Sås, hockey och hästdans

Fick en T-shirt i present för några dagar sen. Ännu ett märke som försöker slå sig in på trenden med broderade loggor uppe i brösthöjd. Ska man ha sin polospelare, sin älg, sin sköld, krans, noshörning, mås, krokodil, bäver, räv eller vad det nu är? Själv fick jag då en Pinewood. Det kanske är en fin logotyp i ett större format men i t-shirt-format ser märket bara olyckligt ut. Det ser inte ut som en logga, det ser ut som en matfläck, som ett stänk sås som man glömt torka bort. Känslan av sofistikerad stil är lika med noll.

Gick i torsdags på hockey också, vilket jag ångrar djupt. Mest pga. spelet men uppladdningen kändes inte heller så kul. Säga vad man vill men min far (och i viss mån hans vänner) är inga direkta muntergökar. Enligt dem går man på hockey för att gnälla. Allt är 100% jante och pessimism. Och med tanke på utvecklingen utifrån 80-talets glansdagar så finns det kanske inte så mycket att glädjas åt heller. Men inställningen är alltid densamma. Innan match: "det här kommer att gå åt helvete". Under match: "ska vi gå hem nu, så man slipper se skiten?" Alternativt får man höra kommentarer som "jaja, powerplay fem mot tre - de gör inte mål ändå, helt odugliga hela bunten" eller "den där idioten kan de lika gärna skicka hem till Kanada igen". Efter match (om vi förlorat): "vad var det jag sa?" Efter match (om vi vunnit): "ja, där fick de så de teg!"

Musikalisk har man ju inte kunnat undvika K-pop-vågen som tycks svepa in över landet. Egentligen är genren och hypen lika märklig som alla de här moldaverna som var så inne för några år sen. Enda skillnaden är att Gangnam-style utstrålar glädje och så förstås den berömda hästdansen. Om man inte gillar den lättuggade dansmusiken så lägger jag min röst på amerikanska Wildlife control, NY-bandet Ms Mr eller grekiska Marietta Fafouti. Tre band/artister som går varma i min spelare.

Party in my head

Och så säger de att hallucinationer är något dåligt. Just nu har vi inne en patient som är jättesjuk och är isolerad på sitt väldigt spartanskt möblerade rum. Men i patientens värld är det inte ett kalt sjukhusrum, med endast en säng, ett bord, en lampa och jag på en stol. I hennes värld befinner hon sig på en schangdobel fest i goda vänners lag. Hon äter gott, skrattar hjärtligt med sina vänner, kastar upp den osynliga boan över axeln och röker sin cigarill med stil. Hon lever livet där inne, soft och tillbakalutad, i diskussion med sitt sällskap. Celebra gäster har hon, bland annat bröderna Lennon (?). Uttalat med finsk brytning är de: Tsonny, Tonny och förstås lillebror Conny. Ibland kelar hon med en katt på golvet också. Jag är bara en statist i sceneriet, någon i kulisserna. Och där sitter jag min tråkmåns och saknar helt fantasi och inlevelseförmåga.

Funderat på en sak när man åker bil. Undrar om polisen har ett uttryck för när de är ute och åker bil på motorvägen och det alltid uppstår samma fenomen. En slags ögontjänarkaravan av bilar, där alla åker laglydigt och fint precis bakom polisen. Ingen kör om, ingen gör några djärva filbyten, ingen tutar eller pekar finger. Alla följer den takt och fart som polisbilen har.

Borde plugga men vad gör jag istället...? Läser artiklar om udda namn på svenska speedwaylag. Varför heter laget så konstiga saker? Bysarna, Kaparna eller Valsarna...? Samtidigt kan man tycka att vissa lag har såna fantastiska namn att man tycker att det är synd att de bytt till mer internationella namn, eller gått in konkurs, eller åker i en lägre undanskymd serie. Vad sägs annars om Monarkerna, Getingarna eller Gamarna från Stockholm? Gastarna från Göteborg eller fräsiga Solkatterna från Karlstad. Gnistorna eller MK Tändstiftet från Malmö. Tycker också det är synd att Elit Vetlanda bytte bort det vackra Njudungarna. Eller Stjärnorna från Hallstavik. Man vet knappt om det handlar om speedway eller ett dansband.

Peter Pan-generationen och fucking sushi.

Ett ögonblick av klarhet anströk en patient för några nätter sen. Patienten, som var finsk, var mycket arg och hade svurit näst intill oavbrutet, i flera timmar inne på sitt rum. Till slut satte jag fysiskt ner patienten i sängen, eftersom jag var så trött på att lyssna och beskåda fäktandet. Patienten blev då, om möjligt ännu argare och skriker "voi vittu" rakt ut. Jag försöker spela chockad och frågar "hey, vad är det för ett fult språk du använder?", varpå patienten klarnar i några sekunder, tittar på mig och säger "det är finska?"

Brunch med några nyfunna vänner i helgen också, på Fotografiska. C konstaterar än en gång hur vansinnigt segregerat Stockholm ibland är och vi själva är en del av den här väldigt homogena gruppen som går på muséer och teatrar med jämna mellanrum. Det är tyvärr något som haltar i Stockholms population rätt betänkligt och det är bland annat den segregering och den ibland fullkomliga likriktningen av människor som rör sig i innerstan. Folk klagar på invandrare klumpar ihop sig i vissa förorter, gärna nationalitet för nationalitet dessutom. Det må vara ett problem men det är ett minst lika stort problem att media-Sverige och det stora åsiktsmaskineriet styrs från Södermalm i allmänhet och Hornstull i synnerhet. Representerar verkligen den miljöpartistiska surdegsmaffian HELA Sverige? Det kan jag tycka är ett demokratiskt problem - den mediala segregationen.

Funderade på en annan sak också, när jag besökte Lindhagen och det nya bostadsområde som håller på att växa fram längs Hornsbergs strand. Majoriteten av verksamhetslokalerna står än så länge tomma men det är ändå bekämmande att det redan i ett sånt litet område finns FEM sushi-restauranger. Är sushi det enda man ska äta i slutändan? Borde inte marknaden och efterfrågan vara nådd för länge länge sen? Var är variationen? Var finns det unika och roliga, som sticker ut? Mitt i allt det här inser jag en annan sak. Gubben och tanten är tillbaka och trendig igen, bland ungdomar och jag kan verkligen förstå det. Det är väl den slutgiltiga revolten och motpolen mot att hela stans medelålders män tycks ha smittats av Peter Pan-syndromet. Klart som fan man vill gå omkring i tweedkostym och fluga, när ens egen föräldrargeneration är en bunt Per Holkneckt-figurer runt 45-50 som fortfarande vill ha slitna baggy pants och åka skate board.

Vilket mode man än sen föredrar så lär vi snart alla bli tvingade att äta sushi eller sushi på restaurang. Vårt enda val blir mellan nigiri eller maki.

Nio år senare

Idag är det nio år sen jag för första gången träffade C. Helt galet. Känns som att vi fortfarande var barn då. Åtminstone var vår första date både barnslig, bjäbbig och inte direkt rosenskimrande. Jag vet att hon tyckte att jag bara var dum och provokativ och själv tyckte jag att hon var gnällig och oresonlig. Lunchen vi åt var inte god, hon hade ont i ett knä efter att ha ramlat på vägen till tåget och filmen vi såg föll inte heller sällskapet i smaken. C krävde pengarna tillbaka av mig, när väl eftertexterna började rulla i biosalongen. 

I helgen var det loppis i Aspudden. 2 kilometer loppis och sällan har det väl lyckats klämma in sig så många hipsters på ett och samma ställe. Alla från Söder och Telefonplan var där och jag fattar verkligen inte grejen med de som hävdar att Södermalm skulle stå för något eget, bortom det konventionella. För mig är söder lite som ett hippt Amish-samhälle. Alla vill vara alternativa - genom att inom sin grupp se exakt likadana ut. Det blir som ett reservat. Och alla luktar malkulor, efter sina second hand-inköpta kläder. Det kändes som en parodi att gå där på loppisen och räkna antalet gubbkepsar och sotarmössor, skepparkransar eller den klassiska konstfacks-frisyren (läs Teskedsgumman/Lykke Li anno 2008). Hur originellt är det egentligen med folk som lite bajsnödigt aspirerar på att hamna på ännu en street fashion-blogg på nätet och därför liknar säkert 200 andra personer på samma ställe, i en exakt kopierad look?

Apropå på nåt helt annat. Fråga mig inte hur men jag är väl lite statistiknörd (också) och började av nån anledning studera FBI's statistik för brott i USA, stad för stad. Ibland gör man vad som helst - bara inte läsa den erbarmligt tråkiga konstteoretiska boken, som jag borde. Jag antar att man måste vara inskränkt och hårdnackad medlem i NRA om man fortfarande anser att de amerikanska vapenlagarna inte är av ondo. Bara de resonemang som fördes efter den senaste skjutningen på en bio i Aurora, visar på hur världsfrånvänt amerikaner tänker jämfört med.. tja oss? "Problemet med bioskjutningen var inte att en galning kom in och började sprejlackera människor med kulor - problemet var att inte allmänheten (dvs biobesökarna) var beväpnade för att kunna besvara elden."
      Men tillbaka till studien. Ställen man INTE ska bosätta sig i, i USA, om man är rädd för skottlossningar och mord är Detroit, St Louis, New Orleans, Flint (Michigan), Oakland och Philadelphia. Betänk det här: i St Louis med sina 318 000 invånare - mördas fler människor varje år än i hela Sverige (9 miljoner invånare). Statistiken för Sverige 2011: 81 mord. Statistiken för St Louis: 113. Visserligen räknas St Louis som mordhuvudstaden # 1 i USA, räknat på ett snitt per invånare - men det är ändå bara EN stad i USA! Räknat i antal faktiskt döda så ligger St Louis långt bak i tabellen. Skjutandet är närvarande överallt - hela tiden.

Städer man däremot kan bosätta sig, som inte haft ett enda mord de senaste två åren (och trots att det är städer på mellan 100 000 och 200 000 människor) är: Ann Arbour (Michigan), Glendale (Kalifornien) eller Eugene (Oregon). Så nu vet ni!

Extremt

Hann se Extremt högt och otroligt nära i helgen och avskydde den från första stund. Bland det absolut värsta jag vet på film - som samtidigt är en trist gammal filmklichée - är brådmogna snusförnuftiga barn. Sånt får mig bara att vilja stänga av på en gång. Manus skrivna för barn, men som uppenbarligen är skrivna utifrån ett vuxet resonemang. Varför får barn aldrig vara barn på film??? Nej, barn på film är alltid lillgamla små genier med tankesätt värdigt psykologer. Ofta är de smartare än sina föräldrar och ger ständiga aha-upplevelser och upplysningar till alla äldre. Hur ofta är det så i verkligheten? Det finns aldrig några barnsliga barn på film, alla är fullfjädrade relationsexperter med fantastisk yrkeskompetens. Mitt andra skäl till att ogilla filmen är påklistrad originalitet. När något ska vara så skruvat och udda att det till slut bara känns manierat. Udda som självändamål.

       Sen är det dessutom mycket märkligt hur Max von Sydow kunde nomineras till en Oscar för bästa biroll - i en film där han inte säger ett enda ord, utan mest rycker på axlarna och ser allmänt bortkommen ut. Märkligt är också hur stora och kompetenta skådisar som Tom Hanks och Sandra Bullocks ges små och helt profillösa roller. Har Bullock någonsin varit mer menlös än här?

Funderar också på varför så många skådisar hamnat i sina egna klichéefack. Ser man en viss skådis på vita duken så vet man vad man kan förvänta sig. Charlie Sheen kan bara spela sig själv (registret är väldigt väldigt begränsat), Matthew McConaughey tar av sig skjortan, Adam Sandler får ett raseriutbrott, Helena Bergström eller Meryl Streep gråter, Seth Rogen puffar alltid på en joint, Jim Carrey måste spela över minst en gång i varje film, Christopher Walken dansar, Kjell Bergkvist är alltid en älskvärd drummel, Loa Falkman är alltid smådryg, osv osv. 

Sett andra avsnittet av Anger manegement med Charlie Sheen och har fortfarande inte skrattat en enda gång...

I övrigt så rullar fotograferandet Foto-yatzy 2012 på, med allt färre deltagare. Snart är det äntligen över! Redan har en väninna föreslagit ett projekt för 2013. 200 individer. Jag vet inte om jag pallar det. Tycker det är jobbigt att ständigt trycka upp kameran i ansiktet på mina vänner och bekanta - men att dessutom behöva göra det på främlingar? Det blir lika mycket en övning i sociala färdigheter. Någon som är intresserad av att delta?

Missnöje och avund

Kursstart för termin 2 igår. Alltid lite spännande att se vilka som gallrats ut, vilka som är kvar och vilka som är nya i klassen. Blev nog mest skrämd när jag klev in i klassrummet och trodde för ett ögonblick att jag hamnat på en geriatrisk avdelning. Till och med den "tuffa" hårdrockshyllan - dvs de som sitter längst bak, gungar på stolen och är lite småstöriga med syrliga kommenterar - bestod av såna här självgoda proppmätta medelålders män (som fortfarande tror att de är 25 och häftiga). Och INGEN av dem jag fick kontakt med förra året, och faktiskt börjat umgås med, har fortsatt heller. Det kommer helt klart bli en prövning i år och ett test på hur passionerad man är för ämnet.

Funderar fortfarande på ett Twitterinlägg jag läste för några dagar sen, som egentligen bara bekräftar hur skenheliga svenskar är. Inlägget gick i alla fall ut på att Twitter var så mycket bättre än Facebook - för där skrev folk om tillkortakommanden, man är ärlig och elak medan Facebook bara är "skryt" och semesterbilder. Jag fattar verkligen inte den där inställningen. Jag fattar inte att det mest provocerande för folk fortfarande är andra människors lycka och välmående. För då är det alltid skryt och skryta får man aldrig göra. Och det är ju helt skenheligheten kommer in - ALLA påstår sig hata jantelagen - men ALLA är genomsyrade av den hela tiden och stör sig på andras välgång och skryt. Att man tolkar in kompetens, reslust, kreativitet och att vara nöjd med sitt eget liv som skryt - tycker jag mer verkar vara ett problem som sitter hos den som stör sig. 

Däremot finns det alltid vissa personer, som alltid tror att all form av kritik mot dem är jantelag och avundsjuka. Och det är ju en extrem missuppfattning. Att jag tycker att Robinson-Robban, Kissie, Hanna Widerstedt, Josefin Crafoord eller Börje Ahlstedt är helt dumma i huvudet beror faktiskt inte på att jag är avundsjuk på dem. Jag vill faktiskt inte, inte ens innerst inne, vara dem. Att jag tycker att Johan Petersson i Partaj är Sveriges i särklass sämsta komiker, betyder just det - inte att jag önskar att jag var lika rolig som honom och hade hans jobb. Någon jag däremot kan vara både avundsjuk och arg på är gamle sexuella ofredaren Moneybrother som nu är på väg med ny singel. En singel han behövde åka till Chicago, Los Angeles och Nya Zeeland för att slutföra och få till det rätta soundet på. Såna resor är jag avundsjuk på. Däremot blir man mest förbannad när Each the others world entire är en sån slätstruken skit att den lika gärna kunnat producerats vid ett köksbord i Vallentuna - och  därmed klimatkompenserat för alla helt onödiga resor Moneybrother gjort å yrkets vägnar.

Musikaliskt ser hösten spännande ut. Skivsläpp med Cat power, Muse, Tame impala, O children, Bat for lashes och fd Grandaddy-sångaren Jason Lytle är alla på ingång. Här är annars tips och smakprov på andra bra band mr Oakbitch lyssnar på:

The Chevin

Fidlar

Noisettes

Family of the year