Årets bästa film

1. Blue valentine. Jag är väl förmodligen ensam om att toppa med denna film och det är ju ytterst personligt för min egen smak att mina två favoritskådisar råkar mötas i en film. Ok, det skulle möjligtvis vara Gosling vs Cate Blanchett men de tillhör lite olika generationer. Men redan i castingen har vi ett högt betyg. Att sen manuset är så genomarbetat, att Michelle Williams är fantastisk och Ryan Gosling är fantastisk upphöjt i två.. ja, det är ju den extra grädden på moset. Jag har funderat på vad som är det geniala med filmen, förutom skådisinsatserna och själva handlingens utvecklingskurva och det kan vara Goslings subtila men ändå så synbara metamorfos under filmens gång. Hur han går från att vara en cool häftig singelkille i början, till att bli en smågubbig, tunnhårig och gnällig småbarnspappa, som tappat all sin coolhet och charm i vardagsrealismens spår. Noterbart är att filmen var nominerad i flera Oscarskategorier men kammade noll i samtliga.

Årets bästa filmer: plats 3 och 2

3.  Black swan. Egentligen är det helt sjukt hur en så här bra film "bara" hamnar på en tredje plats. Hade den kommit nåt annat år hade den varit solklar etta. Men 2011 var de stora skådisinsatsernas år och även om Natalie Portman är strålande och handlingen är så nervkittlande, bildspråket så snyggt, så finns det ändå vassare strån i år. Black swan är förmodligen redan en klassiker.

2. The Fighter. Här faller ju egentligen mina tidigare kriterier om att en film måste bestå av både bra skådisar, nerv, bildspråk och allt sånt för att vara fantastisk. The Fighter är en rätt habil historia om en halvt avdankad boxare (vi har sett det förut) men här ligger storheten i vad de helt otroliga skådespelarinsatserna tillför och förhöjer. Christian Bale måste Oscarsgalans mest förtjänta vinnare för sin biroll och Melissa Leo är nästan lika strålande hon. En liten film som blir så mycket större pga skådisarna.

Årets bästa filmer: plats 6 till 4

6.  Tinker, tailor, soldier, spy. Tomas Alfredsson får sitt internationella genombrott med ett ytterst komplext manus och en story som man inte kan slumra till i någon minut - för då är man borta. Spionthrillern om mullvaden inne i det innersta av den engelska underrättelsetjänsten är så perfekt och stilren att den rent utav hade kunnat vara inspelad på 70-talet. Alla detaljer, det gråmurriga och halv/heltorra brittiska kynnet och den invecklade handlingen - och då har jag inte ens nämnt alla fantastiska skådisar. Gary Oldman är tillbaka i toppform, Colin Firth, Ciaran Hinds, Tom Hardy, John Hurt, Benedict Cumberbatch och vår egen svenske Daniel Dencik - alla är bra. Det är oerhört genuint men för att vara helt ärlig.. ingen direkt tonårsfilm.

5.  True grit. Inser tidigt att Oscarsnomineringarna blivit allt mer strömlinjeformade med min egen smak. Alla fem toppfilmer var nominerade till Bästa film 2011. Bröderna Coens senaste borde egentligen vara smått hopplös utifrån sina förutsättningar. En westernfilm som handlar om ett av filmhistoriens mest uttjatade ämnen: hämnd. Hur kul låter det? Men med Coens unika förmåga att mejsla ut intressanta karaktärer ur vardagsliga människor så är ingenting omöjligt. Bra skådisar - så bra att det är synd att Jeff Bridges fick sin Oscar för bästa manliga huvudroll redan året innan - för här är han minst lika bra som i Crazy heart. Matt Damon och Josh Brolin imponerar bredvid det nya stjärnskottet Hailee Steinfeld.

4.  King's speech. Colin Firth had it coming, så att säga... jag vet inte om det var Oscarsgalans bästa film men det var den mest representabla, den som flest skulle kunna enas kring. Firth är alldeles utmärkt i sin huvudroll som den stammande kung George och Geoffrey Rush är kanske ännu bättre i sin biroll som kungens talpedagog. Geoffrey Rush måste vara en av filmvärldens mest underskattade skådisar - han är alltid fantastisk men man inser ju att han förmodligen inte är tillräckligt Hollywood-snygg, för att någonsin bli en av de största stjärnorna.

Årets bästa filmer; plats 10 till 7

10. Crazy stupid love. En romantisk komedi som lyckas med konststycket att framstå som både rolig, varm, seriös och med utrymme för karaktärsskådespeleri. Steve Carell har förmodligen aldrig varit bättre och manus, tajming, humor är i det närmaste perfekt balanserat.

9.  Bridesmaids. Som en kvinnlig motsvarighet till Baksmällan och alla andra komedier kring män som åker på svensexa och svinar runt. Kristen Wiig punkterar illusionen att bara män kan vara roliga ihop och att kvinnlig humor skulle vara för välpolerad - och framför allt: levererad av välpolerade kvinnor.

8. Catfish. Fantastisk och omskakande dokumentär som litar till just det som vi manusförfattare älskar mest. Kraften i en bra story. Det är ingen vacker eller välslimmad film, den är filmad av och med amatörer men ingenting av det kan förstöra det faktum att det finns en helt otrolig historia där ute att berätta. Ibland överträffar faktiskt verkligheten historien. 

7.  The town. Den enda actionfilmen på listan! Och Ben Affleck är med! Men ungefär en gång per år släpps det en sån där actionfilm som är så mycket mer genomarbetad än alla andra, en sån där The Departed-film som får alla andra actionfilmer att blekna i jämförelse. Snygg, spännande och välspelad. Och har man en vurm för Boston, så blir den inte mindre nu.

Årets bästa skiva: and the winner is....

1. PJ Harvey - Let England shake. Fan också.. i år kunde jag verkligen inte håna Sonic och andra förstå-sig-på:are för deras val av bästa skivor. "Let England shake" är ingen lättillgänglig platta men ju mer man lyssnar på sirensången, desto mer tvingas man in av lockelsen att kapitulera. jag är inte ens något stort fan av Polly Jean och kan tycka att hon är lite som en klocka som stannat. Två gånger per dygn visar hon rätt tid och då är hon inne och rätt. 2011 blev hennes enträgna musik rätt igen. Varenda låt på skivan följer en röd tråd och bildar både en större enhet, samtidigt som de var för sig är som små smycken. Och så alla dessa knäppa infall i låtarna, som till en början bara känns just knäppa men som växer på en och blir geniala. Lovely, lovely, lovely.

Årets bästa skivor, plats 3 till 2

3. Portugal. the man - In the mountain in the cloud. Portland, Oregon levererar igen. Årets kanske starkaste refränger och är det något väldigt anonymt band som förtjänar lite strålkastarljus så är det väl hårt harvande Portugal. the man som släpper sin sjunde platta på sex år.

2. Foster the people - Torches. Faktum är att jag ändrat mig i sista stund och puttat ner denna skiva till "bara" bli tvåa 2011. Här är äntligen ett band som motsvarar högt ställda förväntningar utifrån hypade och riktigt vassa singlar. Man hade mer att komma med. Bandet i sig är vid en första anblick slående för uttrycket att inte döma en bok på dess omslag. Foster the people ser ut som ett välpolerat pojkband, hade nån satt namnskylten One direction på dem, hade man förmodligen inte reagerat. Men det här är nåt helt annat än utsmetad pojkpop. Det är fantastiskt, det är indietronica, sväng, rock, dans - allt i ett.

Årets bästa skivor, plats 6 till 4

6. Veronica Maggio - Satan i gatan. Något uttjatad vid det här laget, efter att ha blivit sönderspelad sen i våras. Men samtidigt kan ju inte årets bästa skivor bara handla om dem som strategiskt släpps på hösten, kring oktober och som fortfarande känns någorlunda fräscha. Årets svenska platta och fullpackad av hits och trallvänliga melodier. Intressant med skivan är väl också att lika bra som Maggio är på skiva - lika dålig är  hon live.

5.  Eisley - The valley. Indiens och powerpopens svar på Hanson. Hela bandet består av Texas-familjen DuPree (tre systrar, en bror och en kusin) och det brukar ju vara nåt speciellt med band som är extra samspelta sen barnsben. Värda så mycket mer uppmärksamhet.

4.  Justice - Audio, video, disco. De franska house- electrogudarna som äääntligen med en ny efterlängtad platta. De är fortfarande kungar inom sin genre, beatsen och melodierna finns fortfarande där... även om man kanske kanske ändå förväntat sig lite mer. Den här riktigt superhiten saknas, även om jämnheten består.

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

Då var det dags... ännu ett år att summera och i år kändes det som svårare än någonsin. Det kom ingen sån där riktig superplatta som utklassade alla andra. Tre favoriter släpper som sagt var skivor precis på fel sida om årsskiftet, så de kommer inte med. Med kommer heller inte mediahypade album med James Blake, Deportees, Jonathan Johansson, Frank Ocean, Metronomy eller Bon iver. Alla dessa skivor har bra fragment men ingen helhet. Dessutom tycks samtliga recensenter har bortsett från att James Blakes EP ihop med Bon iver i Fall creek choir boys egentligen var bättre än hans solodebut. Men inte heller den kommer med på listan... för den kommer här!

10.Fleet foxes - Helplessness blues. Kanske är problemet lite som med Radiohead och många andra stora band. Att man blir för trygg. Fleet foxes senaste är inte alls dum, lika vacker som debuten och helgjuten men också i avsaknad av riktiga toppar. Habilt är inte tillräckligt längre. 

9.Bodies of water - Twist again. Skön och trallvänlig indiepop/rock-gospel från LA, som av nån konstig anledning jämförts med Mamas and the papas. Lyckas kombinera vackra stillsamma harmonier lika bra som dängor med upptempo. 

8.Miles Kane - Colour of the trap. Det finns onekligen enorm potential i denne man, sångare i nedlagda Rascals och samarbetsprojektet The last shadow puppets (2008 års bästa skiva). Uppenbart är att det inte bara var Alex Turner som var/är genial i föregående band - för Turners Arctic monkeys-platta eller Submarine-soundtrack finns inte med på listan. Skön indierock full av melodier och hooks.

7.Danger mouse / Daniele Luppi - Rome. Ja, hur ska man förklara den här skivan.. Cool amerikansk DJ och producent möter italiensk kompositör och kämpar i fem års tid med att skriva ett skönt soundtrack. Problemet är väl att det inte finns nån film - skivan är bara tänkt och inspirerad som ett soundtrack till Rome, om det hade funnits någon sådan film. Skön dansmusik varvas med italienska filharmoniker och känslan av klassisk spagetti-western och som lite grädde på moset och extra cred så har man plockat in Jack White (White stripes) och Norah Jones som sångare på flera av spåren. Skulle nog säga att resultatet är sensationellt bra.

Uttryck och kändispåverkan

Man får se det positiva i att åka ut och försöka julshoppa i ösregnet, om man är paranoid. Inte ens självmordsbombare vill ge sig ut i det här vädret - eftersom det är för glest med folk ute. Julstämningen håller på att infinna sig men jag vill avsluta med några saker och uttryck jag verkligen hatar. jag vet att några bekanta där ute kommer att känna sig träffade men hey.. det är inte er jag ogillar, bara uttrycken. Ogillar starkt folk som i tid och otid helt plötsligt svänger sig med uttrycket "bra där". Nåt som ingen sa för ett år sen men nu plötsligt alla säger. Skyr folk som vill verka lite ondskefulla (med glimten i ögat) och skriver "muahahaha" eller folk som vill uttrycka sitt ätande (och att det är gott) med uttrycket "nomnomnom".

Nåt annat jag också hatar är den ultimata rockbandsklichéen där det alltid ska finnas minst en medlem i ett band som har en gammal militärhatt på sig, av östtysk-, sovjetisk-, nazistmodell. Att folk ärligt kan tycka att de är originella med detta, det övergår mitt förstånd. Hela det här anammandet av militärhistoria i musik- och biker-kretsar stör mig... Militärhattar, kamouflagebyxor eller järnkorset som symbol - använt i ickemilitära sammanhang. Det känns både som en klyscha och ett hån på en gång, eftersom de här individerna som begagnar sig av dessa attribut allt som oftast inte ens gjort lumpen, än mindre står för nån militär disciplin, organisation eller, som i järnkorsets fall, för hjältemod (i krig).

Måste också lägga in ett ord i debatten kring var dårfinken Benny Andersson håller på med. Inte nog med att han från början förletts av en arkitekt som är mot nya Slussen och helt och hållet fallit för dennes i många fall helt falska lobbyism men det han nu håller med stinker rätt illa. Kulturslussen som kändiseliten ställt sig bakom visar sig vid en djupare granskning vara ännu bredare av körfiler än den åttafiliga som Nya Slussen består av. Åtta filer låter ju väldigt mycket men betänk då att det i dagens Slussen, fördelat över hela broförbindelsen, finns TOLV filer. Det skulle alltså med en ombyggnad bli fyra filer färre! Benny är väldigt sur över att man nu i demokratisk anda vill bygga och återupprusta Slussen. Redan från början stank det illa, när kultureliten ger sig in i debatten och helt plötsligt utnyttjar sitt kändisskap för att tala om för folk hur fel det är med en rivning av Slussen. Som om de genom sitt kändisskap (inom ett helt annat gebit) direkt är mer insatta än vanligt folk. När så Slussen-planen antogs av en MAJORITET i stadsfullmäktige så blev Benny riktigt sur och kräver nu att man ska ta bort hans fotografi på Arlanda - för han vill inte att staden ska skylta med hans namn och renommé - staden som inte lyssnat på hans åsikt. Jag tror till och med att han gapat om att de politiker som röstat emot hans vilja är odemokratiska. Benny Andersson verkar visst tro att demokrati är att lyssna på hans (och andra hopplockade kändisars) åsikt och allt annat är fusk och fel. Visst får man ha och uttrycka sin åsikt men i slutändan.. din åsikt är inte viktigare än alla andra människors, bara för att du spelat piano i ett band på 70-talet. Och väldigt väldigt många vill att man river Slussen, en gång för alla - det har vi i demokratisk anda röstat fram våra partier för.

The rose with a broken neck

Som en halvdryg borgarbracka till personal uttalade sig under kvällen: "bara för att man är galen betyder väl inte det att man inte kan se lite välvårdad ut?". Galen med stil, helt enkelt. Annars är det mesta sig likt på psyket. En patient vägrar sova, eftersom någon ockuperat dennes säng. Undrar ju förstås vem, då ingen ligger där vid tillsyn. Får förklarat men en överlägsen suck att jag självklart inte såg nån, eftersom det ju är den osynliga schäfern Patrik som ligger där. Hm.

Terminens sista tenta gick av stapeln igår och nu är det helt plötsligt bara slut... Allt pluggande, all ångest och drillande av italienska palats, kyrkor och fasader. Poff, som en punkterad ballong. Nu är man ledig i en månad, innan allt drar igång igen. Konstigt. Nu är det bara jobb, julklappar och socialiserande kvar av året. Kändes märkligt också att träffa Virus ikväll, över en middag, som ett sista farväl. Om en vecka åker hon ut i vida världen för att träffa kärleken, för första gången. Ingen returbiljett bokad. Det låter onekligen spännande.

Den är redan rätt omtalad men man kan ju inte låta bli. Katrineholmskurirens lustigkurre till rubriksättare som i veckan lyckades med den den osmakliga ordvitsen "Flensost på Nobelmiddagen". Givetvis syftades det på lokalpatriotisk stolthet över att ost från Flen serverades till Nobelgästerna.

Sviskan, Ärtan, Nissan (quasqai) och Lagan

Horribel natt. Ur flera perspektiv. Stimmigt och stökigt å den ena sidan - vilket inte är så harmoniskt om man samtidigt vill hårdplugga slutspurten inför kvällens tenta. Dessutom jobbar man med ett skönt gäng, vilket gör koncentrationen ännu svårare. Har mött min överman inatt. Nördarnas nörd, listmakarnas okrönte konung. Mannen som har sån superkoll på musik att alla band och skivor är statistisk nedmalda i "bästa låtar" enligt en betygsskala. Bästa låten på Massive attacks debut, Safe from harm, betyg 4,7. Allting är inrutat i statistik och listor, musiken som bara en emotionell kraft är överskattat. Musiken är dissikerad och nedsorterad. Ämnena viner. Suedes första EP, House of love, Cocteau twins, de fem bästa svenska låtarna någonsin, fem snyggaste skivomslagen, fem största rockikonerna, de fem bästa sångerskorna, skrammelpop, Throwing muses, gamla konsertlokaler i Stockholm, norrlands-vågen på 90-talet, Bob hunds mest onödiga låtar. Så långt var jag med men sen flöt snacket på, vidare mot NHL-traden i sommar, vilka juniorer födda -93 kommer att gå först, vilka tio spelare ligger i topp på NHL's skytteliga, Frölundas defensiv, Mika Zibanejads form, Calle Hagelins skridsskoskicklighet kontra Fredrik Sjöströms. Och helt plötsligt vänder allt till att handla om kakor. Vill ge mig in i varje diskussion men måste tänka på tentan. C och F framstår till slut som han den jobbiga i The Trip, Steve Coogans kompis, som följer med på matresan men aldrig kan hålla käften. Framåt sextiden övergår muntrationen i frustration, när F gjort sin 15:e musikassociations-sång och försök till proletärt diktande över våra arbetsuppgifter. Då var det inte roligt längre.

Jag vet inte vad det säger om hennes coolhet i övrigt, att Henning Mankell är Pattis Smiths favoritförfattare. Känns som en lika krossad illusion som om Bowie skulle säga att hans största idol är Basshunter.

Det hände en liten dum grej igår på jobbet. Jag outar som sagt var inga namn men en person jag jobbar med har lite problem med attityden och gillar verkligen att prata skit bakom ryggen på folk. Hånar och förlöjligar och sånt.. men så hände nåt igår, nåt oväntat. Hon glömde bort sig, klev över den privata sfären, skitsnack-bakom-ryggen-sfären och började helt plötsligt kasta skit i ansiktet på en av de personer som hon annars bara baktalat i smyg. Jag tror hon insåg för sent - "men, oj, jag säger ju det här rakt ut, istället för att hålla det tyst?" Jag vet inte om det var trötthet inblandad, förvirring eller vad men helt plötsligt fick den här stackars kvinnan, halvt av misstag veta allt skitsnack som sagts bara bakom ryggen på henne. Och när väl den hånande kvinnan börjat och fick motthugg med frågan "vad menar du egentligen?" så kunde hon lika gärna fortsätta lägga ut korten på bordet. Kan säga att den resterande natten blev väldigt jobbig... Två personer som gör allt för att i åtta timmar undvika varann.

Den svårbemästrade konstarten tv-underhållning

Nån som såg Slaget om Sverige i helgen? 1982 ringde just och frågade efter sin succéformel för tv-underhållning. Maken till långsamt tempo och mossig underhållning. Ändå vill man inte sparka på TV4 heller - för de vågar ju göra nåt annorlunda, vågar gå emot hela åldersrasismen som är som tydligast just inom media. Det känns ändå befriande att se underhållning på bästa sändningstid i en reklamkanal, som vågar ta sig tid och som inte är hostat av Peter Jihde eller Sofia Eriksson, eller de vanliga programledarna som har samma manér i varenda program - det är bara titlarna som byts ut. Jag ser ändå hundra gånger hellre Slaget om Sverige än Pengarna på bordet eller Kär & galen.

Annars börjar året närma sig slut och årssummeringarna lär trilla in en efter en. Som vanligt kan man ana att musikrecensenterna kommer att rangordna musik utifrån hype och inte kvalitet. Mediafavoriterna Deportees lär hamna högt på listorna - för det är liksom bestämt enligt media-dogmen. Ingen har liksom reflekterat att det utöver singeln Islands & shores är en rätt trist platta och att man gång på gång övervärderar svensk musik och film och betygsätter den utifrån helt andra parametrar än den internationella. Svensk musikmedia är som en friskola som strösslar med betygen, för att blidka föräldrar och höja PR-värdet utåt. Därmed vill jag inte säga att jag är den musikaliska motsvarigheten till skolinspektionen, då ju musik helt och hållet handlar om tycke och smak i slutändan. Tycker bara att den lilla sfär som till tilldelats äran att ha tillgången till den offentliga debattens tyckande borde agera mindre konformistiskt och faktiskt våga utmana det vanliga Södermalms-klick-tänkandet.

Min lista kommer nästa vecka och det blir inte några Deportees/Jonathan Johansson eller My morning jacket så långt ögat når. Men redan nu kan man väl säga att årets förmodligen bästa skiva tyvärr hamnar på fel sida årskiftet, så den kommer inte med. Lana del Reys "Born to die" släpps först i slutet på januari 2012. Tyvärr gäller samma sak för First aid kits "Lion's roar". Och när vi ändå pratar om 2012... för er som missat nya Miike Snow-singeln... omg... det här lovar gott.

Drömmen om Adrian

Hade en så märklig dröm inatt.. det är nästan så att jag skulle behöva en drömtydare för att få nån klarhet i vad det betyder. Allt började i alla fall med att jag med pompa och ståt blivit utnämnd till föreståndare för den nyöppnade kattkyrkogården i Södertälje. Eh.. hm.. ja..? Det firades med tårta och kaffe, mässingsorkester och uppträdanden, varav ett uppträdande var mycket märkligt. Det var "Adrian och hans extremt olydiga hundar". Det var som ett väldigt misslyckat cirkusnummer med en hundförare i röd kostym som stod och skrek "kom hit, hundjävel!", åt sina bevisligen extremt olydiga hundar. En stor varghund sprang runt bland publiken och slog omkull mitt tårtfat och kaffe där jag stod och betraktade showen och en bullterrier la sig i ett dike och surade och vägrade göra någonting överhuvudtaget. Han bara låg där. Så på det hela taget, Adrian ljög inte i sin konceptförklaring.

Senare befann jag mig på en marknad inne i stan och det var så varmt, så de flesta hade tagit av sig alla kläder. Själv hade jag fyndat på marknaden och köpt en enormt stor madrass (för en dubbelsäng), som jag tyckte skulle passa bra till mitt nya ämbete som föreståndare.. Ja, fråga mig inte varför. Katterna var ju döda, så vad skulle de med en madrass till..? Men hur som.. jag hade ingen bil eller busskort, så jag fick helt enkelt bära hem den otympliga madrassen, där i värmen bland alla nakna människor.

Nu kom nästa problem. Den klassiska Mälarbron i Södertälje, den som alla måste passera för att ta sig över kanalen som delar staden. Nu var det så illa ställt med ekonomin i stan att man helt enkelt bestämt sig för att riva majoriteten av bron - alla gång- och vägbanor var borta och det enda som fanns kvar var räckena på sidorna. Det var en hemsk syn med alla dessa köande människor, gamla tanter och höjdrädda ungdomar som först gjorde korstecken och tog ett djupt andetag innan de tog sig ut på räcket, sidledes, en fot efter den andra längs de smala spjälorna, för att ta sig över på andra sidan. Det var inte ovanligt att folk slant och skrikandes föll ner i vattnet, 20 meter längre ner. Men ingen verkade bry sig, för kön var lång och folk hade bråttom till jobbet. Min enda tanke var, rationell i galenskapen: "hur fan ska jag komma över och samtidigt få med mig madrassen?"

Natt med Velazquez

Komplimangerna hanglar inatt. "Latare personal har jag då aldrig träffat" mumlar en patient som inte kan få frukost klockan 03.10 på natten. Men passets bästa är väl ändå (hittills) när en räddhågsen taxichaufför står utanför vår entré och ringer på klockan, halv elva på kvällen. Jag öppnar och frågar vad som önskas. Han ser lite skamsen ut och vecklar ut sin lapp. "Det var en taxi beställd hit, jag skulle hämta upp en XXX XXX på den här avdelningen". Ok? "Finns hon möjligtvis här?" Jo, det gör hon men hon ska ingenstans ikväll. Du vet, det här är stängd psykiatrisk avdelning. Chauffören vänder på klacken och knycklar ihop sin lapp och längre bort i korridoren står just XXX XXX med sina väskor i händerna och tänker förmodligen "fan". Allting återgår till det normala och patienten får ett "nice try!" till svar.

Två veckor kvar till tentan och nu ska det korvstoppas i huvudet som aldrig förr. Italiensk arkitektur, flamländsk vanitas-konst, manierism, barocka kännetecken och svenska 1500-talsslotts byggritningar. Studieharmonin är lika med noll, då en förolämpare (XXX XXX) samsas med en extremmaniker (vi kallar honom den mänskliga dokumentförstöraren) och en ylande finsk pensionär tävlar om att rejsa runt på avdelningen hela natten. Jag antar att jag kommer att skratta åt det här minnet i framtiden.

Drive och WT

Kobras senaste program om uttrycket white trash, som sprids allt mer även i Sverige, var intressant ur ett historiskt perspektiv men vad sa det hela i slutändan...? Att uttrycket är nedsättande, både ur ett klass och ett rasperspektiv. Jaha..? Jag tror redan att de flesta som använder det uttrycket idag är fullt medvetna om det - det är väl just därför man använder det! För att nedvärdera andra, för att distansera sig från dem. På nåt sätt känns det som att det blir en politiskt korrekthet in absurdum, där man inte ens får vara nedsättande och elak mot personer man tycker illa om och föraktar. Det är fortfarande en skillnad på ett milt förakt och att diskriminera människor och inte acceptera deras existens. Tycker snarare det är intressant med de indelningar man försöker göra och hur uttrycket förändrats i Sverige och applicerats på en viss kategori människor. De flesta av oss skulle aldrig håna och skratta ut eller nedvärdera fattiga utslagna tandlösa människor. Men vi älskar att hata just Big brother-generationen, tribal- och svanktatueringarna, outbildade bonnläppar, raggare, Ed Hardy-estetik och det är människor som egentligen inte har så mycket med fattigdom att göra. Det är snarare den högljudda dumheten personifierad, de tomma skramlande tunnorna av människor som saknar både bildning och moral - men som på nåt sätt slår mynt av det och skrävlar med sin förutsägbara yta, sin dumhet och sitt tomma inre. Så ge dessa personer en annan benämning, så att de inte klumpas ihop med de som verkligen har det svårt. Ur ett klassperspektiv är Big brother-generationen endast en intellektuell underklass och jag ser inget fel i att offentlig dumhet eller osmaklighet SKA ha på skallen, varje gång det visar upp sitt tryne. Vare sig det sen gäller Håkan Juholts fiffel, Sofia Arkelsten historierevisionism eller varje nytt avsnitt av Paradise hotel eller det superidiotiska Svärföräldrarna från helvetet.  

Hur som helst... Man inser ju att det finns nån slags skiljelinjer mellan white trash- kontra kvalitetsunderhållning bara genom den film jag sett på bio idag. Drive med Ryan Gosling. Det har kvalitet och respekt med sig redan som utgångspunkt. Karaktärsskådis gör en film med snabba bilar = respekt. Skådisar av b-filmskaraktär gör spektakulär film med snabba bilar (2 fast 2 furious-filmerna) = ingen respekt. Att dessa filmer älskas av actionnördar och Ed Hardy/Big brother-generationen sätter ju ner dess låga status än mer. Är bara ansatsen rätt, så blir mottagandet rätt - av rätt personer. Ta en trendig dansk regissör (Nicolas Winding Refn), krydda Hollywoods golden boy med rätt birollsinnehavare (Carey Mulligan och Christina Hendricks från Mad men), stencoolt soundtrack, rekvisita och klädmode och gör en urban Pale rider / ensam hämnare-film och det funkar. Så.. är det en bra film? Jag vet inte.. man blir så förblindad av filmens coolhet, stil, musik och estetik att man förbiser den rätt enkla handlingen. Blodet sprutar, våldscenerna är riktigt våldsamma men visst - det är bra också!

Sen är det lustigt att ryktet om Goslings klädstil nästan nått publiken innan man sett filmen. Man undrar ju lite.. hur mången motorburen ungdom kommer i vinter/vår bära likadana skinnhandskar med öppna knogar och knäppning rund handleden eller filmhöstens stora enskilda klädesplagg; den fantastiska 50-talsinspirerade quiltade vita satin-jacka Gosling bär filmen igenom. Med ett skorpionmotiv på ryggtavlan.

Prata

Ska snart iväg på lite party ikväll och kom av nån anledning att fundera på Lena Ph igår och hennes medverkan i Hellenius hörna. Hon satte fingret på nåt jag själv insett att jag helt usel på. Jag kan verkligen inte kallprata med folk. Jag är helt usel på det. Minglande och utbyten av fraser som inte betyder nåt. Längs en promenad med C hann vi till och med rekapitulera att vi vid flera fester med mingel kommit ihop oss med folk. Antingen för att man sagt fel saker för tidigt, tyckt att motparten kommit med för kontroversiella (dumma) åsikter, eller så har man bara konstaterat att mingelsällskapet är så tråkigt så man hellre börjar läsa en bok. Jag har förstått nu att det inte tillhör den sociala kutymen att gå på fest och sätta sig och läsa en bok.

Så med nya insikter ska vi nu försöka gå på fest igen och verkligen bjuda till. Eller nåt i den stilen. Inte börja flacka oroligt med blicken bort mot bokhyllan som ett redskap för att fylla det sociala tomrummet och bristen på samtalsämnen med folk som man kanske i vanliga fall inte skulle umgås med. Fan, det tar emot, men jag ska försöka vara trevlig!


Hörde igår att i England har intresset för att söka in till tekniska utbildningar efter grundskolan och gymnasiet ökat med 17%. Och anledningen sägs i mångt och mycket bero på succén kring The big bang theory. Trots allt ser ungdomar en tjusning i att vara en Sheldon Cooper eller en Leonard Hofstader, med allt vad det samtidigt innebär i sociala brister.

Boardwalk

Lagom hektisk helg till ända. Känner mig lite nöjdare med skolan just nu, inte för att pluggandet går så himla mycket bättre men åtminstone att lite av de hårt knutna sociala trådarna börjar knytas upp. Det krävdes ett guidat klassbesök på Nationalmuseum, med efterföljande egen spankulering bland renässanskonsten, för att folk helt plötsligt, efter tre månader skulle tina upp lite. Så lite öldrickande och ett vernissage har gjort susen.

Tv-mässigt är jag hemskt sen med att konstatera att Boardwalk empire är en fantastisk serie. Jag vet inte varför jag drar paralleller till Mad men.. kanske är det kombinationen av det välklädda stiliga och en osympatisk huvudrollsinnehavare, som man ändå har lite sympati för, eftersom han innerst där inne ändå har en gnutta empati kvar för sina medmänniskor. Problemet med Boardwalk empire än så länge är att den helt saknar trevliga karaktärer. Det finns liksom ingen att riktigt sätta sitt positiva hopp till.

Missade årets match i Scaniarinken annars.. För er som inte vet vad det handlar om, så åkte Södertälje ur elitserien i våras, vilket var en stor sorg i sig. Vad värre och mer provocerande är, är att konkurrenten Malmö köpt på sig inte mindre än 10 spelare och ledare från just Södertälje - lockat över dem med högre lön - för att nu försöka ta steget upp i elitserien, på bland annat Södertäljes bekostnad. Diskussionen om legosoldater, som spelar där lönen är bäst, klubbhjärta och allt sånt- har förstås kommit som ett brev på posten. Igår kväll möttes så det nya Södertälje, med idel småkillar i 19-22-årsåldern (mestadels från juniorleden) och det gamla, med äldre trotjänare som valt att flytta till Malmö för högre lön och "nya utmaningar". Publiken inledde med att hälsa Malmös spelare välkomna genom att kasta in massor med plånböcker på isen. Kort och gott... ung idealism och entusiasm kontra gamla rutinerade mammon-rävar. Hjärta kontra pengar. Så jag antar att det är poetisk rättvisa att de unga fick vinna, om så bara för att visa att pengar inte betyder allt, för en kväll.

Göticism och lejonvrål

Egentligen är det helt fantastiskt att det ska krävas en vårdskandal á la Carema för att allmänheten ska få upp ögonen och tycka att riskkapitalister inte ska ha nåt inom vård och skola att göra. Det säger väl sig självt att man inte är där för patienternas eller elevernas bästa, utan bara för sin egen vinnings skull? Privat upphandling ska väl fortfarande likt den kommunala tjänsten främst handla om ansvar och kvalitet, inte om lönebonusar i skatteparadis, som en belöning för att man snålat in på dem man faktiskt är satt till att tjäna. Det här är kapitalism när den är som sämst.

Ju mer konst och kultur man läser, desto mer beklämd blir man över Sveriges historiska roll. Yrvaket konstaterade man under stormaktstiden att nu gäller det att visa upp sig; vår fina kultur och våra anor. Snabbt insåg man att man varken hade det ena eller det andra. Kulturen importerar vi, antingen via konstnärer, målare, skulptörer och arkitekter från kontinenten, eller så får vi väl helt enkelt åka ner och plundra nån stad med kulturskatter, som vi kan plocka hem.

Inser annars att jag varit rätt dåligt beläst på göticismen, den historierevisionism som började spridas från Sverige, där man försökte påvisa (ljuga) ihop sina historiska anor. Värst var väl den annars så välrenommérade Olof Rudbeck d.ä, som å ena sidan satte Sverige på kartan med sina anatomiska upptäckter och uppfinningar under sent 1600-tal men som inte kunde nöja sig med det - utan försökte dessutom glorifera det anrika Svea rike med rena påhitt och ljug-skryt. Han lär ha påstått (och dessutom sagt sig ha bevis för) att svenskarna inte bara härstammade från goterna men att Sverige placeringsmässigt ligger på den plats där Atlantis sjönk och att vi med vårt släktskap ända ner till Noak (med arken) kan sägas vara kulturens och kunskapens vagga. Så det så. Man kunde göra enkla språkliga härledningar, om folk på kontinenten nu inte skulle tro Rudbeck. Det klassiska Thebe (i Grekland) var i själva verket Täby och Troja var byn Trögd utanför Enköping. Klassiska figurer som Herkules var bara en förvrängning av "Här-Kolle" och Peleponesos var en enkel felhörning och härstammade från "Pelle på näset".

Slutligen lite tv och musik. Det är oerhört sorgligt att se hur nya Scrubs blivit så dåligt och tappat allt av det som gjorde serien så bra. Nu är serien bara löjlig. Tack och lov att Big bang theory fortsätter att hålla samma höga nivå, in på fjärde säsongen. En femte säsong har dragit igång i USA. Musikaliskt så sätter ju nya singeln Lion's roar skyhöga förväntningar på nästa First aid kit-platta. Måste vara höstens svenska singel.

Om ensamhet. Och gäss.

Har tänkt på några saker kring ensamhet.. Lyssnade på Morgonpasset i P3 nån morgon härom sistens och noterade hur Hanna Hellqvist tog upp ett ämne, som allt för sällan diskuteras. Jag skulle nästan vilja se det som en light-variant av Johanna Koljonens "våga prata om det"-debatt. Koljonen pratade om sex och sån sex som inte riktigt sker på ens egna villkor och mot ens vilja.. men man går med på det ändå, ja.. för att vara schysst. Hellqvist har inte gjort nåt liknande manifest på det viset men det var ändå starkt hur hon tog upp ämnet och ville berätta om sin personliga sorg. Hon erkände att jobbet var allt hon hade. När hon inte jobbade så gick hon hem till sin lägenhet och satt mest ensam där, med sin katt. Hon hade inga direkt nära vänner, inget direkt socialt liv. Det var hon och katten. Titta på tv och äta ensamma middagar, sju dagar i veckan. Något udda i det hela var hur de två andra radiopratarna skrattade ut henne, som om det vore ett skämt.

Hellqvist kan ju ändå anses vara en rätt stark person, som med gott självförtroende och lite skämtsamt kan berätta det för hela svenska folket men det finns ändå nån konstig syn på ensamheten och utanförskapet som nåt "ensam är stark"-tanke. Bara för att man själv är en outsider med gott självförtroende så hjälper ju inte det de likasinnade med dåligt självförtroende. Blir därför smått irriterad på ex Kapten röds lilla radiohit Ju mera dom spottar (på mig, desto snabbare kommer jag att blomma). Det är ju en fin liten idealistisk tanke men så funkar det ju inte. 95% av dem som det spottas på i unga år blir inte starkare, växer inte snabbare till att bli problemfria blommor. Så kan en självsäker person uttala sig och bortse från den som inte blommar av spott. Som en passus så vill jag i så fall absolut inte spotta på Kapten röd och hans musik - för jag hatar den typen av musik och hoppas i så fall att den torkar ut istället, av alla uteblivna loskor.

Märkligt är också hur jag och den kära sambon i flera års tid passerat en sjö i en stans parker och svurit över alla förbannade kanadagäss som skitat ner alla gräsmattor och dessutom är lite halvaggressiva om man passerar dem för nära. Skicka hem dom jävlarna, skjut av dem - har man tänkt både 10 och 20 gånger. Sen kom hösten och nåt märklig och näpet hände. Gässen flög, som de brukar, hem för säsongen (till Kanada?) men något måste ha blivit fel i kommunikationen, något måste ha fallerat för en ynka gås blev kvar. Alla andra drog, medan han var på toa. Nu har han gått där längs sjön, i mer än månad.. helt ensam. Inget sällskap och helt plötsligt går man själv runt sjön och tycker synd om det lilla fanskapet. Stackare.. ska han hänga här helt själv - hela vintern? Och i södra USA eller syd-Europa sitter ett gäng gäss och äter sig feta och skiter ikapp på en gräsmatta när nån inser: "hey, where's Stephen??"

Borromini och produktionsbolags-humor

Insåg efter en samtal med en klasskamrat att jag inte är ensam. Fan, man kan inte ens få vara lite höstdeprimerad ensam. Den kvinnliga klasskamraten beskrev exakt samma symtom som jag själv känner av. Kombinationen av det konstant gråa vädret, det ständiga mörkret (vilket blir extra påtagligt om man jobbar natt och sover bort de få timmar om dygnet då det är ljust) och att luften gått ur en som en pyspunka. Den här första entusiasmen över att plugga igen, den har gått över. Smekmånaden är över, första tentan tog hårt på krafterna och nu känns det som att fortsättningen bara blivit värre. När börjar det roliga egentligen, det man såg fram emot när man sökte in? Moment två känns bara tyngre (mentalt), svårare och dessutom mer diffust. Man kanske har en släng Asperger ändå, eftersom man inte gillar det här abstrakta lärandet. Jag vill ha konkret kunskap, vem som målade tavlan, när, vad det föreställer, hur man kan tolka det och vilken genre det tillhör. Inte en massa abstrakt läsande i fem olika böcker om olika strömningar, tolkningsanalyser och 1500-talskonst filtrerat via dagens genusperspektiv. Kanske är det det som gjort att kursen börjar skörda allt fler offer - allt fler som hoppat av, samtidigt som allt fler som förmodligen inte klarade tentan förra terminen, nu försöker gå om momentet igen. Med en nypa depression och en släng Asperger bådar inte det här gott för framtiden.

Sen blir man ju inte direkt uppmuntrad av sina mindre politiskt korrekta vänner som, när man berättar om sina studier bara svarar "shit, vad tråkigt - och det här går du på helt frivilligt??". Men det kanske är dags att omrevidera sin romantiserade semestertanke kring en tre månaders vintervistelse i Murmansk. Mörker, elände och mysticism i ett, som Torsk på Tallin, eller Lilja 4-ever-miserabel öststatsarkitektur möter The Shining, eller nåt. Känns inte som att det är det jag behöver just nu.

Tänkte skriva nåt om tv men inser att jag inte kollar så mycket på sånt. Det är mest Sportspegeln, följt av ABC. Nya CSI med Ted Danson är rätt ok men annars blir man bara förbannad på vilken skit kanalerna producerar. Av alla idiotiska idéer så måste väl Svärföräldrarna från helvetet ta priset. Just humor när det är som sämst och det tycks vara så typiskt svensk produktionsbolags-mässigt på nåt sätt.. om vad humor handlar om. Som att humor bara handlar om de absoluta ytterligheterna - skit i nyanserna och det smarta. Vi har så lite att komma med att vi måste gå på det vulgära, äckliga ytterligheterna på en gång. Femmans växel från start, extremsex, extrema galningar.. varför vänta på att bygga upp nåt när man kan plocka fram läderhuvan på en gång... suck.

Jag, en snobb?

De här sista dagarna har varit så grå och mörka att jag förstår pensionärer som flyr höstrusket och bosätter sig i Spanien under vinterhalvåret. Kan inte minnas att jag tyckt att det varit såhär hemskt tidigare - och så tidigt på vintern dessutom. Det kommer att bli en låååång vinter och jobbet visar oss sin tacksamhet för ett väl utfört år genom att dra in julbordet i år. Den enda förmån man hade att krydda sin fina landstingslön med. Och sen undrar man varför vården ständigt går på knäna, när det å ena sidan alltid pratas fint om den, men sen alltid lågprioriteras i slutändan. Ungefär samma syn har man på den privata vården. Offerter och vårdupphandlingar ges till det företag som oftast kostar minst för att göra uppdraget. Att sen det där konstnadseffektiva MÅSTE gå ut över patienterna, det är liksom ett stort "hoppsan, det hade jag ingen aning om" bland politiker och tjänstemän, för varje ny vårdskandal som poppar upp. Samma sak med skolor. Vi hade ingen aning om att pensionärerna redan har slut på blöjor den 15:e i månaden eller att eleverna aldrig får äta sig mätta - pga den upphandling vi gjort där det vinnande företaget la sig sensationellt mycket lägre i pris än sina konkurrenter och att det rimligtvis borde ligga en hund begraven i en sån deal. Som typ kvalitetstanken.

Det var min lilla kontring till när C igår kväll påstod att jag sitter och är småborgerligt överlägsen när jag hånskrattar åt människorna i nya säsongen av Böda camping. Men jag förstår verkligen inte tjusningen med det där levernet. Vi gör samma sak varje år, vi badar på för trånga stränder och vi åker iväg till en ny plats men vill ha det precis som hemma. Jag vet att det låter skitsnobbigt att döma ut raggarna som "hopplöst primitiva" och paren på 5th avenue (som bott där i 20 år i sträck och milimeterklipper häcken med frisörsax) är segregerade trivselfascister. Men jag har inget problem med att andra gör det - bara jag slipper göra samma sak. Jag lovade mig själv redan under en kanotweekend i sjuan med klassen att "aldrig, aldrig, aldrig någonsin tälta igen". Ser heller ingen poäng med att återvända till samma semesterort år efter år.

Bramante, fotoprojekt och ny musik

En tenta avklarad men nästa trycker på, likt trängseln på en indisk buss. Det är nu det skulle bli roligare, när det första tråkiga momentet var avklarat, men istället har det blivit tråkigare. Gillar inte riktigt ursäkter om att det är sent på dagen, man är trött och okoncentrerad från en föreläsare på en kvällskurs. Förväntar mig samma kvalitet som de föreläsningar som är dagtid. Nu känns det mest som att man går på föreläsningar och lyssnar på en person som tvekar, stakar sig, inte hittar orden, funderar och tappar bort sig. Allt är så ryckigt och man tappar hela tiden flytet i det man håller på med. Gemenskapen är rätt liten den också, även om det nu tagits ett initiativ om att ta en öl med klassen om två veckor. Jag tog initiativet och insåg samtidigt att jag inte kan följa med, eftersom jag jobbar där på kvällen. Smart.

Annars händer inte så mycket här.. Tragedin i bekantskapskretsen ligger fortfarande som ett tungt lock över stämningsläget. Har dock med några vänner börjat fila på att kanske köra en fotodagbok, eller ett fotoprojekt av nåt slag, nästa år. Men med mindre stress, inte ett kort om dagen under hela 2012 utan kanske 200 eller 250, med mer specifikt givna uppgifter. Enkla vardagliga uppgifter, inte "gråtande pingvin i svagt motljus" eller "min egen sepiatolkning av pansarkryssaren Potemkin, sett ur ett strikt genusperspektiv".

Musikaliskt spretar det just nu. En hel del bra musik, åtminstone enskilda låtar, men det känns som att 2011 fortfarande saknar DET. Det där bandet eller artisten som bara sopar banan med alla andra. Noel Gallaghers platta är riktigt trist och ooriginell och det är rätt lustigt hur Anna Ternheim gått ut i intervju efter intervju om berättat om flytten till New York, för att hitta tillbaka till inspirationen och få lite nya inputs - när hon i slutändan gjort en platta som låter EXAKT likadant som allt hon gjort tidigare. Gillar man Feists tidigare plattor är den nya allt man kan begära. Helt ok men same same. Coldplay står och stampar på samma nivå, samma sorts melodier och refränger, skiva efter skiva. Metallica och Lou Reed vet ni redan vad jag tycker på.. blir bara arg vid tanken på att Metallica kastat bort ett gäng hyfsade riff och melodi-idéer på den där dementa idioten.

Men för att ändå fokusera på det positiva, denna extremt gråa höst, så är här lite av den nya musik som faktiskt är bra och engagerar. Deportees - Islands & shores, Active child - Playing house, Duvchi - Turtleduvs och ja.. Alex Winston i största allmänhet.

Nödvändigt avrådande

Hade faktiskt inte läst några recensioner, innan Lou Reeds och Metallicas samarbete "Lulu" idag damp ner i brevlådan. Vill man ha nåt att roa sig med nåt en regnig höstkväll kan man bara läsa roliga och mördande beskrivningar av hur dålig den här skivan är. Måste erkänna att jag är häpen efter att ha lyssnat igenom skivan nu - den är verkligen fruktansvärt dålig! Ofattbart dålig. Den är på gränsen till olyssningsbar och ska jag ge ett tips i år på en skiva man INTE ska köpa, så är det denna. Lou Reed har visserligen aldrig varit någon av mina favoriter, just pga at han är helt tondöv och inte kan sjunga eller hålla takten. Och visst, är man ung och rebellisk (tidiga Håkan Hellström, Pete Doherty, Bad cash quartet osv osv) så kan det vara helt ok - det är något man köper. Men det här? Lou Reed fyller 70 år nästa år, han har inte varit häftig och inne på de senaste 30 åren och att en snart 70-åring sjunger falskt och gaggigt - det får mig mest att jämföra Reed med mrs Miller, den helt oskolade hemmafrun som gjorde karriär på dina udda tolkningar av gamla evergreens. Mrs Miller var också hon helt utan "sjukdsomsinsikt" och slaktade varenda melodi med sin operahybris och nån tro på att hon faktiskt var duktig. Hon förstod aldrig att hon fick spela in skivor för att folk skrattade bakom hennes rygg och lät henne hållas just för att hon var så dålig. Den här skivan är ett större pekoral, för det här är gjort på allvar. Den här skivan visar bara vad som är fel i branschen, såväl musik- som film. Som nykomling spelar det ingen roll hur bra man är, om man inte har de rätta kontakterna. Som etablerad kan man släppa ifrån sig vilken skit som helst. Hur tänkte man när man spelade in det här? Hur gick resonemangen?

Men OM du mot all förmodar gillar tondöv osynkad pratsång till hårda riff, om du går igång på en dement föredettings fullbordade slakt av alla former av försök till melodier - då är det här skivan för dig. Köp INTE denna skiva, för guds skull.. Vad du än gör, köp den inte.

Tystnaden

Helgen blev nattsvart rakt igenom, såväl dag som natt. Återkommer.

Blinka - och missa revolutionen

Lunch med höggravida J i veckan, där jag fick ett "antingen eller"-alternativ. Antingen tar vi en lunch klockan 12, eller så är jag på Sös och föder barn. Nu dök hon upp men med varje krampaktig rörelse planerade jag redan i huvudet för vad som skulle hända om ja... nåt hände. Skulle man ligga på knä nere på kafeterians golv, helsvettig, med munskydd och propplösare (som man ju alltid har med sig i väskan), skrikandes att man behöver mer servetter, nu på en gång, skynda!

Jag måste hitta en bättre pluggteknik... Nu är första tentan åtminstone skriven. Hur det gick har jag ingen aning om. Intressant var annars att konstatera folk gick/gav upp redan efter 45-50 minuter av tentan. Varför ens gå på tentan då? Dessutom blev tentapuben inställd efteråt med argumentet "det är ju faktiskt en dag imorgon också". Helt klart ett åldersargument, när man var yngre var det ingen som brydde sig om man hade skola/jobb dagen efter.

Funderat på en sak. Att vänskap på äldre dagar blir allt mer kompromissad och komprimerad. När man väl träffar folk så är det allt för ofta som man bara sitter ner och fikar eller har parmiddagar och rekapitulerar vad som hänt sen sist. Och så pratar man gamla minnen; "minns du vad kul vi hade då och då?". Jag kanske bara pratar för mig själv men det känns som att man med åldern slutar skapa nya minnen, utan man hänger upp sig på de gamla. Man går inte ut och gör knasiga saker längre, man går inte på krogen, man åker inte ut och reser tillsammans, osv osv.. Nu sitter man och fikar och tar kanske en bio och så skapar man ju inga nya minnen egentligen? Man kommer ju om tio år inte direkt se tillbaka på "åh, minns du den där fikan vi tog för tio år sen..?", utan minnena kommer fortfarande ligga långt bak, kring ungdom och studenttider. Tiden innan barnen kom in i bilden, för nu är man bara trött och de gånger man ses är mest ett andningshål och en paus från just barnen och den grå vardagen.

Natträvar

Vi har en manlig skötare på jobbet som är rätt skön, det går inte att komma ifrån. En bit över 70 men han håller sig i form med motion och rörelse och han vill fortfarande hoppa in och jobba så ofta han kan. Väldigt fascinerande att se människor i den åldern fortfarande vara så passionerade för vad livet har att erbjuda. Det här är en man som förmodligen i unga år varit en riktig Casanova och jag kan bara ana hur många affärer (och en rad äktenskap), krossade hjärtan och ofrivilliga graviditeter den mannen har på sitt samvete när han skridit fram i folkparkerna och danställena i stan, som en haj genom att fiskstim. Nu är han över 70 men takterna sitter fortfarande i. Hans ögon lyser upp som ett barns på julafton, när de kommer in kvinnfolk på avdelningen och de beprövade förförarmanéren har inte gått ur den gamla räven med åren. Subtila små flirtar, blinkningar, komplimanger och ibland rättframma frågor om att ta en drink efter jobbet, det är fascinerande att se en mästare i action.

Justice nya platta är på g och det sipprar ut nya fantastiska smakprov lite titt som tätt. De elektroniska kungarnas nya inspiration är trots allt lite intressant och oväntad. Jag hör gamla AC/DC lite varstans, tillsammans med riff som påminner om tidiga Black sabbath. Det kanske är den sista pusselbiten för att erövra världen. Vill minnas att Prodigy gjorde exakt samma sak, när man gick från lovande techno i början av karriären till att utvecklas, plocka fram de tuffa rockriffen och på det bli störst i sin genre.

Så är också älskade knäppgökarna Foxy shazam tillbaka med ny singel. Tycker bara refräng-strofen säger allt: "that's the biggest black ass I've ever seen - and I like it, I like it!

Revisorer och galen kärlek

Fullspäckad helg, kände det som.. och ändå är samtidigt känslan som att jag mest suttit med näsan i 1000-kronorsboken och läst om karolinger, kryssvalv och att jag förmodligen på en månad lärt mig mer om kristendomen än jag kunnat under hela min livstid. Säger kanske en del om mitt religiösa intresse... Helgen innehöll teaterbesök i form av Gogols Revisorn på Stadsteatern. Trevlig och lättsam underhållning med sympastisk ensemble. Kristofer Fransson känns som en skådis som snart borde få ett större genombrott.

Efter god middag på stan hann vi också klämma in en bio: Crazy stupid love, där vi båda fick lite av vårt lystmäte... även om det blev fel. C vill alltid se romantiska komedier och jag bangar ju aldrig en film av Ryan Gosling men det här var ju en komedi - dessutom en komedi där Gosling helt plötsligt spelar en snygg sexig player med sexpack på magen. Då kändes helt plötsligt mitt intresse för Gosling som nåt homoerotiskt - och är ju faktiskt inte det mitt "intresse" för Gosling handlar om. Jag tycker faktiskt att han är en strålande karaktärsskådis men hey.. det här funkade också även om det inte är såhär jag vill se honom. Crazy stupid love är långt ifrån en konventionell romantisk komedi enligt standardformuläret 1A. Den är tvärtom rätt bitter och ärligt rolig. Till och med Steve Carell kliver lite utanför sin comfort zone och är riktigt bra.

Och eftersom jag anammar uttrycket "know your enemy" så satt jag och genomled en hel timme av Partaj i helgen.. det är ju så fruktansvärt jävla dåligt, så jag blir bara arg. Den här förbannade skrivbordskonstruerade "humorn" som är så ogenomarbetad, framhastad och framför allt: så otroligt ointelligent. Det är verkligen ingen smart humor utan som en högavlönad och tv-inspelad roliga timmen i klass 6B. Ungefär den nivån är det. Ingenting utmanande, ingenting med en extra skruv, ingenting genomtänkt.. bara klassisk Peter Settman-humor. Lam, tråkig, fantasilös, dum, ytlig. Så länge vi låter Peter Settman-produktioner lägga nivån för hur humor ska gestaltas i svensk tv vill jag aldrig mer höra klichéer om att tyskar eller finnar saknar humor, för det här är inte ett dugg bättre. Tyskarna borde konstatera att det är svensken som är helt humorbefriad.

Ungefär lika entusiastisk känner jag för nya hypen Norlie och KKV också. Det skulle inte förvåna mig om När jag går ner blir en hit, eftersom man ju låter som Oskar Linnros eller Daniel Adams-Rays coverband, helt utan egna idéer. Jag gillar ju både Linnros och Adams-Ray som sådan men det här är parasit-musik. Kom med nåt eget.

Söndagen hann också avslutas med att en vän ringde och berättade att hennes barndomskompis, gått bort, bara 43 år gammal i en förmodad hjärtattack. Oerhört sorligt och fruktansvärt skrämmande att gå bort så ung.

Nicotine stains around the moon

"Jag är en liten tant, fångad i en fullvuxens mans kropp. Hur ska man annars förklara min nästan sjukliga vurm för småkakor och te?" K's citat på jobbet lättar upp en annars horribel natt på firman. Däremot lyckas jag inte riktigt klura ut vad han vill göra med sitt liv, denne K, förutom att läsa språk på universitetet, kombinerat med bakandet av finska genus-kakor. Fråga mig inte vad det betyder...

Har annars beklagat mig över den bristfälliga socialiseringen på kursen. Tycker verkligen det är skittråkigt att det efter en månads pluggande fortfarande inte finns nån direkt gemenskap (förutom ett gäng blondinbruttor som alla ser likadana ut, som slutit sig i sitt lilla gäng). Och att man kan komma in i en föreläsningssal där det sitter 15-20 pers och INGEN säger ett ljud. Alla sitter som om det vore en glesbefolkad buss - med tomma säkerhetsavstånd mellan sig och resten. Ingen pratar med nån annan och ingen tycks ha behovet av att knyta kontakter. Förstår inte det där. I veckan hade vi i alla fall vårt första gruppbesök med guidad visning på Historiska muséet och det lättade upp stämningen något. Då kunde man i alla fall prata om regnet utanför, tentaångesten och alla altarskåp där inne. Ändå känns det verkligen som att fördomen om svenskars blyghet och tysthet bekräftas å det grövsta och det blir ännu tristare att många ickesvenskar också faller in i det där slutna. Är vi bara kontinentala och öppna på sommaren, eller med sprit i kroppen?

Är jag så himla mycket bättre själv då.. som bara sitter här och gnäller och inte gör nåt åt saken? Nja.. näe. Men jag ska faktiskt möta upp två klasskamrater på måndag (utanför skoltid) för att briefa lite inför tentan. Alltid något.

Tats

Få se nu.. Jag funderar verkligen på en sak men egentligen vill jag inte outa den här bekanta personen. Vi kallar honom helt enkelt X. Hur som.. jag läste någonstans att svenskarna numer är världens mest tatuerade folk. Har egentligen ingen åsikt om det, var och en får göra vad man vill med sin kropp så länge det inte skadar nån annan. Vad jag däremot funderat över med viss bekymran är att folk lägger ner energi på att gnälla elitist-kontaktförmedlingar som E-darling (där man värdesätter utbildning, stil och ekonomi) och att det återigen föds en slags inställning att det skulle vara "bättre" att via kontaktannons bara söka nån som är snygg, eller har schyssta tatueringar. Är det giltiga kriterier som säger det nåt om ens personlighet - om man är tatuerad eller inte? Brukar för det höga nöjet skull surfa runt och se vad folk skriver på olika kontaktsajter och det är förbluffande ofta som man bara skriver att man gillar party och tatueringar och söker nån som också gör detsamma. Jag tycker inte att "tatueringar och piercings" är ett personlighetsdrag, bara ett yttre attribut. Hatar verkligen den där inskränkta inställningen - det är ungefär samma personer som ser ner på alla som arbetar ihop sin förmögenhet och men tycker att det är helt ok att vinna samma summa på lotto. Bankdirektörer är dumma och giriga men fotbollsspelare utan gymnasiekompetens som tjänar sju-åttasiffriga belopp för att sparka boll (och dessutom kan ha mage att lönestrejka) är värda varenda öre.

Just det.. nu kom jag lite ifrån ämnet. Men det är på nåt sätt bekymrande kring denne X. Han ser bra ut, tränar, har piercings i bröstvårtorna och har inga problem med tjejer. Samtidigt är han nästan stolt över att han under sitt vuxna liv inte läst eller ägt en enda bok. Därför behöver han heller inte köpa sig nån bokhylla, what's the point liksom? Han är förmodligen en sån, som om han satte in en kontaktannons skulle söka nån som är skitsnygg, gillar party, tatueringar och piercings och skulle få massor av svar. Jag vill klargöra att jag inte likställer tatueringar med antiintellektualism men varifrån kommer denna besatthet? Sen när blev yttre attribut som tatueringar så viktiga för personligheten? Och varför är det attraktivt att kokettera med hur ickebeläst man är?

Move like Jaggernaut

På vägen hem från universitetet sitter en megatjock ung tjej på tåget och har nästan en sexuell upplevelse med sin Dajmstrut. Jag har aldrig sett nån njuta och vara så passionerad över en glass tidigare. Hennes traktordäck runt magen kanske var en fingervisning om vad hon gillar mest. Hennes ögon slöts orgasmiskt och hon kunde i övrigt inte släppa blicken om denna fantastiska tingest, som om hon höll den heliga Graalen i sin hand. Besatthet och total njutning i ett. Sen svepte hon glassresterna med en halvliters Cola.

Lustigast på föreläsningen igår (förutom att den var ett under i tråkighet) var kvinnan som kom dit och satt av två timmar - sovandes. Men jag vet inte riktigt hur man hottar upp ämnet "Pilgrimsvägar under 1100-talet" till att någonsin bli spännande.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Idol är egentligen helt ointressant och det ligger nån förbannelse över den som vinner varje år men Molly Pettersson Hammar är den enda moraliska vinnaren i årets tävling. På en helt annan nivå än resten - och hon är 15 år! Gillar man lite mer elektronisk musik så hoppas jag att Oslo-M spanat in Wolfgang Gartners debutplatta, som är riktigt bra.

Har tänkt på en annan sak. TV's syn på människor och vilka som är värda att porträttera. SVT gillar den vanliga människan, gärna ute på landsorten, folk som gillar dansband och inte är så jävla flashiga i övrigt. Kanal 5 är precis tvärtom och har en pervers vurm för överklass och festande och Båstad-svinande, eller bara ungdomar som åker utomlands och svinar. Det viktigaste är att det är dumt, dekadent och spär på bilden av svinande svenska umgdomar som gillar att partaja på sommaren. Jag vet inte vad som är så spännande med det??? Det måste ju sitta nån grymt omogen producent på kanalen och som bara suktar efter den här skiten - för det får honom att minnas sin egen ungdom, eller? Och alla dessa ängsliga humorprogram som bara går övergränsen till plumphet - hela tiden. Som om humor bara handlar om hur grov man kan vara... Femman och trean försöker dessutom tillgodose tittarnas enorma intresse för the rich and famous, genom massor av program om antingen alldeles för rika människor som vältrar sig i pengar och divalater, eller folk som inte har några pengar alls - och får man då inte hjälp av privatekonomer så kan man ju alltid kombinera vurmen för rik vs fattig genom att låta en miljonär, eller good will-företagssponsring donera pengar/prylar till en.

Mitt i allt det här står som vanligt en ointressant medelklass, den stora majoriteten. De som inte gillar dansband i Laxå och som inte sprutar champagne i Båstad eller Ayia Napa. De som inte bor på gatan eller har 57 påminnelser från kronofogden, eller som knullat sig till rikedom, trots att de har ett IQ som en vedklabbe. Känns som tunga tider för manusförfattare när det inte längre är historien bakom människan som är det intressanta utan det yttre skalet - vad en redan extrem människa kan pushas till att göra framför kameran.

Nytt men detsamma

Mycket som är nytt men ändå detsamma. Typ. TV4's nya humorshow på prime time, söndagar klockan 20 är Robert Gustafsson i full frihet. Gustafsson tre trappor. Han gör alla roliga roller själv och har dessutom skrivit manuset. Det är nytt men det är ändå detsamma. Karaktärerna känns igen från förr, under bältet-humorn också. Det är lånat lite här och där från tidigare sketcher och jag inser efter en kvart av programmet att jag inte skrattat en enda gång. Nytt men detsamma. Ungefär så är det med varje ny Baluba-produktion i genren humor. Partaj är likadant. Man förmår bara inte att lyfta sig till godkänd humornivå och fortsätter enträget med sin hafsigt påkomna halvmesyr till humor, skrivbordsprodukter, man fortsätter med att ha med Peter Settman som gäst och Johan Pettersson som deltagare. Låt mig klargöra en sak. Johan Pettersson är Sveriges absolut mest överskattade och sämsta "komiker". Någonsin. Ingenting han någonsin gjort under hela sin karriär har varit roligt. Det är verkligen helt otroligt hur han lyckats få beskydd under Peter Settmans vingar hela sin karriär och varit konstant medioker och helt ofattbart tråkig. Nytt men ändå detsamma.

Nytt men ändå detsamma är väl också det nya "fräscha" samarbetet mellan Metallica och Lou Reed. Redan när man hörde om samarbetet insåg man hur det skulle låta. Metallica står för musiken och Reed kan i vanlig ordning sjunga sådär atonalt och falskt, som ju han gjort sig känd för. Första smakprovet The view är precis så. Reed reciterar till Metallicas tuffa monotona riff. Nytt men ändå precis detsamma.

I helgen var vi så för första gången på återbesök på Stockholms bästa kafé (enligt mig) Petite France, sen grundaren Sebastien Boudet sålt sin skapelse vidare. Hur tar man över nåt som näst intill är fulländat? NK-bagarna Peter Hartai och Stefan Johnson-Petersén tog hur som helst över och har åtminstone slagit mig med häpnad. Man har gjort stället än mer franskt (personalen i kassan pratar flytande franska), bullar och bakelser är lika goda som förr och det enda som var dåligt med gamla Petite France var den rätt trista lokalen. Och den har man jobbat på att förändra till det bättre, med nya tavlor med Parisiska motiv, med lyxiga lampor i taket och gardinkappor i samma färger och det är verkligen en förändring till det bättre. Snygg lokal och en aprikosbulle som var så god att jag nästan trillade av stolen. Nytt men inte detsamma!

Det doriska kapitälet

Huvudet just nu är fyllt av tusen nya ord och system. Tentaplugg och allt snurrar kring triglyfer, kyrkorum och nekropoler, arkitraver, doriska, joniska och korintiska kolonnordningar och fan och hans moster. Hur trögt det än går kan jag alltid dra mig till minnes den absolut första fempoängaren jag läste på universitetet, 19 år gammal, kalvig, omogen, oslipad, orutinerad och mer grön än sommargräs och gurkor tillsammans. Jag trodde då på fullt allvar att jag på fyra dagar skulle läsa in ungefär 6-7 tjocka böcker och klara den tenta som låg runt hörnet. Dag 1 fastnade jag någonstans redan vid kapitel ett, i den första boken, på alla svåra engelska ord och försökte intala mig att de tre resterande dagarna innan tentan kommer att bli "lite bitchigare". Efter dag 2 gav jag upp och siktade på omtentan istället.

Som musikintresserad så följer jag faktiskt Idol även i år, även om jag fortfarande har i färskt minne hur förra årets upplaga var den absolut tråkigaste och mest profilfattiga någonsin. Överhuvudtaget så känns Idol bara spännande fram till att alla auditions är klara. Nu är det som bäst, innan man valt ut de 20 som ska formas om och mainstreamas till att bli en del av den utslätade nöjesindustrin. Jag har i alla fall mina favoriter klara till att stå där bland de tio bästa. Molly Pettersson Hammar, Robin Stjernberg, Emil Elton eller kanske Nicholas Perry. Förstår inte alls Alexander Bards homovurm för lilla tomboyen Linni. Hon är ju inte ens bra.

Gosling!

Jag har sagt det förut och redan förundrat min omgivning med ståndpunkten. Det här så nära en man crush jag kommer. Efter Blue valentine är jag än mer övertygad. Ryan Gosling är i sin skådisgeneration den allra största talangen. Han må inte vara kändast av alla än men han är i särklass den bäste. Fingertoppskänslan i valet av roller och hur han sen tar sig an dem. Jag må vara en gnällspik rätt ofta på bloggen men just Blue valentine har jag sett fram emot så länge, då två av mina favoritskådisar möts i samma film och det bara kan inte bli dåligt. Det är förstås inte dåligt heller. Det är magiskt, det är genialt, det är en provkarta och en instuderingsfilm för blivande skådisar om hur agerande framför kameran bör gå till.

Tänkt på en annan sak. Jag vet inte riktigt vad det säger om mänskligheten på nåt sätt. Inte för att jag egentligen bryr mig men jag såg någonstans att den pappa som är med i Ensam mamma söker beklagade sig över att han inte får några beundrarbrev. Trots den mediala exponering han ändå fått. Det här är ändå en kille som verkar vettig, som tagit ansvaret kring allt vad det innebär med att vara ensam förälder, som jobbar, sköter sig och drömmer om ett seriöst förhållande. En sån kille imponerar uppenbarligen inte på kvinnor - men om han istället vore medialt uppmärksammad kriminell och hade gjort nåt riktigt hemskt och helt skitit i sina barn - så hade han förmodligen fått massor med beundrarbrev från kärlekskranka kvinnor, som velat omvända honom. Behring Breivik får floder med beundrarbrev, likaså Josef Fritzl, eller vår egen Anders Eklund och det är inget unikt. Många tungt kriminella kan från fängelset välja och vraka bland alla kvinnor som vill ha dem. Vad säger det om nånting, egentligen? Hellre en farlig likgiltig man, än en vanlig ansvarstagande mes.

Åtta år och Lana

Åtta år. Åtta år har nu passerat sen jag första gången träffade C och vem hade kunnat ana det, efter vår första date, som fortfarande kan gå till historien som antitesen till "opposites attract". Maken till två tjuriga, bjäbbiga och envisa personer som till slut träffades och egentligen gjorde alla fel man kan göra när man ska på date. Le, var vänlig, bjud på dig själv (men undvik dina dåliga sidor), konversera om lättsamma neutrala ämnen, var flexibel, var vänlig, visa empati, osv osv. På nåt sätt låg ändå cyklerna och planeterna rätt, att två extremt dejtingtrötta personer möttes, som verkligen inte hade nån lust att göra sig till och visa upp en välpolerad illusion av sig själv. Sa den ena A, sa den andre B. Det var bara totalt ärligt och visade sig bli så rätt, i slutändan. Till det hela kan berättas att C (som inte var speciellt imponerad efter första dejten) berättade en halv skräckhistoria om hur dejten varit, för sina arbetskollegor och att de konstaterat "jaja, men honom behöver du ju inte träffa igen!". Arbetskollegorna är sedan länge borta (och hon har aldrig träffat dem igen) men här står vi kvar, de två surpupporna. Who knew..?

Vi har ännu inte hunnit fira årsdagen men småfirade i farten med att gå på MacDonalds och hamna mitt i ett Falling down-moment. Den grilled chicken gourmet jag fick, var så långt ifrån den bild man hade i kassan att man velat plocka fram pumphagelgeväret ur trunken och börjat "markera" upp i taket. Två beiga brödbitar, ett visset salladsblad och en kyckling som var lika beige som brödet, och mest såg ut som en tunnare brödskiva mellan de två övriga bröden.

Musikaliskt är det väntan och små godbitar som läcker ut från Justice nya platta. Den svåra andra skivan. Låter bra hittills. Coldplay släpper nytt och det känns verkligen som att Chris Martin & co gör samma sak, skiva efter skiva och egentligen inte utvecklas vidare. De har sina melodier men soundet är detsamma, slingorna detsamma, låtstrukturen detsamma. Lite som Red hot chili peppers nya. Man vet vad man får, innan man ens fått det. Höstens hittills mest spännande annars..? Los angeles-singer/songwritern Lana del Rey. Där är det nåt stort på g. Gillar också The Panics nya och kanske kanske kan Radical face få sitt genombrott med nya skivan "The roots" som släpps i oktober. Vi poppuritaner är ju inte helt glada över att Ben Cooper, som han heter, bara blivit uppmärksammad för sin musik tack vare en reklamfilm (Nikon) och inte för att han är bra.

Herr och fru och lite Se7en

Seeg. Det blev bröllop igår men inte som jag tänkt mig. Det måste vara nåt som går, för var och varannan är sjuk just nu. Det var inte discokulorna som glittrade och glänste under kvällen - det var de feberglansiga pannorna och halvsnoriga näsorna. Och jag lyckades väl dessutom ha min absoluta zenit och formtopp lagom till lördagskvällen. Förkyld, feber, ont i huvudet, hosta.. you name it. Men gifter sig en av ens bästa vänner så MÅSTE man vara där, spelar ingen roll hur sjuk man är. Drink-intentionerna förbyttes mot att ha med sig halva medicinskåpet i väskan och partaja på Ramlösa. Men det var på det hela tagen en väldigt trevlig tillställning, bruden var söt i sin håruppsättning och egensydda klänning och brudgummen var som vanligt oklanderligt klädd och väldigt underhållande. Vet däremot inte om liknelsen till sig själv som "axelmakterna personifierad" gick hem i alla läger. Japan i tysk kostym och italienska skor - och den här gången ska vi vinna! Vi hade kul utan alkohol och sällskapet var, som alltid, trevligt.

Kvällens roligaste diskussion kom annars från M, som förmodligen tänkt en hel del på det här och gjorde en jämförelse om varför Göteborg är precis som filmen Seven. Det är grått och jävligt, dystopiskt och det regnar jämt och bor man på Hisingen så händer det eländiga saker hela tiden. Nu fattas väl bara att nån vill ha ihjäl en för att man frossat för mycket popcorn på lördagkvällen.

Sen åkte vi hem, där vi George Costanza-parkerat bilen (så snyggt och smidigt att man helst inte skulle vilja lämna platsen ifrån sig) ett bokstavligt stenkast från Katarinahissen. När vi väl kom hem hann jag läsa att två personer misshandlats/knivskurits vid Slussen i ett gängbråk. Det måste ha hänt ungefär då vi var på väg därifrån.