Om fördomar

Helvetet fortsätter. Med hantverkare, eller om det gäller kirurger eller piloter så räcker det inte att lyckas i säg... 90% av fallen. De resterande 10% är fortfarande förödande och får direkta konsekvenser. Det kinesiska helvetet fortsätter och det går inte en enda dag utan att samma sak upprepar sig. Det börjar alltid bra (eftersom de under kvällen innan och morgonen fått bassing) men sen mot eftermiddagen så börjar de slira på detaljerna igen, slarvar, börjar ta enkla genvägar pga lättja. Hånar sin egen yrkesstolthet och gör pinsamma misstag. Är så trött nu. C är ständigt på hugget och har dessutom gjort en av sina värre kategoriseringar, när hon hävdar att alla kinesiska män är skitgrisar, baserat på att de 3-4 hantverkare som jobbar hos oss är det. Ungefär 600 miljoner kinesiska män, bedömda på ett bräde. Å andra sidan vill jag minnas att min morfar är snäppet värre, då han fortfarande på gamla dagar fördomsfullt dömt ut alla holländska män för att ha dålig klädsmak, baserat på att han träffade en holländare med "förfärligt fula byxor" på ett sanatorium i början av 80-talet.

Ett kinesiskt mysterium

En helvetesvecka lider mot sitt slut. Helrenovering av badrum har inneburit en veckas exil hemifrån. Inget badrum, inget vatten, hallen är belamrad av byggskräp, utrivna badrumsmöbler och ton av damm. Köket är ockuperat av nya badrumsprylar och ton av damm. Sovrummet? Damm. Vardagsrummet? Inplastat men dammigt. Och till på det en molande oro och skepsis över att arbetsledaren ser ut som en barnamördare och att arbetet ska utföras av kineser som inte pratar ett ord svenska eller engelska. Idag kändes det som att försöka utföra en hopplös charad, eller en omöjlig beskrivning i Med andra ord: "Kjell kommer klockan 11.00. Ok?" Och mötas av två fågelholkar.

Och man vill ju inte ha fördomar... men ibland känns det som att kineserna tittar på våra hundar och tänker "den med ris på..".

Hockeyn har annars nått sitt sedvanliga läge under säsongen. Förnekelsen. "Jag bryr mig inte längre"-stadiet. Det stadium som är frukten av det tidigare läget: masochism och djup besvikelse. Egentligen är det helt fantastiskt hur man år efter år lyckas hålla på det lag som är så fantastiskt konsekventa i att alltid vara sämst. Det i sig blir nästan en trygghet, det är ett elände men det är som de här kåkänkorna, vars män sitter i fängelse mest hela tiden. Ok, det är inte optimalt förstås men det finns en trygghet i att veta var de befinner sig.