Natt med Velazquez

Komplimangerna hanglar inatt. "Latare personal har jag då aldrig träffat" mumlar en patient som inte kan få frukost klockan 03.10 på natten. Men passets bästa är väl ändå (hittills) när en räddhågsen taxichaufför står utanför vår entré och ringer på klockan, halv elva på kvällen. Jag öppnar och frågar vad som önskas. Han ser lite skamsen ut och vecklar ut sin lapp. "Det var en taxi beställd hit, jag skulle hämta upp en XXX XXX på den här avdelningen". Ok? "Finns hon möjligtvis här?" Jo, det gör hon men hon ska ingenstans ikväll. Du vet, det här är stängd psykiatrisk avdelning. Chauffören vänder på klacken och knycklar ihop sin lapp och längre bort i korridoren står just XXX XXX med sina väskor i händerna och tänker förmodligen "fan". Allting återgår till det normala och patienten får ett "nice try!" till svar.

Två veckor kvar till tentan och nu ska det korvstoppas i huvudet som aldrig förr. Italiensk arkitektur, flamländsk vanitas-konst, manierism, barocka kännetecken och svenska 1500-talsslotts byggritningar. Studieharmonin är lika med noll, då en förolämpare (XXX XXX) samsas med en extremmaniker (vi kallar honom den mänskliga dokumentförstöraren) och en ylande finsk pensionär tävlar om att rejsa runt på avdelningen hela natten. Jag antar att jag kommer att skratta åt det här minnet i framtiden.

Drive och WT

Kobras senaste program om uttrycket white trash, som sprids allt mer även i Sverige, var intressant ur ett historiskt perspektiv men vad sa det hela i slutändan...? Att uttrycket är nedsättande, både ur ett klass och ett rasperspektiv. Jaha..? Jag tror redan att de flesta som använder det uttrycket idag är fullt medvetna om det - det är väl just därför man använder det! För att nedvärdera andra, för att distansera sig från dem. På nåt sätt känns det som att det blir en politiskt korrekthet in absurdum, där man inte ens får vara nedsättande och elak mot personer man tycker illa om och föraktar. Det är fortfarande en skillnad på ett milt förakt och att diskriminera människor och inte acceptera deras existens. Tycker snarare det är intressant med de indelningar man försöker göra och hur uttrycket förändrats i Sverige och applicerats på en viss kategori människor. De flesta av oss skulle aldrig håna och skratta ut eller nedvärdera fattiga utslagna tandlösa människor. Men vi älskar att hata just Big brother-generationen, tribal- och svanktatueringarna, outbildade bonnläppar, raggare, Ed Hardy-estetik och det är människor som egentligen inte har så mycket med fattigdom att göra. Det är snarare den högljudda dumheten personifierad, de tomma skramlande tunnorna av människor som saknar både bildning och moral - men som på nåt sätt slår mynt av det och skrävlar med sin förutsägbara yta, sin dumhet och sitt tomma inre. Så ge dessa personer en annan benämning, så att de inte klumpas ihop med de som verkligen har det svårt. Ur ett klassperspektiv är Big brother-generationen endast en intellektuell underklass och jag ser inget fel i att offentlig dumhet eller osmaklighet SKA ha på skallen, varje gång det visar upp sitt tryne. Vare sig det sen gäller Håkan Juholts fiffel, Sofia Arkelsten historierevisionism eller varje nytt avsnitt av Paradise hotel eller det superidiotiska Svärföräldrarna från helvetet.  

Hur som helst... Man inser ju att det finns nån slags skiljelinjer mellan white trash- kontra kvalitetsunderhållning bara genom den film jag sett på bio idag. Drive med Ryan Gosling. Det har kvalitet och respekt med sig redan som utgångspunkt. Karaktärsskådis gör en film med snabba bilar = respekt. Skådisar av b-filmskaraktär gör spektakulär film med snabba bilar (2 fast 2 furious-filmerna) = ingen respekt. Att dessa filmer älskas av actionnördar och Ed Hardy/Big brother-generationen sätter ju ner dess låga status än mer. Är bara ansatsen rätt, så blir mottagandet rätt - av rätt personer. Ta en trendig dansk regissör (Nicolas Winding Refn), krydda Hollywoods golden boy med rätt birollsinnehavare (Carey Mulligan och Christina Hendricks från Mad men), stencoolt soundtrack, rekvisita och klädmode och gör en urban Pale rider / ensam hämnare-film och det funkar. Så.. är det en bra film? Jag vet inte.. man blir så förblindad av filmens coolhet, stil, musik och estetik att man förbiser den rätt enkla handlingen. Blodet sprutar, våldscenerna är riktigt våldsamma men visst - det är bra också!

Sen är det lustigt att ryktet om Goslings klädstil nästan nått publiken innan man sett filmen. Man undrar ju lite.. hur mången motorburen ungdom kommer i vinter/vår bära likadana skinnhandskar med öppna knogar och knäppning rund handleden eller filmhöstens stora enskilda klädesplagg; den fantastiska 50-talsinspirerade quiltade vita satin-jacka Gosling bär filmen igenom. Med ett skorpionmotiv på ryggtavlan.

Prata

Ska snart iväg på lite party ikväll och kom av nån anledning att fundera på Lena Ph igår och hennes medverkan i Hellenius hörna. Hon satte fingret på nåt jag själv insett att jag helt usel på. Jag kan verkligen inte kallprata med folk. Jag är helt usel på det. Minglande och utbyten av fraser som inte betyder nåt. Längs en promenad med C hann vi till och med rekapitulera att vi vid flera fester med mingel kommit ihop oss med folk. Antingen för att man sagt fel saker för tidigt, tyckt att motparten kommit med för kontroversiella (dumma) åsikter, eller så har man bara konstaterat att mingelsällskapet är så tråkigt så man hellre börjar läsa en bok. Jag har förstått nu att det inte tillhör den sociala kutymen att gå på fest och sätta sig och läsa en bok.

Så med nya insikter ska vi nu försöka gå på fest igen och verkligen bjuda till. Eller nåt i den stilen. Inte börja flacka oroligt med blicken bort mot bokhyllan som ett redskap för att fylla det sociala tomrummet och bristen på samtalsämnen med folk som man kanske i vanliga fall inte skulle umgås med. Fan, det tar emot, men jag ska försöka vara trevlig!


Hörde igår att i England har intresset för att söka in till tekniska utbildningar efter grundskolan och gymnasiet ökat med 17%. Och anledningen sägs i mångt och mycket bero på succén kring The big bang theory. Trots allt ser ungdomar en tjusning i att vara en Sheldon Cooper eller en Leonard Hofstader, med allt vad det samtidigt innebär i sociala brister.

Boardwalk

Lagom hektisk helg till ända. Känner mig lite nöjdare med skolan just nu, inte för att pluggandet går så himla mycket bättre men åtminstone att lite av de hårt knutna sociala trådarna börjar knytas upp. Det krävdes ett guidat klassbesök på Nationalmuseum, med efterföljande egen spankulering bland renässanskonsten, för att folk helt plötsligt, efter tre månader skulle tina upp lite. Så lite öldrickande och ett vernissage har gjort susen.

Tv-mässigt är jag hemskt sen med att konstatera att Boardwalk empire är en fantastisk serie. Jag vet inte varför jag drar paralleller till Mad men.. kanske är det kombinationen av det välklädda stiliga och en osympatisk huvudrollsinnehavare, som man ändå har lite sympati för, eftersom han innerst där inne ändå har en gnutta empati kvar för sina medmänniskor. Problemet med Boardwalk empire än så länge är att den helt saknar trevliga karaktärer. Det finns liksom ingen att riktigt sätta sitt positiva hopp till.

Missade årets match i Scaniarinken annars.. För er som inte vet vad det handlar om, så åkte Södertälje ur elitserien i våras, vilket var en stor sorg i sig. Vad värre och mer provocerande är, är att konkurrenten Malmö köpt på sig inte mindre än 10 spelare och ledare från just Södertälje - lockat över dem med högre lön - för att nu försöka ta steget upp i elitserien, på bland annat Södertäljes bekostnad. Diskussionen om legosoldater, som spelar där lönen är bäst, klubbhjärta och allt sånt- har förstås kommit som ett brev på posten. Igår kväll möttes så det nya Södertälje, med idel småkillar i 19-22-årsåldern (mestadels från juniorleden) och det gamla, med äldre trotjänare som valt att flytta till Malmö för högre lön och "nya utmaningar". Publiken inledde med att hälsa Malmös spelare välkomna genom att kasta in massor med plånböcker på isen. Kort och gott... ung idealism och entusiasm kontra gamla rutinerade mammon-rävar. Hjärta kontra pengar. Så jag antar att det är poetisk rättvisa att de unga fick vinna, om så bara för att visa att pengar inte betyder allt, för en kväll.

Göticism och lejonvrål

Egentligen är det helt fantastiskt att det ska krävas en vårdskandal á la Carema för att allmänheten ska få upp ögonen och tycka att riskkapitalister inte ska ha nåt inom vård och skola att göra. Det säger väl sig självt att man inte är där för patienternas eller elevernas bästa, utan bara för sin egen vinnings skull? Privat upphandling ska väl fortfarande likt den kommunala tjänsten främst handla om ansvar och kvalitet, inte om lönebonusar i skatteparadis, som en belöning för att man snålat in på dem man faktiskt är satt till att tjäna. Det här är kapitalism när den är som sämst.

Ju mer konst och kultur man läser, desto mer beklämd blir man över Sveriges historiska roll. Yrvaket konstaterade man under stormaktstiden att nu gäller det att visa upp sig; vår fina kultur och våra anor. Snabbt insåg man att man varken hade det ena eller det andra. Kulturen importerar vi, antingen via konstnärer, målare, skulptörer och arkitekter från kontinenten, eller så får vi väl helt enkelt åka ner och plundra nån stad med kulturskatter, som vi kan plocka hem.

Inser annars att jag varit rätt dåligt beläst på göticismen, den historierevisionism som började spridas från Sverige, där man försökte påvisa (ljuga) ihop sina historiska anor. Värst var väl den annars så välrenommérade Olof Rudbeck d.ä, som å ena sidan satte Sverige på kartan med sina anatomiska upptäckter och uppfinningar under sent 1600-tal men som inte kunde nöja sig med det - utan försökte dessutom glorifera det anrika Svea rike med rena påhitt och ljug-skryt. Han lär ha påstått (och dessutom sagt sig ha bevis för) att svenskarna inte bara härstammade från goterna men att Sverige placeringsmässigt ligger på den plats där Atlantis sjönk och att vi med vårt släktskap ända ner till Noak (med arken) kan sägas vara kulturens och kunskapens vagga. Så det så. Man kunde göra enkla språkliga härledningar, om folk på kontinenten nu inte skulle tro Rudbeck. Det klassiska Thebe (i Grekland) var i själva verket Täby och Troja var byn Trögd utanför Enköping. Klassiska figurer som Herkules var bara en förvrängning av "Här-Kolle" och Peleponesos var en enkel felhörning och härstammade från "Pelle på näset".

Slutligen lite tv och musik. Det är oerhört sorgligt att se hur nya Scrubs blivit så dåligt och tappat allt av det som gjorde serien så bra. Nu är serien bara löjlig. Tack och lov att Big bang theory fortsätter att hålla samma höga nivå, in på fjärde säsongen. En femte säsong har dragit igång i USA. Musikaliskt så sätter ju nya singeln Lion's roar skyhöga förväntningar på nästa First aid kit-platta. Måste vara höstens svenska singel.

Om ensamhet. Och gäss.

Har tänkt på några saker kring ensamhet.. Lyssnade på Morgonpasset i P3 nån morgon härom sistens och noterade hur Hanna Hellqvist tog upp ett ämne, som allt för sällan diskuteras. Jag skulle nästan vilja se det som en light-variant av Johanna Koljonens "våga prata om det"-debatt. Koljonen pratade om sex och sån sex som inte riktigt sker på ens egna villkor och mot ens vilja.. men man går med på det ändå, ja.. för att vara schysst. Hellqvist har inte gjort nåt liknande manifest på det viset men det var ändå starkt hur hon tog upp ämnet och ville berätta om sin personliga sorg. Hon erkände att jobbet var allt hon hade. När hon inte jobbade så gick hon hem till sin lägenhet och satt mest ensam där, med sin katt. Hon hade inga direkt nära vänner, inget direkt socialt liv. Det var hon och katten. Titta på tv och äta ensamma middagar, sju dagar i veckan. Något udda i det hela var hur de två andra radiopratarna skrattade ut henne, som om det vore ett skämt.

Hellqvist kan ju ändå anses vara en rätt stark person, som med gott självförtroende och lite skämtsamt kan berätta det för hela svenska folket men det finns ändå nån konstig syn på ensamheten och utanförskapet som nåt "ensam är stark"-tanke. Bara för att man själv är en outsider med gott självförtroende så hjälper ju inte det de likasinnade med dåligt självförtroende. Blir därför smått irriterad på ex Kapten röds lilla radiohit Ju mera dom spottar (på mig, desto snabbare kommer jag att blomma). Det är ju en fin liten idealistisk tanke men så funkar det ju inte. 95% av dem som det spottas på i unga år blir inte starkare, växer inte snabbare till att bli problemfria blommor. Så kan en självsäker person uttala sig och bortse från den som inte blommar av spott. Som en passus så vill jag i så fall absolut inte spotta på Kapten röd och hans musik - för jag hatar den typen av musik och hoppas i så fall att den torkar ut istället, av alla uteblivna loskor.

Märkligt är också hur jag och den kära sambon i flera års tid passerat en sjö i en stans parker och svurit över alla förbannade kanadagäss som skitat ner alla gräsmattor och dessutom är lite halvaggressiva om man passerar dem för nära. Skicka hem dom jävlarna, skjut av dem - har man tänkt både 10 och 20 gånger. Sen kom hösten och nåt märklig och näpet hände. Gässen flög, som de brukar, hem för säsongen (till Kanada?) men något måste ha blivit fel i kommunikationen, något måste ha fallerat för en ynka gås blev kvar. Alla andra drog, medan han var på toa. Nu har han gått där längs sjön, i mer än månad.. helt ensam. Inget sällskap och helt plötsligt går man själv runt sjön och tycker synd om det lilla fanskapet. Stackare.. ska han hänga här helt själv - hela vintern? Och i södra USA eller syd-Europa sitter ett gäng gäss och äter sig feta och skiter ikapp på en gräsmatta när nån inser: "hey, where's Stephen??"

Borromini och produktionsbolags-humor

Insåg efter en samtal med en klasskamrat att jag inte är ensam. Fan, man kan inte ens få vara lite höstdeprimerad ensam. Den kvinnliga klasskamraten beskrev exakt samma symtom som jag själv känner av. Kombinationen av det konstant gråa vädret, det ständiga mörkret (vilket blir extra påtagligt om man jobbar natt och sover bort de få timmar om dygnet då det är ljust) och att luften gått ur en som en pyspunka. Den här första entusiasmen över att plugga igen, den har gått över. Smekmånaden är över, första tentan tog hårt på krafterna och nu känns det som att fortsättningen bara blivit värre. När börjar det roliga egentligen, det man såg fram emot när man sökte in? Moment två känns bara tyngre (mentalt), svårare och dessutom mer diffust. Man kanske har en släng Asperger ändå, eftersom man inte gillar det här abstrakta lärandet. Jag vill ha konkret kunskap, vem som målade tavlan, när, vad det föreställer, hur man kan tolka det och vilken genre det tillhör. Inte en massa abstrakt läsande i fem olika böcker om olika strömningar, tolkningsanalyser och 1500-talskonst filtrerat via dagens genusperspektiv. Kanske är det det som gjort att kursen börjar skörda allt fler offer - allt fler som hoppat av, samtidigt som allt fler som förmodligen inte klarade tentan förra terminen, nu försöker gå om momentet igen. Med en nypa depression och en släng Asperger bådar inte det här gott för framtiden.

Sen blir man ju inte direkt uppmuntrad av sina mindre politiskt korrekta vänner som, när man berättar om sina studier bara svarar "shit, vad tråkigt - och det här går du på helt frivilligt??". Men det kanske är dags att omrevidera sin romantiserade semestertanke kring en tre månaders vintervistelse i Murmansk. Mörker, elände och mysticism i ett, som Torsk på Tallin, eller Lilja 4-ever-miserabel öststatsarkitektur möter The Shining, eller nåt. Känns inte som att det är det jag behöver just nu.

Tänkte skriva nåt om tv men inser att jag inte kollar så mycket på sånt. Det är mest Sportspegeln, följt av ABC. Nya CSI med Ted Danson är rätt ok men annars blir man bara förbannad på vilken skit kanalerna producerar. Av alla idiotiska idéer så måste väl Svärföräldrarna från helvetet ta priset. Just humor när det är som sämst och det tycks vara så typiskt svensk produktionsbolags-mässigt på nåt sätt.. om vad humor handlar om. Som att humor bara handlar om de absoluta ytterligheterna - skit i nyanserna och det smarta. Vi har så lite att komma med att vi måste gå på det vulgära, äckliga ytterligheterna på en gång. Femmans växel från start, extremsex, extrema galningar.. varför vänta på att bygga upp nåt när man kan plocka fram läderhuvan på en gång... suck.

Jag, en snobb?

De här sista dagarna har varit så grå och mörka att jag förstår pensionärer som flyr höstrusket och bosätter sig i Spanien under vinterhalvåret. Kan inte minnas att jag tyckt att det varit såhär hemskt tidigare - och så tidigt på vintern dessutom. Det kommer att bli en låååång vinter och jobbet visar oss sin tacksamhet för ett väl utfört år genom att dra in julbordet i år. Den enda förmån man hade att krydda sin fina landstingslön med. Och sen undrar man varför vården ständigt går på knäna, när det å ena sidan alltid pratas fint om den, men sen alltid lågprioriteras i slutändan. Ungefär samma syn har man på den privata vården. Offerter och vårdupphandlingar ges till det företag som oftast kostar minst för att göra uppdraget. Att sen det där konstnadseffektiva MÅSTE gå ut över patienterna, det är liksom ett stort "hoppsan, det hade jag ingen aning om" bland politiker och tjänstemän, för varje ny vårdskandal som poppar upp. Samma sak med skolor. Vi hade ingen aning om att pensionärerna redan har slut på blöjor den 15:e i månaden eller att eleverna aldrig får äta sig mätta - pga den upphandling vi gjort där det vinnande företaget la sig sensationellt mycket lägre i pris än sina konkurrenter och att det rimligtvis borde ligga en hund begraven i en sån deal. Som typ kvalitetstanken.

Det var min lilla kontring till när C igår kväll påstod att jag sitter och är småborgerligt överlägsen när jag hånskrattar åt människorna i nya säsongen av Böda camping. Men jag förstår verkligen inte tjusningen med det där levernet. Vi gör samma sak varje år, vi badar på för trånga stränder och vi åker iväg till en ny plats men vill ha det precis som hemma. Jag vet att det låter skitsnobbigt att döma ut raggarna som "hopplöst primitiva" och paren på 5th avenue (som bott där i 20 år i sträck och milimeterklipper häcken med frisörsax) är segregerade trivselfascister. Men jag har inget problem med att andra gör det - bara jag slipper göra samma sak. Jag lovade mig själv redan under en kanotweekend i sjuan med klassen att "aldrig, aldrig, aldrig någonsin tälta igen". Ser heller ingen poäng med att återvända till samma semesterort år efter år.

Bramante, fotoprojekt och ny musik

En tenta avklarad men nästa trycker på, likt trängseln på en indisk buss. Det är nu det skulle bli roligare, när det första tråkiga momentet var avklarat, men istället har det blivit tråkigare. Gillar inte riktigt ursäkter om att det är sent på dagen, man är trött och okoncentrerad från en föreläsare på en kvällskurs. Förväntar mig samma kvalitet som de föreläsningar som är dagtid. Nu känns det mest som att man går på föreläsningar och lyssnar på en person som tvekar, stakar sig, inte hittar orden, funderar och tappar bort sig. Allt är så ryckigt och man tappar hela tiden flytet i det man håller på med. Gemenskapen är rätt liten den också, även om det nu tagits ett initiativ om att ta en öl med klassen om två veckor. Jag tog initiativet och insåg samtidigt att jag inte kan följa med, eftersom jag jobbar där på kvällen. Smart.

Annars händer inte så mycket här.. Tragedin i bekantskapskretsen ligger fortfarande som ett tungt lock över stämningsläget. Har dock med några vänner börjat fila på att kanske köra en fotodagbok, eller ett fotoprojekt av nåt slag, nästa år. Men med mindre stress, inte ett kort om dagen under hela 2012 utan kanske 200 eller 250, med mer specifikt givna uppgifter. Enkla vardagliga uppgifter, inte "gråtande pingvin i svagt motljus" eller "min egen sepiatolkning av pansarkryssaren Potemkin, sett ur ett strikt genusperspektiv".

Musikaliskt spretar det just nu. En hel del bra musik, åtminstone enskilda låtar, men det känns som att 2011 fortfarande saknar DET. Det där bandet eller artisten som bara sopar banan med alla andra. Noel Gallaghers platta är riktigt trist och ooriginell och det är rätt lustigt hur Anna Ternheim gått ut i intervju efter intervju om berättat om flytten till New York, för att hitta tillbaka till inspirationen och få lite nya inputs - när hon i slutändan gjort en platta som låter EXAKT likadant som allt hon gjort tidigare. Gillar man Feists tidigare plattor är den nya allt man kan begära. Helt ok men same same. Coldplay står och stampar på samma nivå, samma sorts melodier och refränger, skiva efter skiva. Metallica och Lou Reed vet ni redan vad jag tycker på.. blir bara arg vid tanken på att Metallica kastat bort ett gäng hyfsade riff och melodi-idéer på den där dementa idioten.

Men för att ändå fokusera på det positiva, denna extremt gråa höst, så är här lite av den nya musik som faktiskt är bra och engagerar. Deportees - Islands & shores, Active child - Playing house, Duvchi - Turtleduvs och ja.. Alex Winston i största allmänhet.