntrade hela det här Halloweenfirandet och tycker fortfarande än idag att det är en löjlig tradition, så enkelt genomförd bara på tiotalet år till att bli en självklarhet, via kommersiella kampanjer riktade till barnen. Och när väl barnen köpt konceptet - vem har då hjärta att säga emot? Bojkottar fortfarande allt som har med halloween att göra, som fånig amerikansk kulturimperialism. Och argumentet att det faktiskt är en irländsk sed från början.. vad vill man ens säga med det? Var det verkligen de högst övertygande irländarna som via sina skräckfilmer och hela sin populärkultur fick oss att börja fira halloween...? Jo, visst... Och med åren blir det ju allt värre - de svaga som bara hängde på och tyckte att halloween var nåt nytt och kul att fira - nu har de börjat skaffa barn och skickar helt naturligt ut sina ungar på trick or treat-rundor - helt oförstående till att rätt många i det här landet faktiskt INTE firar halloween, inte bryr sig ett skit om det och inte VILL bli en del av det. Vill inte sponsra snorungar med godis, eller bli utsatt för nåt bus, bara för att deras föräldrar fallit för påtryckningar och lättpåverkat hängde på en ny trend för 15 år sen. Lika lite som jag skulle tvinga på folk att fira det polska smigus dingus (våta måndagen, eller Dyngus day på amerikanska) med mig - en tradition som går ut på att man kastar vatten på varann på annandag påsk. Här har du en hink vatten i nyllet - grattis! Det är mitt firande, get use to it.

Sverigedemokraterna och fördömanden

Kampanjerna mot Sverigedemokraterna är i full gång, så härligt politiskt korrekt! Nu har till och med ett antal kändisar gått ut i en kampanj för att bekämpa vardagsrasismen och ifrågasätta Bert Karlssons mysrasism, de här negervitsarna, som folk ändå bara tycker är harmlöst roliga. Det måste bli ett slut på dem! Visst - i så fall bör det bli ett slut på Norgehistorierna, trista kniv & bastu-skämt om finnar, giriga judar, snåla skottar, kineser som inte kan uttala bokstaven "r" och tystlåtna norrlänningar, kulturlösa amerikaner och framför allt - stoppa alla förnedrande blondinskämt. De om nåt är mysrasism mot en ras och framför allt att den är nedsättande mot blonda kvinnor, som per automatik alltid är korkade utöver det vanliga.

Stoppa också mobbing-TV - dokusåporna, Ballar av stål, Roast på Berns och allt som går ut på att "luften är fri, luften är fri - jag är precis hur elak och taskig jag vill mot dig - för det är min rättighet - och dessutom är det ju roligt!" - samtidigt som skolor över hela landet dagligen kämpar med att det INTE är ok för barn att kalla varann vad som helst och vara elak mot andra - bara för att kändisar på tv är det. Och att det är inte ok att se ner på kvinnor, trots att hiphopvideos dagligen pumpar ut motsatsen.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att rösta på SD men att gå in i det här vanliga tramset och fördömandet kommer bara göra dem starkare och beundrade underdogs. Den som får mycket skit får också mycket sympati för att de står emot. Och varför går de etablerade partierna och de vanliga tyckarna alltid in i samma fälla - genom att bara gå på en fördömande linje, istället för att faktiskt se på symptomen? VARFÖR växer sig SD allt starkare? Är det bara för att de är elaka och dumma mysrasister som helt plötsligt "out of the blue" bestämt sig för att rösta på SD? Varför anser idag över över 4% av svenskarna att SD är ett parti som lyssnar på dem? Kanske för att de andra partierna inte gör det? Varför är reaktionen så stark på SD's utspel men samtidigt att kravallerna i Rosengård, Fittja, Hovsjö, Falkenberg och Hisingen förbigås med tystnad. Ingen fördömer händelserna, ingen säger någonting. Och det kan ju vara politiskt korrekt men det lägger också både ved och bensin på ett groende missnöje. Vägrar man att föra diskussionen på två plan och se grogrunden för folks rädsla inför ett nytt våldsamt Sverige som INTE klarat av integrationspolitiken under 30 års tid - så föder det i slutändan en väldigt stor frustration och en motreaktion. Tror fortfarande att varje brinnande bil i förorten är en ny röst för SD - och det kan väl ändå inte bara vara SD's fel?

Män som hatar Tomas Ledin

Har undvikit Stieg Larsson-hypen med både böcker och filmer, fram till igår. Män som hatar kvinnor, inte alls dum egentligen. Som ett mer påkostat och nyanserat avsnitt av Beck, eller nåt. Men jag förstår fortfarande inte hypen med Noomi Rapace. Efter filmen ville jag avfärda henne som väldigt icke-karismatisk men fick då till svar att hon för fan blivit våldtagen i filmen. Jaja, men nu är det en film och händelserna går vidare och man kan inte gå omkring i 2½ timme och vara stel som en pinne, eller? Är man våldtagen kan man väl åtminstone med karisma agera, som att man blivit våldtagen. Rapace känns bara avstängd, skådismässigt att hon bara ställt ut skorna och hoppas på att det löser sig, utan att anstränga sig för mycket. Men filmen är bra, trots vissa logiska luckor i handlingen. Mikael Nyqvist är som alltid bra och även Peter Haber, som ju helt fastnat i ett fack, gör nåt nytt och oväntat.

Musikaliskt är det fortfarande lite stiltje, i väntan på nya skivor med Julian Casablancas, Kent, Sub focus och O' children. Gillar Säkert!'s cover på Wannadies gamla indiehit My hometown, lyssnar sönder Alice in chains nya platta och tycker att Benefits är trallvänliga. Har också via lyssning på gamla barndomskassetter hittat den igen, den låt som jag klassat som världens sämsta, någonsin. Måste nästan plocka ner den från I-tunes, på ren ironi. Uppenbarligen hade jag en ådra ironi redan som barn, eftersom jag vill minnas att jag hatade den redan då. Tomas Ledins självbetitlade platta från 1977, han är fortfarande ung och häftig och tror sig vara lite kung Midas när han släpper det fantastiska pekoralet La floridita. Herregud...

Se på tv

Det finns vissa tv-serier som hypas utan att man fattar nånting av storheten, medan vissa andra faller en fullständigt på läppen. En serie som jag verkligen inte fattar grejen med - som jag bara blir provocerad av, är United states of Tara. Toni Colette som kvinnan med multipersonligheter; ena stunden är hon rena Stepford wife-personligheten, i nästa växlar hon över till att bli en trotsig tonåring som tuggar tuggummi, för att sen slå över till att bli en butchig, öldrickande manlig lastbilschaffis. Kul på manusstadiet kanske... En serie som också hypas men som infriar förväntningarna är sköna Hotellet (At the hotel), en knasig prisbelönt kanadensisk serie om livet på ett gammalt hotell fullt av bohemer, konstnärer och knäppgökar. Kryddat med en röd linjen kring ett gammalt ouppklarat mord. Hittills har det bara blivit bättre för varje avsnitt. Serien ska då inte blandas ihop med härliga tv-serien Hotellet som gick på 80-talet med James Brolin, Connie Sellecca och Anne Baxter. Vill ha ett minne av att jag gillade den serien också. Som sagt.. det gick inte så mycket annat på tv på 80-talet...

Slutligen finns det en serie som man inte ens kan motivera varför man tittar på. Det är som att inte kunna vända bort blicken från en bilolycka. Gapiga amerikaner springer runt i världen i jakt på kickar och en miljon dollar. Amazing race har så många spekter av amerikansk kulturimperialism och arrogans inför gamla länders kultur - men det är ändå väldigt kul att titta på. Och nu är det ju bara tre par, de minst sagt underhållande Mo-Jo's åkte ur sist. Paret som hela tiden grälar med varann och där båda tycktes utrustade med extremt kort stubin.

Bitches & hoes & Samantha Morton

Restaurangbesök på Knivsöder igår.. jag benämner den så eftersom knivsöder väl är den sista lilla enklaven som fortfarande står emot att bli en del av resten av Söder, dvs posör-Söder, där alla sitter med stickade mössor inomhus, går omkring med gitarrfodral & nystajlade luggar och jobbar med media, på ett eller annat sätt. Kinarestaurangen Ho's.. det kan verkligen inte vara ett bra internationellt namn.. Bitches & ho's. Jag kanske är helt trög men fanns det en smart baktanke här att faktiskt döpa en restaurang efter stadsdelen som i lokalmun brukar kallas "horan" (Hornstull) och att den därför fick heta Ho's? Hur som.. jag tror att även Horans genuina befolkning sjunger på sista versen inför gentrifieringens ångvält. Ho's i sig är pyttelitet, maten är god men inte så god som alla förståsigpåare försöker hävda och kändisarna och mediefolket har hittat hit - de som oftast bestämmer när nåt är creddigt eller inte. Infiltrerandet och övertagandet är redan igång och så fort byggplanerna kring det nya fräscha "trygga" Hornstulls centrum/Högalid är färdigspikade så kan de stickade mössorna inom mediabranschen börja fördriva de sista söderkisarna och söderbönorna ut genom tullarna också. En arbetarstadsdel helt rensad på riktiga arbetare. Trygghetssäkrad.

Måste också nämna Charlie Kaufmans nya film: Synecdoche, New York. Knäppgöken Kaufman är tillbaka men med en seriösare film än han någonsin gjort förut. De absurda inslagen finns kvar, de helt galna replikskiftena också men helheten är en enda långsam nedåtgående spiral mot ensamheten och döden. Sorligt, långsamt och vackert och det är som att Kaufman inte bara kikat in i John Malkovics huvud utan också mitt, då han tycks ha valt ut ett helt gäng av mina absoluta favoritskådisar. Philip Seymore Hoffman, Samantha Morton (ljuvlig rakt igenom), Michelle Williams, Emily Watson, Jennifer Jason Leigh och Dianne Wiest. Sevärd men det är absolut ingen fredagsmysfilm och jag tror att den blir ännu bättre när man ser den en andra och tredje gång.

Nattis och SD

Ännu en natt med "hon som pratar med mat i munnen". Praktisk tant, när hon blir trött på att höra allt surr och den höga ljudnivån på avdelningen, så plockar hon bara ur hörapparaten. Också ett sätt att bemöta arbetssituationen...

Apropå Sverigedemokraterna.. är det inte lite märkligt hur chockade och bestörta alla partier och medietyckare verkar vara över att SD nu stuckit ut hakan med ett rasistisk budskap? Skiter björnen i skogen, har påven lustig hatt, sover Dolly Parton på rygg? Vad är det som är så alarmerande - just nu? Varför är alla så bestört tagna på sängen? Så istället för att tävla i politisk korrekthet - vem som kan vara mest fördömande och PK, så kanske man skulle ta och nyansera diskussionen i det som faktiskt attraherar folk att rösta på SD. Varför är det självklart att raljera och håna KD's protektionistiska, uteslutande och homofobiska familjepolitik (haha - vilka bakåtsträvande knasbollar de är!) men samtidigt så tabu att göra det samma kring likvärdiga strömningar inom islam? Hedersrelaterade brott, synen på kvinnors rörelse- och klädselfrihet, synen på homosexualitet - skakar vi mest på huvudet åt som nåt "beklagligt" men det är ingen som raljerar och hånar den rörelsen för att leva kvar i en inskränkt syn på människan, som inte hör hemma i ett fritt och demokratiskt Sverige 2009. Förutom ett par pk-krönikor i dagstidningarna har man inte direkt belyst händelserna där muslimska män aktivt trakasserar unga flickor som vill gå på disco i Rinkeby. Drog- och alkoholfritt disco och rätten att få röra sig som man vill - hånas och hotas unga tjejer för - som att de träder in genom helvetets portar och ska brinna som de syndare de nu är. Att sen SD är ute och cyklar rent ideologiskt och generaliserande kring en hel religion, det är en annan sak. Det är radikaliseringen man bör bekämpa, såväl den oresonliga muslimska, som den skrämmande kristna högern. Det är inte islam som är problemet, det är all religiös extremism som är det - när vissa utövare börjar vantolka läran till att bli rent destruktiv och anser sig ha rätten att döma andra - i religionens namn.

Talibaner och indianer

Jobba. Så vad ska man skriva om? Talibanerna eller Sverigedemokraterna? Läste att NATO fortfarande har svårt att utplåna Al qaida och talibanerna, trots att finanskrisen borde drabba även en liten terrorists plånbok. Problemet är ju tyvärr så att i lågkonjunktur så går alla branscher nedåt - utom en - läkemedelsbranschen. Med fler arbetslösa följer fler depressioner och en ökad konsumtion lyckopiller. Tyvärr sköljer det också över på knarket och tyngre droger. Och vem är världens största producent av tunga droger idag? Jo, det är Afghanistan och just talibanerna - som finansierar sin fortsatta väpnade kamp med ökad heroinförsäljning och export till just västvärlden. Knepigt det där..

Nattjobb inatt med bland annat "den gamla som pratar med mat i munnen". Så hade hon fått heta om hon var en indian. Och snart vaknar "hon som kallar alla för idiooooter".

Blå

Direkt upp på förstaplants på Tracks, Kent "vi bryr oss inte om att vara coola och creddiga längre" tillkännager var man tänkt att hålla sin totalt ocoola och väldigt fanstillvända releasefest; på lyxhotellet The Bowery i New York. Om inte det är ett krampaktigt försök att vara just cool, så vet inte jag.. Totalt ocreddigt hade varit att hålla releasefesten just där Töntarna-videon är inspelad - på Höghammargymnasiet i Bollnäs.

Målar väggar och svurit över alla "potholes" man måste spackla igen. Och måla igen. Man får ta fram sina händiga sidor och får beröm av C i stil med "det är som att tacka Hitler för autobahn". Sånt värmer...?

Och apropå bra och dåliga reklamfilmer.. Den HÄR är faktiskt riktigt rolig. Tycker jag.

Rånare och jobbfaciliteter

Igår kunde man läsa i Mitt i om den rånvåg som drabbat Roslags Näsby under sommaren och hösten och ingen är visserligen gripen men att polisen nu börjar ringa in förövarna. Man spekulerar i att rånarna skulle kunna vara ett gäng yngre killar. Wow.. vilket genombrott! Skönt, då kan vi åtminstone räkna bort alla äldre och medelålders kvinnor dårå (som ju brukar vara så högfrekventa vid butiksrån annars).

Igår var det också nattmöte och en fråga som togs upp var hur man bättre ska kunna titta till patienter nattetid, utan att väcka dem med skräckfilmsgnisslande dörrar eller att rummet fylls med ljus från korridoren. Förslag som smygmockasiner, night vision goggles, ett fisköga i dörren och CSI-ficklampor avvisades alla till förmån för det mer tråkiga förslaget att vaktmästaren skulle få i uppdrag att smörja alla gångjärn på dörrarna.

Idiot?

Jobb.. och allt är som vanligt. Allt det negativa är som vanligt. Förstås. Skrik och gap och patient(er) som aktivt går in för att väcka andra patienter med sin ljudnivå. Moment 22 över hela situationen, då man inte kan tysta denna gapiga patient nattetid, utan att denna blir än mer provocerad och bara skriker ännu högre, som för att jävlas. Mitt förslag, att smyga sig på patienten bakifrån och trycka in ett par ihoprullade strumpor i patientens mun, har röstats ner med minsta möjliga marginal; två röster mot en. Intressant är ändå hur patienten i fråga igår för en stund ändrade taktik och istället för att skrika ut vad han/hon tycker om personalen istället skickade in en lapp till M, som satt på expeditionen. Han vecklade ut lappen bara för att läsa "du är avdelningens största IDIOOOOOT!!!!" - samtidigt som patienten står kvar i dörröppningen för att ge eftertryck till sin skriftliga dom.

Musikaliskt vet jag inte alls vad som händer just nu... helt tappat greppet. Vet bara att varenda en av dessa "supergrupper" som poppat upp på sistone; Brothers of end, Mean streets, Monsters of folk, Chickenfoot, Dead weather, Spinerette, Them crooked vultures och i viss mån Tutankamon - alla är rätt småtrista. Ska dock bli intressant att se om konstellationen Thom Yorke ihop med Flea och REM's Joey Waronker har nåt roligare på gång. Eller Noel Gallagher + Kasabian, om det ens ligger nån sanning i ryktet. Samarbetet mellan Rivers Cuomo (Weezer) och Katy Perry känns bara.. ospännande. Dagens/nattens musiktips är inte jättenytt men det är en bra låt från ett relativt okänt band. Se klipp HÄR.

Visit Napoli... or not...

Gomorra (filmen) i helgen. Man kan ju lugnt säga att filmen inte direkt är sponsrad av italienska turistbyrån. Sällan har man skådat ett så fult, smutsigt, motbjudande, korrupt och antituristigt Italien som i denna film. Den är en bra film men så deprimerande så man undrar om det finns nåt hopp för människan. Men kan man klandra folket för att vara girigt, kriminellt och dumt, när man ända upp i samhällstoppen representeras en just en girig, kriminell och dum pajas i finkostym. Hur har ett samhälle lyckats bli så genomrutten ända från roten? Man blir så trött - och då har jag ändå inte hunnit se Videocrazy, som målar upp Berlusconis tidiga karriär med tutt-tv och underhållning på bisarrt låg nivå.

Bra och dålig reklam

Det finns reklamfilmer och det finns reklamfilmer. Vissa reklam är så dålig att man överväger att bojkotta produkten som sådan, bara för att bestraffa både företaget och den usla reklamfirma som producerat skiten. Som exempel Telia, med den extremt enerverande skånske sluddrande gubben, eller Ladbrokes med den här killen i röd kostym, som de på firman säkert tänkte att "det här är jäkligt coolt!". Lika irriterande är alla dessa tandläkare i torrt filmade klipp (och alltid ett på barnen) som berättar om vilken tandkräm som är bra för dig - eller det ständiga tjatandet om att välja rätt pension. Är det det här man ska bli matad med, dag ut och dag in - tills man om en 30 år verkligen går i pension? Tänk på ålderdomen.. du vill väl inte bli gammal och fattig.. Tänk på när du blir gammal, tänk på rynkorna, tänk på när du är 65..

Å andra sidan finns det reklam som är så kul att man nästan överväger att börja nyttja produkten. Själv skulle jag kunna börja dricka Krakens (även känt som jättebläckfisken i Pirates of the caribbean-filmerna) bläcksvarta rom, för deras finurliga små reklamsnuttar. Till hemsidan HÄR och klicka sen vidare till movies.

Om ondska och färgångest

Jag tror att jag efter alla mina år inom psyk ändå fått uppleva nåt unikt just nu. Genom alla år så har man träffat förmodligen tusentals psykpatienter och ibland har de kommit in folk i så dåligt skick att man nästan häpnat över galenskaperna och vad vissa är kapabla till. Det finns nog inget man inte sett, vid det här laget. Men ändå, trots allt, hur dålig man än varit, hur upp och ner hela världen är och hur snurrigt psyket blivit, så går det nästan alltid att nå alla människor - eftersom det ändå finns en grundinställning i alla människors karaktär, som man ändå bottnar och utgår ifrån. Nästan alla är eller blir i slutändan snälla trevliga resonabla människor. Även om det kan ta ett tag att nå den kärnan. Tills nu. Jag är beredd att gå så långt som att säga att vi i nuläget har en kärring - ja, hon är inget annat än en riktig jävla satkärring - att det genom alla år på psyket, är den första genuint riktigt elaka och otrevliga människa jag stött på. Helt vidrig, rakt igenom hemsk. Och så fruktansvärt oförskämt och beräknat elak. Vissa personer kan ändå för en ironisk typ vara lite rolig i sin elakhet men här finns det verkligen ingen charm bakom, bara ren och skär vilja att såra med de fulaste ord och skrikigaste röst som kan uppbringas. Hon är undantaget som bekräftar regeln, den där ynka promillen som gör att de innerst inne någorlunda snälla bara kan räknas till 99,99%. Jag antar att hon inte lär bli jultomte åt barnbarnen i år heller.

Obama får fredspriset efter nio månader på sin tjänst, mestadels utan att än så länge ha gjort något mer än lovat mycket. Känns som att det måste ha varit ett dåligt år på akademien, om konkurrensen varit så dålig att man ger priset till en "talker" och inte till en "doer". Ytterligare lite massmedialt fokus och 10 miljoner kronor till världens redan mäktigaste man är en rätt lam morot.

Och idag ska det kanske ske, måla väggarna i vardagsrummet. Om vi kan bestämma oss för en färg. Provmålat tre färger än så länge.. och ingen duger.