Kort om ingenting

Sista kvarten - öka takten. All vaken tid går just nu till att skriva klart uppsatsen. Sista inlämning på torsdag. Tusen kvar att göra. På senaste opponentträffen berättade A om en bisarr olycka hon råkat ut för på jobbet. Att hon på jobbet öppnat en skåplycka i huvudhöjd - och att ett stort fat trillade ut och rakt ner på köksbänkens stenplatta. Kras och tusen bitar yrde, varav en stor bit studsade upp och skar henne rejält i näsan!? I mellanväggen mellan näsborrarna, så att säga. Så nej, det handlade inte om ett eget misslyckat försök till septumpiercing, försökte hon förklara efteråt.

Ja, hur ska man sammanfatta den här musikaliska veckan då.. När det är Eurovision, samtidigt som mycket av det man lyssnar på handlar om hård rock:Ghost, Queens of a stone age och Black sabbaths nya singel God is dead? Och den är ju riktigt bra!? Gällande Eurovision så vill jag tro och hoppas att Moldavien blir riktigt farliga. Bästa låten enligt mig. Gillar också Belgien, Malta, Norge och Rysslands bidrag.

Spöksonat och sirap

Man inser ju att man är lite teaterskadad och när man sitter under gårdagens föreställning Spöksonaten och snörper lite på munnen över hur "typiskt Mats Ek pjäsen är". Men låt er inte förledas av lite munsnörpande - pjäsen var riktigt bra. Första 30-40 minuterna satt jag som förtrollad och tyckte rent utav att det var bland det bästa jag sett. Det här var helt genialt! Men sen hände nåt... det blev tyngre, långsammare, mer svårbegripligt och mindre publikfriande. Vet inte riktigt om jag förstod alls i slutändan? Ändå gick man därifrån med ett leende. Stina Ekblad (mannen i rullstol på bilden) - helt fantastisk! Gunnel Fred - strålande. Malin Ek är alltid bra, gör aldrig en dålig roll. Men styrkan framför allt ligger i Mats Eks regi, den där underfundiga humorn, detaljerna och de små koreograferade dansnumren. Sen är det ju också lite kul att Ekblad, Fred och Malin Ek samtliga spelar gamla skröpliga flintiga gubbar med bravur.

Igår innehöll också ett besök på Sirap, pannkaksstället på Surbrunnsgatan. Nu kom ju minnet tillbaka om vad det är jag ogillar så med det stället. God mat, mycket folk med lagom hipsterfaktor, trevlig personal - men stans mest groteska akustik. Den ljudkänsliges, eller tinnitussjukes värsta mardröm. Kombinationen av hårt kakelgolv ihop med skräniga metallstolar som för tankarna till skoltiden - där varje förflyttning av stolar skär i märgen av obehag. Det är som naglar mot griffeltavla. Hela lokalen är bara kliniskt metallisk med noll ljudabsorbering. Det är snarare så att äckliga ljud snarare förökar sig istället. Oh my god vad jag hatar det. Falling down-hatar.

Will you still love me...?

Nu är visumansökningen till USA klar. Intressant frågeformulär att besvara också. Som om jag har gonorré, lepra, sysslat med samhällsomstörtande verksamhet eller varit aktiv nazist under åren 1939-45. Svarar verkligen folk ärligt på sånt? Antar att de leprasjuka nazisterna är grymt besvikna nu, över att Miami-semestern inte blir av. Det här får mig nästan att tänka på ett uttalande en amerikan vi träffade i München sa, under en ölpaus. Det är olyckligt på nåt sätt att de som reser till New York och borde välkomnas in i vårt fantastiska land istället möts att de mest griniga, nitiska, underbetalda och oservice-mindade människor som man lyckats uppbringa till ett jobb. Det första man möter när man landar är en bitter tjockis med jävligt dåligt humör som projicerar sitt misslyckade liv på dig. Nåväl, kanske är de schysstare mot mig - jag som ändå kommer i blåspermobil efter min ridtur i juni. "Sir, I don't know what that blinking is supposed to mean - and I don't care. Spread your legs - now!"

Länge sen jag tipsade om musik annars. Band och artister åtminstone jag lyssnar på just nu:

Oscar - Never told you

Debutsingel från lovande London-yngling.

MGMT - Alien days

Nytt från Brooklyn's finest.

Fossil collective - Wolves

Fantastiskt band från Leeds med bedövande vacker stämsång. Äntligen är debutplattan klar!

The coup - The magic clap
Hiphop-trio från Oakland som existerat i över 20 år. Kända för sina uttalat kommunistiska texter!

Vampire weekend - Ha hey
Är inget stort fan av Vampire weekend men den här låten mildrar mitt ointresse.

Lana del Rey - Young & beautiful
Mest spelat i min stereo just nu. Och ska man köpa ett enda soundtrack i år så är The Great Gatsby plattan att satsa på.

Salta biten

Mycket händer just nu. Hälften får man inte prata om men av det man får prata om så fick jag i sista stund in min novell till novelltävlingen. Tack till Pixie som påminde mig dagen innan deadline att vi kanske skulle lägga på ett kol. Uppsatsskrivandet går fram och nästa månad ska jag första gången ever sätta mig på en hästrygg och rida i en timme. Oh my, vad spekulationerna har gått här hemma. Allt från hur kul det ska bli till att man inte kommer kunna åka till New York, eftersom man ramlat av hästen, brutit nacken och kommer att sitta i en permobil och kommunicera genom ett sugrör. Och skriva kommer man bara kunna göra som han i Fjärilen i kupan. Med blinkningar. Pessimist, moi?

Springsteen åker nu vidare efter två fullsatta konserter på Friends arena och ingen media har förlöjligat hans fans, såsom man gjorde med Justin Bieber. Det ska väl erkännas att jag aldrig förstått "Bossens" storhet. Bortsett från falsettskriken så borde väl medelålders män som köar i drivor utanför Grand hotel vara minst lika patetiska som småtjejerna. Eller senast Rolling stones var på besök i Sverige och nån karl i en intervju utanför Ullevi, på frågan hur man lyckas ha en relation när man reser över hela Europa, tältar utanför alla arenor och ser alla konserter, på fullt allvar sa: "det finns miljarders kärringar - men bara ett Stones!". Det finns inget band, ingen artist, inget lag, film eller människa som jag skulle köa i sovsäck för att få se. Ok då.. möjligtvis ett scenario: om Södertälje SK skulle spela SM-final igen, någon dag i framtiden. Då kanske.

Ännu en natt på the looney bin. Nu har vi ingen Jesus, Hitler eller djävulen själv inne - däremot en udda karaktär. En patient som imiterar klassiska Dracula från 30-talet. Hans enda skrämsel-move, var att han lyfte ena armen i luften, som en svan. Kan ana att folk sket i brallan av skräck då... men nu..? Sen har jag också insett vilken diagnos (och kombination) som är den roligaste på avdelningen. Ointelligenta psykopater. Psykopatens styrka ligger ju allt som oftast i det manipulativa. Att vara intelligent, beräknande och iskall. Men om man är så blåst och oraffinerad från början att ingen köper lögnen - då är det inte lätt. Man kan lätt framstå som en pajas.

Planeringsdag på jobbet och man skulle ju tycka att seriositeten skulle stå högt i kurs men ändå går man hem med intrycken av att ha legat och krälat på golvet (i en fånig avslappningsövning), att man lärt sig vart "salta biten" ligger (mellan pung och anus), att det finns ett studentikost band som heter "glansbandet" (som är strängen mellan mannens urinrör och förhud) och så förstås allt om den latinska diagnosen för "nervus mongolis". Den är något mer invecklad än den vanliga "retardus".

The Minnesota shrike

Vaknar upp med ett svullet ögonlock. Som om någon gett mig en fet smäll och minnesförlust under natten. När hände det här? Helgen var annars blandad. Nya Hornstullsgallerian slog upp portarna och trots att "alla", eller 85% av dem som ringde in till Radio Stockholm idag - tycker att det är så förbannat tråkigt med likriktningen så fortsätter den ändå. Ännu en galleria med ett H&M, Body shop, Akademibokhandeln, Indiska, MQ, Systembolaget och 7-eleven. Vill man käka nåt lätt finns det förstås sushi. Är det verkligen det folk vill ha mer av??? Varför fortsätter eländet? Men hav förtröstan, om några månader öppnar en ny galleria vid Torsplan. Klara hyresgäster är i nuläget Systembolaget, Pris-Xtra, en sushi-restaurang och ett Doc Morris-apotek. TRÅKIGT!

Förra veckan var det opponent-möte kring våra uppsatser. En uppenbart inte så studievan äldre man fick en kvinna att gråta i sin kritik mot hennes uppsats. Som att han inte förstått att vara opponent betyder att ge feedback kring vad som är bra och dåligt - inte att totalt inkompetensförklara personen ifråga. Och mot alla principer om att faktiskt bara göra sånt man tycker är kul, så har jag anmält mig till C-kursen också. Trots att jag tycker att ämnet är tråkigt och trots att jag mest stör mig på alla högmotiverade och skitpretto 55-åringar. Och tänk hur befriande det vore om man fick använda sig av det förbjudna argumentet i sin opposition. Argumentet man aldrig får använda i film-, musik-, konst- eller teaterrecensioner. Det är TRÅKIGT!

I helgen var det så också Roller derby, där duktiga Stockholm roller derby Allstars tog ännu en skalp genom att krossa Rainy city från Manchester med nästan 100 poängs marginal. Bra match och bra drag men man börjar ju inse lite... den här sporten är i mångt och mycket en subkulturell företeelse och jag med mitt sällskap framstod förmodligen som... Svensson. Äldre och konventionella. Kul är också hur sporten betraktas som kvinnlig och att man visar respekt för sina motståndare och helt enkelt spelar för att ha kul - inte för att låta testosteronet spruta och för att vinna till vilket pris som helst. Bara en sån sak som att man efter matchen går ut och festar ihop, båda lagen. Testa och gör det när AIK och Djurgården spelat. I alla fall, det som var lite kul är att det kom in en liten katt bland hermelinerna på läktaren. En överförfriskad man som började gorma och gasta och just tog det på lite för manligt, blodigt allvar. "Kom igen Stockholm, krossa de där ruttna tänderna!" och han bara möts av en tyst vägg på läktarna. Ingen annan säger någonting, ingen ropar, ingen ger honom något som helst bifall.
-

Å så lite musik.. Daft punks nya singel Get lucky är ok. Första skivan man släpper på åtta år. Inte så Daft punk-ig men ok. Man har mer att bevisa nu och trender är färskvara. Daft punk är inte längre världens hippaste electro, lika lite som Pharell Williams från N.E.R.D. är lika het 2013 som han var säg... 06-08. Hypade (fast de harvat i total tystad i tio år) Phosphorescents nya är väl fin. Nej, jag tar till det förbjudna argumentet igen. Den är TRÅKIG. Samma sak gäller mediagullade Kurt Vile. "Wakin on a pretty daze" = TRÅKIG. Lyssna då hellre på Parquet courts. Eller Maria Menas Fuck you. Där har ni en sommarhit!

När lyktorna tänds på andra sidan bron

Dårhus boogie. För att inte väcka bonden tidigt på morgonen har personalen i samförstånd enats om att inte försöka låta som en mjölkstinn och morgonpigg ko när man går i korridoren. Inte heller som en brevbärare. Och det finns något spännande i patienter som ser avdelningen som en annan värld, inte alls för vad den är. Som hen som tror att vi befinner oss på en Finlandsfärja och hittar varken sin väninna eller till taxfree-shopen. Och vad är vi för en jävla personal som inte ens kan hjälpa till och ropa ut en efterlysning i högtalarna? A skarvar annars på morgonen om sin homosexuella vän som ställde ut sin hund på en tävling och det hade tydligen inte gått så bra. Men husse var väldigt nöjd ändå, eftersom han åtminstone kunde konstatera att hans hund haft störst snopp.

Stereon fick lite påfyllning också. Tycker den här nya John Denver-hyllningen har lite intressanta spår. Gamle Lemonheads-hunken Evan Dando gör en bra cover av Looking for space. Bra är också Bastilles debut "Bad blood". Årets engelska pophopp för dem som gillar typ.. Hurts / Coldplay / Embrace? Måste faktiskt också hylla Håkan Hellströms nya för att vara oväntat bra. Jag trodde faktiskt han var slut men med pärlor som När lyktorna tänds och Valborg blir han nog kvar ett tag till. Och så hoppas jag verkligen att välbevarade hemligheten Winnipeg-bandet Imaginary cities kanske får sitt genombrott i år. Nya "Fall of romance" släpps i slutet av maj. Potential!

Ibsen och heliga motorer

Hörde en uppseendeväckande sak igår: att det i Kina finns 95 städer med mer än en miljon invånare. Det är helt sjukt!?

Helgen innehöll jobb och kultur. Jobba med energiutsugande personer. Värst är de här människorna som faktiskt inte inser vilka energitjuvar det är och hur trist inverkan de har på sin omgivning med ständigt gnäll och negativ attityd. Som att de gnälliga jantemänniskorna alltid är nån annan. Och höra kommentarer om hur tråkigt det är - när de i själva verket är de som gör det tråkigt och verkligen inte bjuder till för att göra det roligare. Men men, jag fortsätter tänka på New York och försöker undvika att tänka i termer av ökat terrorhot i och med bomberna i Boston. Intressant är att arrangörerna för London och Stockholm maraton också planerar att höja säkerheten. Är det det hetaste spåret man har att gå på - att attentatsmännen är militanta maratonhatare? Däremot är diskussionerna nu efteråt ändå intressanta - vilket otroligt västfokus allt fick, för att tre människor dött i en bombattack i USA så dränks media i nyheten. Sånt som är vardagsmat upphöjt i tre i Syrien, Afghanistan, Irak - varje dag.

Vi hann så se Ibsens Ett dockhem på Stadsteatern och där har vi raka motsatsen till Quentin Tarantino och ämnet casting. I min mening så är Tarantinos filmer i grunden pinsamt tunna manus, med otroligt enkla handlingar. Storyn behöver inte ens sammanfattas i en mening, det räcker med ett ord: hämnd. Men det är inget man tänker på, eftersom filmerna alltid fylls ut med bra skådisar och all den där rekvisitan, som gör att helheten blir så mycket större. Henrik Ibsens Ett dockhem på Stadsteatern är raka motsatsen. En bra historia, fortfarande lika brinnande aktuell - vilket i sig borde vara ett självspelande piano. Men så castar man Sven Ahlström och Annika Hallin i huvudrollerna och allt faller platt till marken. Tyvärr är Ahlström en alldeles för svag skådis, med ett alldeles för alldagligt utseende och ickeauktoritärt manér, vilket gör att man inte tar honom på allvar. Det finns ingen pondus i karln, han är uppenbart inte redo att ta över och äga en scen. Det blir bara höga skrik och skådespeleri - grotesk överkompensation. Hallin är bättre än Ahlström men verkar istället lida av teatralt överspel och taskig dialogtajming. Synd på en så bra pjäs och synd då birollerna är bra. 

Sven Ahlströms antites skulle kunna vara Denis Lavant Leos Carax Holy motors, eller varför inte Tom Hanks i Cloud atlas? Holy motors är .. minst sagt udda som film men väcker en hel del intressanta tankar och Lavant är strålande i rollen som... ja, som .. vem är han egentligen? Det är svårt att säga, då han spelar 11 olika roller under filmen och ingen är riktigt "han" i sin vardag och privat. Värd att se om man vill se något annorlunda.

Träpojken och den asociale

Så damp den ner igen. Mirakelmannens visitkort! Som manna från himlen.

Ibland känns det som att någon skulle behöva lösa ens problem, speciellt vad gäller finansiella transaktioner och viktminskning. Och visste vore det nice att få tillbaka nära och kära i sitt liv - samtidigt som man skydda sin familj mot den lede fi. Det som också hedrar Mr Hakim är att trots kändisskap runt i världen och stora multitasking inom problemlösning så har inte framgångarna stigit honom åt huvudet, utan han har anspråkslöst och i sann asketisk anda bosatt sig i Rågsveds tunnelbana.

Lika ointressant som Elementary kändes efter ett första avsnitt, lika motsatta känslor fick man för Hannibal. Mads Mikkelsen som Hannibal känns spännande och första avsnittet visade på förvånansvärd bra tyngd och befrielse från klichéerna. Bra intressanta skådisar men återigen utifrån ett Bechdel-test: var är kvinnorna och varför spelar de så undanskymda roller?

Sommaren kommer att bli spännande. Nästan på impuls har det nu bokats in en resa till Krakow också. Parsemester dessutom! Hur vuxet är inte det? Skrämmande vuxet och lite pirrande också. Semester ihop brukar vara ett bra test på om man funkar ihop. Ens bästa och sämsta sidor kommer fram och vid det här laget har man erfarenhet av både succé och magplask.

Bra musikvecka också. Nytt med Queens of a stone age, James Blake och Beady eye. Och har man inte upptäckt franska Woodkid, så är det på tiden att göra det. Vårens utropstecken.

Ok, nu kommer det en mindre bikt om mig själv. Har insett en sak med åren och egentligen stör det mig inte speciellt. Jag är inte jordens mest sociala person. Jag är inte lättpratad. Jag connectar inte med allt och alla. Det är rent utav så att ibland när personkemin inte stämmer så knyter sig allting och jag blir verkligen helt tyst. HELT. Autistiskt tyst. Och jag erkänner att jag avskyr att kallprata med folk, speciellt såna jag inte känner. Kallprat är bara en opersonlig kall fasad, som inte betyder något. Insåg under gårdagskvällens seminarium att jag har så många issues och felkemi med folk att det förmodligen inte är fel på dem. Det är mig det är fel på. Det måste vara så. Jag har ett antal personer som det verkligen bara låser sig med; Audrey Fenn & co känner till ett sånt fall i vår gemensamma bekantskapskrets. I min klass finns det ett annat fall, vi kan kalla honom Y. Utöver det har jag jättesvårt för min handledare och har svurit i flera dagar över att jag inte hamnade i den andra roligare gruppen. Fans, jävla otur. Så då fick man genomlida handledning med hen igår. Satt mest och var uttråkad som en tuggummituggande fjortis i klassrummet (väldigt moget när man är 40) och konstaterade att många hade rätt tråkiga uppsatsidéer. Speciellt en person fick mig att börja klottra arga blixtar i mitt block. Så jävla tråkigt och självupptaget dravel. Who gives a shit? Givetvis så blir man av handledaren ihop-parad att opponera på JUST den tråkiga och självupptagna människans dravel. Yay. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om hens uppsats och ärligt talat bryr jag mig inte heller. Som grädde på moset fick jag sällskap till tunnelbanan av Y. Och det låser sig. Kanske ett fall för Mr Hakim?

Atlasmoln och dykedudes

Fika och bio igår med lesbianerna. Börjar nästan undra lite, finns det ett motsvarande ord för faghag? I så fall är jag en sån. Hur som, så blev det film efter fikat. Syskonen Wachowski (tidigare var de bröder, nu efter ett könsbyte är de bror och syster) slår sig ihop med Tom Tykwer och skapar ett helt eget epos, en ny värld i Cloud atlas. Den dyraste independentfilm som gjorts med en budget på 100 miljoner dollar. Är man verkligen oberoende då? Jag gillade filmen, även om jag inte förstod allt. Sällan har väl TRE timmar gått så fort. Jag är nästan beredd att säga att det här är en kultfilm, en blivande klassiker. Väldigt plottrig i början och väldigt många parallellhistorier - i många olika tidsepoker. Men hav förtröstan, det finns ett mönster i allt och det som gör filmen så unik och så häftig är att ett koppel stora skådisar (Tom Hanks, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Winshaw, Halle Berry, Hugo Weaving och några till) samtliga gör kring 5-6 olika karaktärer i filmen. Förbluffande roligt med alla masker, karaktärsbyten och hopflätade historier. Man väjer inte för någonting. Män spelar kvinnor, svarta kan bli vita, goda i en parallell film kan vara ärkesvin i en annan, stiliga kan bli groteskt fula. Genialt!

Kändes som att halva stan var på tå igår, inför AIK's premiär på Friends arena. Matchen var skittråkig, slutade 0:0 och 43 000 personer sägs ha låtit som 13 000 - i bästa fall. Det känns verkligen som humor när man redan nu börjar diskutera att arenan skulle kunna vara felbyggd. Den lämpar sig för musik men vid sportevenemang blir akustiken fel och trots mycket folk så blir det väldigt tyst i arenan. Nu diskuterar man åtgärder, såsom att montera ljudspeglar (vilket väl kan vara ok) men att man samtidigt resonerar kring att hänga upp små diskreta högtalare...? Är det ett försenat aprilskämt? Klacken måste ha högtalare för att kunna nå ut med sina hejaramsor!

Vill bara berätta att jag klippt mig idag också. Nu ser jag inte ut som en gammal vattenkammad raggare längre. Nu är det mer som vanligt, som Povel Ramel. Snacka om att DEN referensen inte funkade inne på frisörsalongen. Påve who?

En bulle i Nolita

Fan, insåg nu att jag missade KI-föreläsningen om homosexuell nekrofili bland gräsänder. Å andra sidan, vad skulle jag göra med informationen?

Uppsatsen går framåt i snigelfart medan novellen inte gör det. Men jag har gjort en fin framsida i alla fall! Svårt att hålla fokus när man samtidigt dag för dag räknar ner till New York och bara planerar för allt man vill hinna göra. Allt från att se turist-måstena, till byggporren, till kaféerna, restaurangerna, gallerierna, konsten, de urbana miljöerna, suck. Just nu är jag fast på en bulle jag sett på bild, på en kaféhemsida. Måste ha den.

Och serierna börjar gå mot säsongsslut. Finaler i både Project runway och Mästerkock väntar. I veckan drog så också Elementary igång. Nytt grepp med Sherlock i New York, som fd knarkare och rätt hårt tatuerad - och Watson som kvinna. Det i sig hade varit kul men serien är inte speciellt kul. Det ligger något störande ocharmigt och adhd-aktigt över Holmes och själv börjar jag blir löjligt trött på konceptet med en kufisk brottsutredare som med okonventionella metoder löser brott och ser det inga andra ser. Allt från The Mentalist, Monk, Lie to me, CSI eller Criminal minds (när en ny medarbetare ska introduceras), till Fringe, Medium, Ghost whisperer och hemskt överspelade Psych. Jonny Lee Miller är långt ifrån någon Benedict Cumberbatch, om man säger så och Lucy Liu gör en rätt trist andrafiol. Men ska nog ge det några avsnitt till.