Konstantinopel och tricks för ett diskret sovande

Har egentligen massor med saker att skriva men jag får inte riktigt ihop att skriva om både Istanbul-vistelsen och den fantastiskt underhållande föreläsning vi hade i måndags, signerat "Gaisaren" kring den nonfigurativa mellankrigstiden, kryddat med dråpliga historier om dåtidens futurister, surrealister och dadaister.

Istanbul var i alla fall en mycket trevlig överraskning, med sin mäktiga historia och arkitektur. Det kändes nästan orättvist mot staden att bara vara där i fyra dagar - eftersom man på den tiden bara hann med allt det man "måste" se som turist. Jag fick samma känsla av Istanbul som jag fick av Moskva... att stan är mäktig. Den är så galet stor, så att hela Sveriges och Norges befolkning ryms i den. Kulturen, affärerna, maten, dofterna, allt är spännande, bubblande och annorlunda.

Ingenting händer på jobbet just nu. Roligast är att avslöja personal som råkat somna. Det är en klassiker med folk som försöker sova lite diskret sittandes i en fåtölj men som obönhörligt avslöjas av att de drar in en rejäl snarkning eller pratar i sömnen. Och det slår aldrig fel att personen ifråga alltid försöker släta över det hela, som om det inte hänt, med nån slags överkompenserad vakenhet och aktivitet. Själv har jag en oroande tendens att alltid få ett abrupt ryck i kroppen precis när jag somnat - vilket kan skrämma både mig själv och omgivningen. En annan klassiker är en personal som på nåt sätt försöker låsa armarna genom att hålla upp en tidning framför ansiktet (och låtsas läsa väldigt närsynt) - men i själva verket försöker sova och använder tidningen som insynsskydd.

Sen har det väl inte undgått nån att svensk media gör allt för att hajpa Alina Devercerskis Flytta på dig till att bli årets svenska sommarhit. Blir oerhört konfunderad av det där, eftersom det känns som att media på en given signal alla bestämmer sig för att såhär ska det bli - vi ska med vårt tjat se till att vår profetia kommer att slå in. Låten i sig är väl ok, den är åtminstone inte ett lika hjärndött bottennapp som Hej hej Monika, Boten Anna och Vill du ligga med mig då. En stark utmanare sommaren 2012 är Panetoz Dansa pausa. Givetvis håller jag fast vid att Lalehs Vårens första dag blir en stor sommarhit.

Lasse Kongo-semester

Vilken natt! C beskrev den rätt bra. Som en sängkammarfars, fast helt utan humor. Spring och gap - ingen verkar inatt komma överens med någon annan. In och ut genom dörrar. Själv räknar jag ner timmar och minuter till semestern. Hur den ska spenderas? På klassiskt Lasse Kongo-vis, tänkte vi. Vi sitter mest på hotellrummet och surar och varje fråga och intention till att hitta på nåt kul bemöts med ett mumlande och "äh, håll käften...".

Föreläsningen tidigare ikväll var sådär. Kulturkritiska teorier och semiotik är ju inte nån direkt kioskvältare, som nån uttryckte sig i pausen. Mest intressant var nästan anekdoterna kring Siri Derkert och Carl Milles, som båda kunde vara väldigt kritiska till sitt eget skapande och nästan slog sönder mer än de faktiskt producerade. Återigen är det kollega C som fyller i att man fortfarande kan dyka från Torsviksklipporna på Lidingö för att hitta halvfärdiga skulpturer, som en ursinnig Milles kastat i sjön.

Tänkte annars på en helt annan sak... Har man inte hela sitt liv hört historier från äldre personer som ALLTID berättar hur de hade tre mil till skolan och hur de under stora vedermödor fick pulsa fram genom snön på vintrarna, över otillgänglig terräng, träskmarker och jag vet inte allt. Det får ju en att fundera... Varför i helvete byggde man alltid skolorna så långt ifrån barnen? Uppenbarligen hade ingen nära till dem? Var det för att jävlas som man placerade folkskolorna långt bort från civilisationen, ute på nån öde åker?

Askan är den bästa jorden

Inser att jag direkt gör mig till fel målgrupp när jag kritiserar nya serien Alcatraz för att inte vara trovärdig. Det är lite som den kritik nån framförde mot Rädda Nemo: det var en ok film men den kändes inte trovärdig i handlingen. Att fiskarna pratade och allt sånt - hade man däremot inga problem med, apropå trovärdighetsproblem. Men ok, jag kan köpa den udda och övernaturliga handlingen i Alcatraz - det jag inte köper är alla logiska kullerbyttor och genvägar man tar för att presentera storyn. Det är inte trovärdigt någonstans. Superhemliga FBI-projekt - som å ena sidan är så hemligt att INGEN vet om det - å andra sidan så lössläppt att en dålig typecastad forskare och en envis kvinnlig snut - lyckas snacka sig till att få vara med i det superhemliga projektet. Vad hände med hemlighetsmakeriet där? Lyckas man avslöja hemligheten - så är man med i båten - welcome on board, liksom! Bakgrundcheck? Äh, sånt nonsens...

Idag var det annars dags att köpa byxor. Jag som aldrig gillat att handla kläder blir alltmer besvärad av att gå in i "trendiga" klädesaffärer och bemötas av personal som är hälften så gamla som jag själv. Nån tatuerad yngling ögnade mig uppifrån och ner och gav mig sen fyra olika sorters byxor att prova - som skulle passa mig. Det slutade med att gick därifrån med ett par stuprörssmala byxor (har fan inte haft stuprörsbyxor sen millennieskiftet) och för den lilla extra uppmuntran så är det första C säger "jag hoppas inte att du kommer se ut som herr Padda nu".

Måste också passa på att hata recensionerna på Sonic lite till, mest för att påvisa att det verkligen finns två skolor av musikrecenserande. De som recenserar musik utifrån melodierna och de som recenserar utifrån om det är rätt, nytt och inne. I min mening har The Shins med "Port of morrow" släppt en av vårens skönaste indiepop-plattor medan superhypade synth-electropop-prinsessan Grimes gjort en rätt obegriplig platta i "Visions". Så resonerar jag - utifrån att jag gillar kompetens, låtmakeri och melodier. Så resonerar inte Sonic. Man ger Grimes en åtta (av tio i betyg) - samtidigt som man erkänner sig fascinerad och lite för gammal för att riktigt förstå det här nya och påhittiga. Bara det resomenaget låter ju mer än lovligt bajsnödigt och ängsligt för vad man SKA tycka. The Shins nya platta får en svag fyra av tio med det i mina öron helt fantastiskt paradoxala argumentet: "melodier kan inte vara allt".

Och om melodier inte är allt så kommer Markus Krunegårds fantastiska vår-anthem Askan är den bästa jorden inte att bli nån hit. För den är ju jättedålig med sitt melodiösa popsnickeri, med både stark vers och refräng. Såna där kvalitéer som är ett minus när man sysslar med musik. 

Endast hästarna

Jag har faktiskt inte vågat titta på nya Zoey Deschanel-serien New girl, kanske för att jag är rädd för att återigen falla ner i grop av besvikelse. Lillasyster Deschanel har alltid varit en favorit och en grav soft spot men jag börjar bara tänka på en klockren recension jag läste av Jean Pierre Jeunets Micmacs. Om man läst den här bloggen genom åren (eller har varit hemma hos mig) så vet man att Jeunet är en av mina stora idoler, så de förväntningar jag byggde upp inför premiären av Micmacs blev så monstruösa och helt omöjliga att infria. Ungefär lika monstruösa var mina förhoppningar på nya skivor av Sleeping at last och Miike Snow, eller vad Todd Solondz skulle göra för film efter Happiness. Eller Sylvain Chomets Illusionisten. Det blir bara platt fall. Godkänt, en trea i betyg = enorm besvikelse. Hur som helst.. Jag har bara tittat genom fingrarna på trailern till Zoey Deschanels New girl och allt jag tänker på är recensionen av Micmacs - och varför Micmacs blev som en stor Hindenburg för mig. Det är en sak att vara charmig - men en film får aldrig bli för medveten om den där charmen - och utstuderat utnyttja det till max. Klipp ur New girl-trailer tycks bara spela på en Deschanel som ska framstå som charmig. Forcerad charm! Man ska inte spela charmig, det ska bara komma till en, med lätthet och naturligt, som något slumpartat. Det är som med Christina Hendricks - hon är perfekt och som sexigast i Mad men - påklädd, förförisk och sensuell. Man vill inte se henne i en massa moderna actionfilmer där hon visar tuttarna - för då går hela poängen förlorad.

Med det sagt... så har jag återigen satt upp monstruösa förhoppningar på Noah Baumbachs While we're young eller på varje ny Mötley crue-platta (trots att de inte gjort nåt bra sen -85), SSK inför nästa säsong och Saturnus-gängets nya restaurang/fik inne på Mood. Oskar Linnros andra platta kommer inte heller undan favorittrycket, när den nu kommer. 

Just det, apropå titeln här uppe: "endast hästarna". Efter några mörka år och tråkiga Night work så verkar kanske Scissor sisters äntligen vara på väg tillbaka igen. Only the horses luktar sommarhit lång väg. Kom ihåg var ni läste det först!

Finnen och kepsen

Ibland gäller det att veta hur man ska skämta med patienter och att de faktiskt har så mycket glimt i ögat att de förstår ironin. Kände själv att det kunde ha blivit väldigt fel när jag förklarade för en patient (med en AIK-keps på huvudet), att enda anledningen till att hon satt här på en låst avdelning var pga kepsen. Först när du tillfrisknat kan det bli aktuellt med utskrivning.

Inatt jobbar vi återigen med en sjuksyster av sydamerikanskt ursprung. Väldigt intressant ur den synpunkten att hon är helt tillknäppt och asocial och inte säger ett ord mer än hon måste. Och sen går hon säkert runt och beklagar sig bland sina sydamerikanska vänner och släkt och generaliserar om att "svenskar är så kyliga, tysta och asociala". Som M uttryckte det, vi må vara svenskar på jobbet - men hon är som en finne. Ännu tystare, än mer tillknäppt och svår att komma inpå livet. Apropå generaliseringar...

Teskedsgumman och arméhatten

Jag är förolämpad. Parkeringshuset i Täby (där jag bor) är ett av de få parkeringshus som satsat på en ny form av riktad reklam. Förstår inte riktigt hur det går till och hur man hinner med - men när man åker in i parkeringshuset så registrerar en kamera vid infarten vad man har för bil och årsmodell och utifrån det får man längre fram inne i parkeringshuset reklam digitalt anpassat efter de premisserna. Dvs hur fin bil man har. Min bil avgör hur tjock min plånbok är och därmed vilka affärer jag har råd att gå i. Nog för att vår bil har några år på nacken nu (och kanske skulle behöva en tvätt) men blir rätt stött när jag gång på annan åkt in i parkeringshuset och den enda reklam som möter mig är från Apoteket. Den där reklamskylten blinkar ut sitt förakt mot mig - gå till apoteket med dig, din fattiga jävel.

Nytt moment på kursen och jag svär, våran nya föreläsare ser EXAKT ut som Teskedsgumman. Hon är Birgitta Anderssons tvillingsyster från 1982. Hon är ungefär lika osäker också, som Andersson i Från A till Ö - vilket gjort att det finns en äldre skitgubbe i klassen som verkligen försöker köra med henne och sätta henne på plats. För han vet ju så mycket bättre, egentligen, och har nåt slags nedlåtande attityd att ta hennes fakta med en nypa hånfullt salt. Jag bara väntar på att det ska komma en kommentar i stil med "men lilla vän, är du helt säker på det där?"

Kom att tänka på en annan sak, angående skitgubben. Det är inte bara skitgubbarna som klamrar sig fast vid sina sexistiska ramar. Det kommer nya generationer underifrån hela tiden, Är det nåt jag är grymt trött på så är det hippa fotosajter och små mediaföretag, modeuppslag och reklam som alla prånglar ut samma sorts bilder. Lite retro, lite blekt polaroid, partybilder, dekadens - det är alltid nån lättklädd brud i bara trosor, i arméhatt och utsmetat läppstift, med knullrufs i håret och attityd i blick. Party hela natten, droger och färgglada drinkar, sexuellt utmanande - men ändå helt och hållet en bild formad utifrån män. Och till slut känner man att det här är ju exakt samma skit som redan Rafael, Cabanel, Boucher, Zorn eller nån annan av de stora mästarna sysslade med. Paketerar man det bara lite snyggt och coolt, så blir sexismen ok. Utsmetade knullrufsbilder på lättklädda tjejer i nån slags sunkig motell-bakgrund, eller Parisisk klubbmiljö är precis samma sak, det är bara paketerat efter vad som är trendigt idag och då tänker man mer på estetiken och bildspråket, istället för gamla uttjatade ämnet. Kvinnan är fortfarande bara objektet, om än i lack, läder och den där förbannade jävla arméhatten.

Ester, Kent och Frida

Första april och de må låta flickaktigt men just idag har jag faktiskt skrivit dagbok i exakt 16 år. Varje dag, i 16 års tid. Tycker det är lite imponerande. Har dock under denna tid aldrig någonsin gått tillbaka och läst det jag skrivit. En anledning till att jag inte läst det jag skrev 1996 är att jag ärligt talat var så fruktansvärt omogen och skrev så mycket dumheter att jag bara skulle sitta och skämmas och vilja redigera saker.  

Jag tror jag vid nåt naivt tillfälle för några månader sen ska ha påstått (aporpå nya fikaställen) att vi skulle kunna gå på en ny tehandel på Folkungagatan. Esters heter den. Den är knappast ny... Enligt skyltarna så öppnade man här redan 1899. Men det var trevligt och fikat med J & B bjöd på intressanta anekdoter. På nåt sätt är det alltid roligt att prata teaterföreställningar - gärna då de minnesvärt dåliga. Eller när nåt oväntat hände. B berättade i alla fall om ett av sina senaste teaterbesök och när väl lamporna släcktes och sätena var rätt sköna, så råkade han slumra till en stund. Den oerhört monotona dialogen gjorde inte saken bättre. Det hände ingenting, det var tråkigt och alla bara mumlade på scenen - så det är väl klart att man kan somna. Helt plötsligt vaknar han av ett pistolskott och ett väldigt skrikande och undrar vad sjutton som hände. Det fanns ingenting i monotonin som föranledde det där skjutandet helt plötsligt.

Känner igen det där. Älskar att gå på teater och en riktigt bra teater kan vara himlaomstörtande men helvete vad mycket dålig teater man varit på också. Är väl av den konservativa hållningen att jag inte är så förtjust i det som kanske är lite av nidbilden av teater. När det blir pretentiöst och tråkigt, högtravande, överdrivet teatralt och folk börjar springa omkring nakna och kasta sig på golvet och primalskrika om vartannat. Då börjar jag tänka på Bröderna Karamazov som jag helt tappat minnet av handlingen - men där fragmenten är "skrik och gap, en jävel som dängde i en kyrkklocka så det ringde i öronen, ännu mer skrik, folk som kastade sig på golvet, Rolf Lassgård helt omotiverat naken, kyrkklockedäng så man fick tinnitus, folk som kom in och kastade hinkar med sand på golvet och sen gick ut - alternativt att de skrek samtidigt. Man kan säga att där fanns det ingen chans att kunna slumra in i godan ro.

Mycket hausse kring Kents nya singel 999 och jag är väl tyvärr en av de här "fansen" som tycker att Kent blivit tråkiga och inte riktigt orkat förnya sig. Det enda som förändrats med Kent 2012 är att medlemmarna blivit fetare. Och ska vi ändå såga ikoner så måste jag säga att Madonnas nya MDNA (bara den titeln känns ju så krystad i sitt försök att hänga med) är rätt trist och fantasilös. Lyssna då hellre på alltid lika spännande Goldfrapp som är tillbaka med ny singel Melancholy sky eller LA-indiepoparna La sera. Frida Hyvönen är tillbaka också med Gas station och det är så sorgligt att hon inte inser sin egen begränsning. Hyvönen skulle kunna tjäna storkovan om hon bara satsade på låtskrivande - för hon är en duktig låtskrivare men tyvärr så har hon inte insett att hon sjunger falskt och dödar sin egen musik och alla goda intentioner.