lördag 31 december 2011

Årets bästa film


1. Blue valentine. Jag är väl förmodligen ensam om att toppa med denna film och det är ju ytterst personligt för min egen smak att mina två favoritskådisar råkar mötas i en film. Ok, det skulle möjligtvis vara Gosling vs Cate Blanchett men de tillhör lite olika generationer. Men redan i castingen har vi ett högt betyg. Att sen manuset är så genomarbetat, att Michelle Williams är fantastisk och Ryan Gosling är fantastisk upphöjt i två.. ja, det är ju den extra grädden på moset. Jag har funderat på vad som är det geniala med filmen, förutom skådisinsatserna och själva handlingens utvecklingskurva och det kan vara Goslings subtila men ändå så synbara metamorfos under filmens gång. Hur han går från att vara en cool häftig singelkille i början, till att bli en smågubbig, tunnhårig och gnällig småbarnspappa, som tappat all sin coolhet och charm i vardagsrealismens spår. Noterbart är att filmen var nominerad i flera Oscarskategorier men kammade noll i samtliga.

Årets bästa filmer: plats 3 och 2


3.  Black swan. Egentligen är det helt sjukt hur en så här bra film "bara" hamnar på en tredje plats. Hade den kommit nåt annat år hade den varit solklar etta. Men 2011 var de stora skådisinsatsernas år och även om Natalie Portman är strålande och handlingen är så nervkittlande, bildspråket så snyggt, så finns det ändå vassare strån i år. Black swan är förmodligen redan en klassiker.

2. The Fighter. Här faller ju egentligen mina tidigare kriterier om att en film måste bestå av både bra skådisar, nerv, bildspråk och allt sånt för att vara fantastisk. The Fighter är en rätt habil historia om en halvt avdankad boxare (vi har sett det förut) men här ligger storheten i vad de helt otroliga skådespelarinsatserna tillför och förhöjer. Christian Bale måste Oscarsgalans mest förtjänta vinnare för sin biroll och Melissa Leo är nästan lika strålande hon. En liten film som blir så mycket större pga skådisarna.

torsdag 29 december 2011

Årets bästa filmer: plats 6 till 4


6.  Tinker, tailor, soldier, spy. Tomas Alfredsson får sitt internationella genombrott med ett ytterst komplext manus och en story som man inte kan slumra till i någon minut - för då är man borta. Spionthrillern om mullvaden inne i det innersta av den engelska underrättelsetjänsten är så perfekt och stilren att den rent utav hade kunnat vara inspelad på 70-talet. Alla detaljer, det gråmurriga och halv/heltorra brittiska kynnet och den invecklade handlingen - och då har jag inte ens nämnt alla fantastiska skådisar. Gary Oldman är tillbaka i toppform, Colin Firth, Ciaran Hinds, Tom Hardy, John Hurt, Benedict Cumberbatch och vår egen svenske Daniel Dencik - alla är bra. Det är oerhört genuint men för att vara helt ärlig.. ingen direkt tonårsfilm.

5.  True grit. Inser tidigt att Oscarsnomineringarna blivit allt mer strömlinjeformade med min egen smak. Alla fem toppfilmer var nominerade till Bästa film 2011. Bröderna Coens senaste borde egentligen vara smått hopplös utifrån sina förutsättningar. En westernfilm som handlar om ett av filmhistoriens mest uttjatade ämnen: hämnd. Hur kul låter det? Men med Coens unika förmåga att mejsla ut intressanta karaktärer ur vardagsliga människor så är ingenting omöjligt. Bra skådisar - så bra att det är synd att Jeff Bridges fick sin Oscar för bästa manliga huvudroll redan året innan - för här är han minst lika bra som i Crazy heart. Matt Damon och Josh Brolin imponerar bredvid det nya stjärnskottet Hailee Steinfeld.

4.  King's speech. Colin Firth had it coming, så att säga... jag vet inte om det var Oscarsgalans bästa film men det var den mest representabla, den som flest skulle kunna enas kring. Firth är alldeles utmärkt i sin huvudroll som den stammande kung George och Geoffrey Rush är kanske ännu bättre i sin biroll som kungens talpedagog. Geoffrey Rush måste vara en av filmvärldens mest underskattade skådisar - han är alltid fantastisk men man inser ju att han förmodligen inte är tillräckligt Hollywood-snygg, för att någonsin bli en av de största stjärnorna.

Årets bästa filmer; plats 10 till 7


10. Crazy stupid love. En romantisk komedi som lyckas med konststycket att framstå som både rolig, varm, seriös och med utrymme för karaktärsskådespeleri. Steve Carell har förmodligen aldrig varit bättre och manus, tajming, humor är i det närmaste perfekt balanserat.

9.  Bridesmaids. Som en kvinnlig motsvarighet till Baksmällan och alla andra komedier kring män som åker på svensexa och svinar runt. Kristen Wiig punkterar illusionen att bara män kan vara roliga ihop och att kvinnlig humor skulle vara för välpolerad - och framför allt: levererad av välpolerade kvinnor.

8. Catfish. Fantastisk och omskakande dokumentär som litar till just det som vi manusförfattare älskar mest. Kraften i en bra story. Det är ingen vacker eller välslimmad film, den är filmad av och med amatörer men ingenting av det kan förstöra det faktum att det finns en helt otrolig historia där ute att berätta. Ibland överträffar faktiskt verkligheten historien. 

7.  The town. Den enda actionfilmen på listan! Och Ben Affleck är med! Men ungefär en gång per år släpps det en sån där actionfilm som är så mycket mer genomarbetad än alla andra, en sån där The Departed-film som får alla andra actionfilmer att blekna i jämförelse. Snygg, spännande och välspelad. Och har man en vurm för Boston, så blir den inte mindre nu.

Årets bästa skiva: and the winner is....


1. PJ Harvey - Let England shake. Fan också.. i år kunde jag verkligen inte håna Sonic och andra förstå-sig-på:are för deras val av bästa skivor. "Let England shake" är ingen lättillgänglig platta men ju mer man lyssnar på sirensången, desto mer tvingas man in av lockelsen att kapitulera. jag är inte ens något stort fan av Polly Jean och kan tycka att hon är lite som en klocka som stannat. Två gånger per dygn visar hon rätt tid och då är hon inne och rätt. 2011 blev hennes enträgna musik rätt igen. Varenda låt på skivan följer en röd tråd och bildar både en större enhet, samtidigt som de var för sig är som små smycken. Och så alla dessa knäppa infall i låtarna, som till en början bara känns just knäppa men som växer på en och blir geniala. Lovely, lovely, lovely.

Årets bästa skivor, plats 3 till 2


3. Portugal. the man - In the mountain in the cloud. Portland, Oregon levererar igen. Årets kanske starkaste refränger och är det något väldigt anonymt band som förtjänar lite strålkastarljus så är det väl hårt harvande Portugal. the man som släpper sin sjunde platta på sex år.

2. Foster the people - Torches. Faktum är att jag ändrat mig i sista stund och puttat ner denna skiva till "bara" bli tvåa 2011. Här är äntligen ett band som motsvarar högt ställda förväntningar utifrån hypade och riktigt vassa singlar. Man hade mer att komma med. Bandet i sig är vid en första anblick slående för uttrycket att inte döma en bok på dess omslag. Foster the people ser ut som ett välpolerat pojkband, hade nån satt namnskylten One direction på dem, hade man förmodligen inte reagerat. Men det här är nåt helt annat än utsmetad pojkpop. Det är fantastiskt, det är indietronica, sväng, rock, dans - allt i ett.

Årets bästa skivor, plats 6 till 4


6. Veronica Maggio - Satan i gatan. Något uttjatad vid det här laget, efter att ha blivit sönderspelad sen i våras. Men samtidigt kan ju inte årets bästa skivor bara handla om dem som strategiskt släpps på hösten, kring oktober och som fortfarande känns någorlunda fräscha. Årets svenska platta och fullpackad av hits och trallvänliga melodier. Intressant med skivan är väl också att lika bra som Maggio är på skiva - lika dålig är  hon live.

5.  Eisley - The valley. Indiens och powerpopens svar på Hanson. Hela bandet består av Texas-familjen DuPree (tre systrar, en bror och en kusin) och det brukar ju vara nåt speciellt med band som är extra samspelta sen barnsben. Värda så mycket mer uppmärksamhet.

4.  Justice - Audio, video, disco. De franska house- electrogudarna som äääntligen med en ny efterlängtad platta. De är fortfarande kungar inom sin genre, beatsen och melodierna finns fortfarande där... även om man kanske kanske ändå förväntat sig lite mer. Den här riktigt superhiten saknas, även om jämnheten består.

söndag 18 december 2011

Årets bästa skivor, plats 10 till 7


Då var det dags... ännu ett år att summera och i år kändes det som svårare än någonsin. Det kom ingen sån där riktig superplatta som utklassade alla andra. Tre favoriter släpper som sagt var skivor precis på fel sida om årsskiftet, så de kommer inte med. Med kommer heller inte mediahypade album med James Blake, Deportees, Jonathan Johansson, Frank Ocean, Metronomy eller Bon iver. Alla dessa skivor har bra fragment men ingen helhet. Dessutom tycks samtliga recensenter har bortsett från att James Blakes EP ihop med Bon iver i Fall creek choir boys egentligen var bättre än hans solodebut. Men inte heller den kommer med på listan... för den kommer här!

10.Fleet foxes - Helplessness blues. Kanske är problemet lite som med Radiohead och många andra stora band. Att man blir för trygg. Fleet foxes senaste är inte alls dum, lika vacker som debuten och helgjuten men också i avsaknad av riktiga toppar. Habilt är inte tillräckligt längre. 

9.Bodies of water - Twist again. Skön och trallvänlig indiepop/rock-gospel från LA, som av nån konstig anledning jämförts med Mamas and the papas. Lyckas kombinera vackra stillsamma harmonier lika bra som dängor med upptempo. 

8.Miles Kane - Colour of the trap. Det finns onekligen enorm potential i denne man, sångare i nedlagda Rascals och samarbetsprojektet The last shadow puppets (2008 års bästa skiva). Uppenbart är att det inte bara var Alex Turner som var/är genial i föregående band - för Turners Arctic monkeys-platta eller Submarine-soundtrack finns inte med på listan. Skön indierock full av melodier och hooks.

7.Danger mouse / Daniele Luppi - Rome. Ja, hur ska man förklara den här skivan.. Cool amerikansk DJ och producent möter italiensk kompositör och kämpar i fem års tid med att skriva ett skönt soundtrack. Problemet är väl att det inte finns nån film - skivan är bara tänkt och inspirerad som ett soundtrack till Rome, om det hade funnits någon sådan film. Skön dansmusik varvas med italienska filharmoniker och känslan av klassisk spagetti-western och som lite grädde på moset och extra cred så har man plockat in Jack White (White stripes) och Norah Jones som sångare på flera av spåren. Skulle nog säga att resultatet är sensationellt bra.

lördag 17 december 2011

Uttryck och kändispåverkan

Man får se det positiva i att åka ut och försöka julshoppa i ösregnet, om man är paranoid. Inte ens självmordsbombare vill ge sig ut i det här vädret - eftersom det är för glest med folk ute. Julstämningen håller på att infinna sig men jag vill avsluta med några saker och uttryck jag verkligen hatar. jag vet att några bekanta där ute kommer att känna sig träffade men hey.. det är inte er jag ogillar, bara uttrycken. Ogillar starkt folk som i tid och otid helt plötsligt svänger sig med uttrycket "bra där". Nåt som ingen sa för ett år sen men nu plötsligt alla säger. Skyr folk som vill verka lite ondskefulla (med glimten i ögat) och skriver "muahahaha" eller folk som vill uttrycka sitt ätande (och att det är gott) med uttrycket "nomnomnom".

Nåt annat jag också hatar är den ultimata rockbandsklichéen där det alltid ska finnas minst en medlem i ett band som har en gammal militärhatt på sig, av östtysk-, sovjetisk-, nazistmodell. Att folk ärligt kan tycka att de är originella med detta, det övergår mitt förstånd. Hela det här anammandet av militärhistoria i musik- och biker-kretsar stör mig... Militärhattar, kamouflagebyxor eller järnkorset som symbol - använt i ickemilitära sammanhang. Det känns både som en klyscha och ett hån på en gång, eftersom de här individerna som begagnar sig av dessa attribut allt som oftast inte ens gjort lumpen, än mindre står för nån militär disciplin, organisation eller, som i järnkorsets fall, för hjältemod (i krig).

Måste också lägga in ett ord i debatten kring var dårfinken Benny Andersson håller på med. Inte nog med att han från början förletts av en arkitekt som är mot nya Slussen och helt och hållet fallit för dennes i många fall helt falska lobbyism men det han nu håller med stinker rätt illa. Kulturslussen som kändiseliten ställt sig bakom visar sig vid en djupare granskning vara ännu bredare av körfiler än den åttafiliga som Nya Slussen består av. Åtta filer låter ju väldigt mycket men betänk då att det i dagens Slussen, fördelat över hela broförbindelsen, finns TOLV filer. Det skulle alltså med en ombyggnad bli fyra filer färre! Benny är väldigt sur över att man nu i demokratisk anda vill bygga och återupprusta Slussen. Redan från början stank det illa, när kultureliten ger sig in i debatten och helt plötsligt utnyttjar sitt kändisskap för att tala om för folk hur fel det är med en rivning av Slussen. Som om de genom sitt kändisskap (inom ett helt annat gebit) direkt är mer insatta än vanligt folk. När så Slussen-planen antogs av en MAJORITET i stadsfullmäktige så blev Benny riktigt sur och kräver nu att man ska ta bort hans fotografi på Arlanda - för han vill inte att staden ska skylta med hans namn och renommé - staden som inte lyssnat på hans åsikt. Jag tror till och med att han gapat om att de politiker som röstat emot hans vilja är odemokratiska. Benny Andersson verkar visst tro att demokrati är att lyssna på hans (och andra hopplockade kändisars) åsikt och allt annat är fusk och fel. Visst får man ha och uttrycka sin åsikt men i slutändan.. din åsikt är inte viktigare än alla andra människors, bara för att du spelat piano i ett band på 70-talet. Och väldigt väldigt många vill att man river Slussen, en gång för alla - det har vi i demokratisk anda röstat fram våra partier för.

onsdag 14 december 2011

The rose with a broken neck

Som en halvdryg borgarbracka till personal uttalade sig under kvällen: "bara för att man är galen betyder väl inte det att man inte kan se lite välvårdad ut?". Galen med stil, helt enkelt. Annars är det mesta sig likt på psyket. En patient vägrar sova, eftersom någon ockuperat dennes säng. Undrar ju förstås vem, då ingen ligger där vid tillsyn. Får förklarat men en överlägsen suck att jag självklart inte såg nån, eftersom det ju är den osynliga schäfern Patrik som ligger där. Hm.

Terminens sista tenta gick av stapeln igår och nu är det helt plötsligt bara slut... Allt pluggande, all ångest och drillande av italienska palats, kyrkor och fasader. Poff, som en punkterad ballong. Nu är man ledig i en månad, innan allt drar igång igen. Konstigt. Nu är det bara jobb, julklappar och socialiserande kvar av året. Kändes märkligt också att träffa Virus ikväll, över en middag, som ett sista farväl. Om en vecka åker hon ut i vida världen för att träffa kärleken, för första gången. Ingen returbiljett bokad. Det låter onekligen spännande.

Den är redan rätt omtalad men man kan ju inte låta bli. Katrineholmskurirens lustigkurre till rubriksättare som i veckan lyckades med den den osmakliga ordvitsen "Flensost på Nobelmiddagen". Givetvis syftades det på lokalpatriotisk stolthet över att ost från Flen serverades till Nobelgästerna.

måndag 12 december 2011

Sviskan, Ärtan, Nissan (quasqai) och Lagan

Horribel natt. Ur flera perspektiv. Stimmigt och stökigt å den ena sidan - vilket inte är så harmoniskt om man samtidigt vill hårdplugga slutspurten inför kvällens tenta. Dessutom jobbar man med ett skönt gäng, vilket gör koncentrationen ännu svårare. Har mött min överman inatt. Nördarnas nörd, listmakarnas okrönte konung. Mannen som har sån superkoll på musik att alla band och skivor är statistisk nedmalda i "bästa låtar" enligt en betygsskala. Bästa låten på Massive attacks debut, Safe from harm, betyg 4,7. Allting är inrutat i statistik och listor, musiken som bara en emotionell kraft är överskattat. Musiken är dissikerad och nedsorterad. Ämnena viner. Suedes första EP, House of love, Cocteau twins, de fem bästa svenska låtarna någonsin, fem snyggaste skivomslagen, fem största rockikonerna, de fem bästa sångerskorna, skrammelpop, Throwing muses, gamla konsertlokaler i Stockholm, norrlands-vågen på 90-talet, Bob hunds mest onödiga låtar. Så långt var jag med men sen flöt snacket på, vidare mot NHL-traden i sommar, vilka juniorer födda -93 kommer att gå först, vilka tio spelare ligger i topp på NHL's skytteliga, Frölundas defensiv, Mika Zibanejads form, Calle Hagelins skridsskoskicklighet kontra Fredrik Sjöströms. Och helt plötsligt vänder allt till att handla om kakor. Vill ge mig in i varje diskussion men måste tänka på tentan. C och F framstår till slut som han den jobbiga i The Trip, Steve Coogans kompis, som följer med på matresan men aldrig kan hålla käften. Framåt sextiden övergår muntrationen i frustration, när F gjort sin 15:e musikassociations-sång och försök till proletärt diktande över våra arbetsuppgifter. Då var det inte roligt längre.

Jag vet inte vad det säger om hennes coolhet i övrigt, att Henning Mankell är Pattis Smiths favoritförfattare. Känns som en lika krossad illusion som om Bowie skulle säga att hans största idol är Basshunter.

Det hände en liten dum grej igår på jobbet. Jag outar som sagt var inga namn men en person jag jobbar med har lite problem med attityden och gillar verkligen att prata skit bakom ryggen på folk. Hånar och förlöjligar och sånt.. men så hände nåt igår, nåt oväntat. Hon glömde bort sig, klev över den privata sfären, skitsnack-bakom-ryggen-sfären och började helt plötsligt kasta skit i ansiktet på en av de personer som hon annars bara baktalat i smyg. Jag tror hon insåg för sent - "men, oj, jag säger ju det här rakt ut, istället för att hålla det tyst?" Jag vet inte om det var trötthet inblandad, förvirring eller vad men helt plötsligt fick den här stackars kvinnan, halvt av misstag veta allt skitsnack som sagts bara bakom ryggen på henne. Och när väl den hånande kvinnan börjat och fick motthugg med frågan "vad menar du egentligen?" så kunde hon lika gärna fortsätta lägga ut korten på bordet. Kan säga att den resterande natten blev väldigt jobbig... Två personer som gör allt för att i åtta timmar undvika varann.

måndag 5 december 2011

Den svårbemästrade konstarten tv-underhållning

Nån som såg Slaget om Sverige i helgen? 1982 ringde just och frågade efter sin succéformel för tv-underhållning. Maken till långsamt tempo och mossig underhållning. Ändå vill man inte sparka på TV4 heller - för de vågar ju göra nåt annorlunda, vågar gå emot hela åldersrasismen som är som tydligast just inom media. Det känns ändå befriande att se underhållning på bästa sändningstid i en reklamkanal, som vågar ta sig tid och som inte är hostat av Peter Jihde eller Sofia Eriksson, eller de vanliga programledarna som har samma manér i varenda program - det är bara titlarna som byts ut. Jag ser ändå hundra gånger hellre Slaget om Sverige än Pengarna på bordet eller Kär & galen.

Annars börjar året närma sig slut och årssummeringarna lär trilla in en efter en. Som vanligt kan man ana att musikrecensenterna kommer att rangordna musik utifrån hype och inte kvalitet. Mediafavoriterna Deportees lär hamna högt på listorna - för det är liksom bestämt enligt media-dogmen. Ingen har liksom reflekterat att det utöver singeln Islands & shores är en rätt trist platta och att man gång på gång övervärderar svensk musik och film och betygsätter den utifrån helt andra parametrar än den internationella. Svensk musikmedia är som en friskola som strösslar med betygen, för att blidka föräldrar och höja PR-värdet utåt. Därmed vill jag inte säga att jag är den musikaliska motsvarigheten till skolinspektionen, då ju musik helt och hållet handlar om tycke och smak i slutändan. Tycker bara att den lilla sfär som till tilldelats äran att ha tillgången till den offentliga debattens tyckande borde agera mindre konformistiskt och faktiskt våga utmana det vanliga Södermalms-klick-tänkandet.

Min lista kommer nästa vecka och det blir inte några Deportees/Jonathan Johansson eller My morning jacket så långt ögat når. Men redan nu kan man väl säga att årets förmodligen bästa skiva tyvärr hamnar på fel sida årskiftet, så den kommer inte med. Lana del Reys "Born to die" släpps först i slutet på januari 2012. Tyvärr gäller samma sak för First aid kits "Lion's roar". Och när vi ändå pratar om 2012... för er som missat nya Miike Snow-singeln... omg... det här lovar gott.

lördag 3 december 2011

Drömmen om Adrian

Hade en så märklig dröm inatt.. det är nästan så att jag skulle behöva en drömtydare för att få nån klarhet i vad det betyder. Allt började i alla fall med att jag med pompa och ståt blivit utnämnd till föreståndare för den nyöppnade kattkyrkogården i Södertälje. Eh.. hm.. ja..? Det firades med tårta och kaffe, mässingsorkester och uppträdanden, varav ett uppträdande var mycket märkligt. Det var "Adrian och hans extremt olydiga hundar". Det var som ett väldigt misslyckat cirkusnummer med en hundförare i röd kostym som stod och skrek "kom hit, hundjävel!", åt sina bevisligen extremt olydiga hundar. En stor varghund sprang runt bland publiken och slog omkull mitt tårtfat och kaffe där jag stod och betraktade showen och en bullterrier la sig i ett dike och surade och vägrade göra någonting överhuvudtaget. Han bara låg där. Så på det hela taget, Adrian ljög inte i sin konceptförklaring.

Senare befann jag mig på en marknad inne i stan och det var så varmt, så de flesta hade tagit av sig alla kläder. Själv hade jag fyndat på marknaden och köpt en enormt stor madrass (för en dubbelsäng), som jag tyckte skulle passa bra till mitt nya ämbete som föreståndare.. Ja, fråga mig inte varför. Katterna var ju döda, så vad skulle de med en madrass till..? Men hur som.. jag hade ingen bil eller busskort, så jag fick helt enkelt bära hem den otympliga madrassen, där i värmen bland alla nakna människor.

Nu kom nästa problem. Den klassiska Mälarbron i Södertälje, den som alla måste passera för att ta sig över kanalen som delar staden. Nu var det så illa ställt med ekonomin i stan att man helt enkelt bestämt sig för att riva majoriteten av bron - alla gång- och vägbanor var borta och det enda som fanns kvar var räckena på sidorna. Det var en hemsk syn med alla dessa köande människor, gamla tanter och höjdrädda ungdomar som först gjorde korstecken och tog ett djupt andetag innan de tog sig ut på räcket, sidledes, en fot efter den andra längs de smala spjälorna, för att ta sig över på andra sidan. Det var inte ovanligt att folk slant och skrikandes föll ner i vattnet, 20 meter längre ner. Men ingen verkade bry sig, för kön var lång och folk hade bråttom till jobbet. Min enda tanke var, rationell i galenskapen: "hur fan ska jag komma över och samtidigt få med mig madrassen?"