söndag 27 juni 2010

Paus för VM

Bloggen ligger nere pga fotbolls-VM. Återkommer så snart Lionel Messi (eller David Villa?) slagit in det avgörande målet i VM-finalen. Nejdå, så illa är det inte även om fotbolls-VM för en mindre sportfåne som mig är större än allt annat. Större än OS, större än alla VM i nån annan sport, större än Kanada cup, Stanley cup, Super bowl (som för mig är helt obegripligt), Finnkampen.. ja, allt. Det är fyra års väntan på sporten som i sitt bästa utförande är så mycket bättre och vackrare än någon annan sport. Glädjande med detta VM än så länge är att kreativiteten, glädjen, farten och fantasin har fått segra gång efter annan, mot det gamla, tråkiga, defensiva. Lag som lever på gamla meriter har fått rejäla väckarklockor och tidiga respass ur turneringen. Att dagsfärsk kompetens och kunnande belönas. Italien väcktes av en vuvuzela i örat och åkte hem efter tidernas största fiasko. Italienska pressen välkomnade laget hem med att på en av dagstidningarna publicera en bild på elva hemkommande kistor. President Sarkozy ville ha ett samtal med företrädare ur den franska truppen, efter deras kaotiska sorti. Ett lag i total kollaps, på och utanför plan. Vad som händer i Nordkorea, när deras spelare kommer hem, vet väl ingen. Arbetsläger? Å andra sidan har befolkningen i Nordkorea informerats väldigt sparsamt om hur det gått för laget. Parallellt med förlusterna har rapporterna blivit allt mer knapphändiga.

Sommaren annars brukar betyda stiltje på musikfronten, så det är med förvåning Kents nya platta dimper ner mitt i sillen, nubben och små grodorna-tider. Med minimal PR och förhandslyssning, mitt i sämsta tänkbara försäljningstider. Förmodligen är det inget annat band än Kent som kan ro ett sånt projekt i hamn, utan att ruinera sig själva på kuppen. Kent har en sån stark fan-base att man kan stå utanför allt sånt, även ta en ekonomisk smäll om det skulle misslyckas. Skivan i sig är hyfsad, det finns några klassiska hittar. Känslan är ändå... låter inte Jocke Berg mer monotont gnällig än någonsin förut?

söndag 13 juni 2010

Om kaniner, bananer och Oskar

Det är som att dumheten alltid hittar nya vägar, eller gamla beprövade vägar, utförda av nya dumskallar. Efter den utmärkta artikelserien i DN "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba hade man ju kanske hoppats på en nyanserad debatt, ett uppvaknande och analys. Jag vet inte vad som kom. Ryggdunkningar, "bra skrivet", "angeläget". Veckan senare är allt som vanligt igen. Alex Schulman går glatt ut med nyheten om sin nya tv-show: Veckans kanin. Jodå, förklarar Schulman utan det minsta skam.. det blir klassisk mobbing-tv. En kändis som betett sig dumt, omoraliskt och gjort bort sig, kommer under en veckas tid förföljas av en person, utklädd till en rosa kanin. Humor, liksom. Och bestraffning i ett.

Jag ser en rad problem i underhållningsidén. Vem bestämmer vem som bör utsättas för det här? Subjektiv moralpolis, advokat, åklagare och domare i ett? Schulman med redaktion? Har man inte rätt till en "kanin"-advokat? Den som står utan skuld kastar den första stenen? Om det ska handla om vem som betett sig dumt - borde inte Alex Schulman själv ligga risigt till? Han om nån borde förföljas året runt av en hel kaninfarm - mannen som byggt hela sin karriär på att offentligt mobba människor, härja och häva ur sig saker mot folk som inte förtjänat hans smörja. Men det är uppenbart att det på tv-bolagen sitter ett antal producenter som verkligen VILL plocka fram de här små människorna. De som tycks vara spännande, som vi älskar att hata - som egentligen ingen vill se - men som vi ändå tvingas till. Uppenbart vill nån hålla Linda Rosings lilla 15-minuters kändisskap vid liv. Uppenbart tycker nån producent att Anna Anka är bra tv och en fantastiskt charmig personlighet som vi alla bara vill ha mer, mer, mer av. Uppenbart finns det nån på TV4 som tycker att Peter Jihde - han är jävligt häftig. Han ska både fronta i VM-studion i fotboll men gör sig lika bra som "hipp och häftig" programledare för Idol. Uppenbarligen finns det bilburen ungdom på landsbygden som tycker att Sean banan är bra - eller är det bara nåt Aftonbladet bestämt genom sin enorma hype och enträgna promotion? Osv osv.

Sean banan till trots. Sommaren tillhör Oskar Linnros och det kan ingen ändra på. Jag kan inte tänka mig att nån annan svensk artist eller grupp släpper en bättre singel än Från och med du, eller gör en bättre platta under 2010. Fighten är redan avgjord i halvtid. Vem skulle kunna hota?

fredag 4 juni 2010

Rasisten Sean och Carey

Lagom till att man förfasat skrivit om fenomenet hjärndöda sommarhits, så dyker det upp en sån här svårspolad bajskorv i musikhavet. Sean banans Skaka rumpan. Har aldrig ens förstått Seans humor, inte ens som ironi men jag är väl inte målgruppen heller.. så.. Men här hypar man redan årets solklara sommarhit och den har ju vad som krävs. Idiotisk och trallvänlig och en skön dos gammal sunkig sexism, amatörmässigt plockad från varenda hiphop-video som producerats de senaste 10 åren. Männen är påklädda (och utlänningar), kvinnorna avklädda och svenska blondiner. Lite rasistisk Madonnan och horan-myt på det.. svenska kvinnor är bimbos och horor som kan klä av sig - våra egna kvinnor, madonnorna och mödrarna, ska sitta hemma och inte visa sig i såna här sammanhang. Åtminstone jag blir förbannad på sån här skit och hur man bara fortsätter att gnugga in gamla fördomar, även om det sägs vara på skämt.

Sen står det också klart att Carey Mulligan ska spela Lisbeth Salanders roll i den amerikanska versionen, regisserad av David Fincher. Fattar ingenting. Känns dåligt typecastat och bara utvalt på trendkänslighet. Carey Mulligan känns alldeles för ung, för straight, för söt och teaterskolad för att stå för allt det trasiga som Lisbeth Salander är och som något mer kantstötta Noomi Rapace ändå gör med bravur.

torsdag 3 juni 2010

Livstecken

Hej. Jag vet, det var hundra år sen sist. Anledningarna till frånvaron kan bland annat förklaras med utlandsresor och införskaffandet av en ny hundvalp. Och allmän fantasilöshet. Har egentligen fortfarande inte speciellt mycket att berätta mer än att London fortfarande är London. Fortfarande lika bra, även om skivaffärsdöden även här gått fram som en präriebrand. Många av de riktigt obskyra skivbutikerna, de som mest bestod av sunkiga källarlokaler, trasmattor på golvet och droppande vattenledningar i taket, har försvunnit. Tråkigt. Å andra sidan håller London på att internationaliseras, eller så är det kanske bara vi som helt plötsligt efter många visiter med taskig engelsk mat, plötsligt kryssar från den ena riktigt bra restaurangen till den andra. För att inte tala om kaféerna. Och då menar jag inte de stora kaffekedjorna.

Musikaliskt... På ett sätt är det synd och tragiskt att våren innehållit så mycket bra musik, som förmodligen kommer passera den stora massan obemärkt. Så många "hits", som inte kommer bli några hits - så mycket bra musik som lagom till sommaren kommer bli utmarginaliserade av de sedvanliga hjärndöda flakhitsen. Det är som att på sommaren så tappar svensken helt sin musiksmak och hänfaller till det banala, lättrallade och korkade. Boten Anna, Dunka mig gul & blå, Svenne Banan osv..

Här är i alla fall nåt som är bra just nu. Imperial state electric, även om kritiker avfärdar det som Hellacopters, fast med nytt namn. Mark Ronsons nya singel, som ännu inte finns ute och så Oskar Linnros fullängdsdebut. Har dock fått höra av initierade källor att man bör behålla illusionen av Linnros geni vid att bara lyssna på musiken. Intervjuer med samme Oskar har grumlat idoliserandet. Ungefär som känslan med Lykke Li. Cool musik men totalt nonsens i intervjuform. Hör man henne prata, i utstuderade oneliners, så sveps kärleken över i hat. Och här är tre låtar som skulle kunna bli sommarhits.