torsdag 30 maj 2013

Det är ingen vacker syn men den är vår

Äntligen damp paketet ner i brevlådan. Oskar Linnros nya "Klappar och slag". Och det är fortfarande lika bra. Med andra plattan börjar man känna igen adelsmärket, den marscherande komp-trumman. Många bra låtar men mästerverket är nog ändå Från balkongen. En Stockholmsk Håkan Hellström - med bättre låtar, mer dansant och med bättre röst.

Opponeringen är klar, my god... Inte lätt att vara snäll och diplomatisk mot en dyslektiker. Men det gick bra och "det polska helvetet" till uppsats fick lysande recensioner. Nästan så att man rodnade av allt beröm. Känns så typiskt svenskt på nåt sätt, att inte kunna ta till sig av beröm utan att nästan börja be om ursäkt för sig. Och trots allt gnäll jag genom hela året stjälpt över mina äldre överpretentiösa studiekamrater så kändes det vemodigt att faktiskt se dem för sista gången ikväll. Nu är det helt plötsligt bara slut?

Man vet att man är uttråkad när man hellre rensar avloppet och skruvar isär hela handfatet för att rensa ut allt äckel - än att plugga. Jag vill bara ge er en bild: tyckte ett långt tag att det var märkligt att så lite hårgegga i rören kunde proppa igen hela genomrinningen. Hm, på den här rörbiten sitter ju bara en tjock gummitätning? Ah.. det var ingen tätning... Det var som ett hårt packat jello av dallrande bakterie-slam. Exakt samma konsistens!? Genom hela röret. Mmm. Har nog inte känt mig så äcklad sen brottningsscenen i Borat.

tisdag 28 maj 2013

Nedräkning

Måndag. Kanske är det som Ricky Gerwais säger. Det är inget fel på måndagar - förmodligen är det ditt liv som suger. Helgen var bra. Brunch på Linje 10 och Hornstullsironin är slående. Alla ser likadana ut. Som svärmor uttrycker det: det är väldigt mycket skägg här. Och inte är man bättre själv, som sitter och förläget pillar på sitt nyanlagda skägg. Jag vet inte om man ska ta det som en komplimang när man blir liknad vid antingen "Stig Strand" eller en biolog. Det var åtminstone inte en rasbiolog. Annars så sitter man och filar på opponent-mötet man ska ha i veckan. Personen vars uppsats jag ska opponera på är helt ok, om det inte vore för alla stavfel och borttappade bokstäver. Så irriterande för läsningen. Själv är jag helt förvissad om min egen uppsats förträfflighet och förväntar mig inget annat än att min opponent lägger ifrån sig uppsatsen, ställer sig upp och applåderar mig. Men så lär det väl inte bli. Tesen är otydlig, analysteorierna för blygsamma och uttalandena är alldeles för tvärsäkra, utan källstöd. Så frågan är då om man ska vara professionell eller bara hugga tillbaka tonårsaktigt med ett "men durå, är du så jävla bra själv?" 

torsdag 23 maj 2013

Nån borde måla om giraffen...

Drömde inatt att jag hittade 5500 spänn ute i naturen - i en sån här grillpåse, med två grillade kycklingar i. Min enda tanke var att nu hade jag både fickpengar till New York plus middagen fixad för ikväll. Gott!

Ja jävlar i mig vad skönt. Uppsatsen är nu färdigskriven och inlämnad. Nu ska man bara bespetsa sig på ett opponentmöte, sen är terminen slut. Kors i taket, både uppsats och novell till tävling blev färdigskrivna och inskickade i tid. Däremot var kanske C lite väl ärlig i sin kritik efter att ha läst min novell. Man vill ju veta vad folk tycker. Den var jättevackert skriven, säger hon - men jag fattar absolut ingenting! Hm. Husby är väl det enda folk pratar om på sistone och tack och lov hör man väldigt lite snusförnuftiga åsikter om orsak och konsekvenser från ett annat segregerat område, media-Södermalm, som gärna gillar att skriva resten av befolkningen på näsan om hur saker och ting är. Man inser ju att en rakt igenom hjärtlös marknadsekonomi inte fungerar - man kan inte bara överge ett samhälle - det är inte den svenska modellen fungerar. Bomma igen post, bank, affärer och samhällsfunktioner, för att det inte är lönsamt. Där måste man se till, på politisk nivå att så inte sker - för priset för en nedläggning kan bli så mycket högre och det är politikernas förbannade plikt att se till att samhällsfunktioner upprätthålls och inte kollapsar. Att sen 12-13-åringar ihop med kriminella springer runt och leker Bagdad är lika illa det. Då kanske det ändå är dags att flytta hem, om man nu vantrivs så? Trots allt kan ingen än du själv klara skolan och få ett jobb - om inte du gör det så är inte det "samhällets" fel. Det är ditt liv, ditt ansvar. I slutändan kommer det här bara leda till att SD's järnrörsskandaler och taskiga kvinnosyn snabbt glöms bort och att fler kommer att rösta på dem, som en protest mot en kollapsad invandringspolitik. Men vad vet jag? Ser inte riktigt kopplingen till att 12-åringars stenkastande har med regeringens utförsäkringspolitik att göra - det känns som att lägga en alldeles för intellektuell tolkning i munnen på snorungar. Lika lite hur protesten mot neddragningar och dåliga resurser blir bättre av att bränna ner de befintliga skolor som finns. Så hur man än gör har man ändan bak, typ.

Apropå uppsatsen så hittade jag en så lustig uppgift att jag bara var tvungen att ta med den. Just det här med att myndigheter under kommunismen gärna ville knyta till sig grupper som kunde vara potentiellt farliga och revolutionära, som ett sätt att skaffa sig kontroll. Därför startade man då bland annat i DDR en byrå för rock n' roll. Wow, det låter sexigt... Gabardinbrunt myndighetsutövande medelst sexiga höftrörelser och halvlångt hår. Jag får bara bilder av Roy Andersson-filmer i huvudet när jag försöker se det framför mig.

lördag 18 maj 2013

Kort om ingenting

Sista kvarten - öka takten. All vaken tid går just nu till att skriva klart uppsatsen. Sista inlämning på torsdag. Tusen kvar att göra. På senaste opponentträffen berättade A om en bisarr olycka hon råkat ut för på jobbet. Att hon på jobbet öppnat en skåplycka i huvudhöjd - och att ett stort fat trillade ut och rakt ner på köksbänkens stenplatta. Kras och tusen bitar yrde, varav en stor bit studsade upp och skar henne rejält i näsan!? I mellanväggen mellan näsborrarna, så att säga. Så nej, det handlade inte om ett eget misslyckat försök till septumpiercing, försökte hon förklara efteråt.

Ja, hur ska man sammanfatta den här musikaliska veckan då.. När det är Eurovision, samtidigt som mycket av det man lyssnar på handlar om hård rock:Ghost, Queens of a stone age och Black sabbaths nya singel God is dead? Och den är ju riktigt bra!? Gällande Eurovision så vill jag tro och hoppas att Moldavien blir riktigt farliga. Bästa låten enligt mig. Gillar också Belgien, Malta, Norge och Rysslands bidrag.

måndag 13 maj 2013

Spöksonat och sirap

Man inser ju att man är lite teaterskadad och när man sitter under gårdagens föreställning Spöksonaten och snörper lite på munnen över hur "typiskt Mats Ek pjäsen är". Men låt er inte förledas av lite munsnörpande - pjäsen var riktigt bra. Första 30-40 minuterna satt jag som förtrollad och tyckte rent utav att det var bland det bästa jag sett. Det här var helt genialt! Men sen hände nåt... det blev tyngre, långsammare, mer svårbegripligt och mindre publikfriande. Vet inte riktigt om jag förstod alls i slutändan? Ändå gick man därifrån med ett leende. Stina Ekblad (mannen i rullstol på bilden) - helt fantastisk! Gunnel Fred - strålande. Malin Ek är alltid bra, gör aldrig en dålig roll. Men styrkan framför allt ligger i Mats Eks regi, den där underfundiga humorn, detaljerna och de små koreograferade dansnumren. Sen är det ju också lite kul att Ekblad, Fred och Malin Ek samtliga spelar gamla skröpliga flintiga gubbar med bravur.

Igår innehöll också ett besök på Sirap, pannkaksstället på Surbrunnsgatan. Nu kom ju minnet tillbaka om vad det är jag ogillar så med det stället. God mat, mycket folk med lagom hipsterfaktor, trevlig personal - men stans mest groteska akustik. Den ljudkänsliges, eller tinnitussjukes värsta mardröm. Kombinationen av hårt kakelgolv ihop med skräniga metallstolar som för tankarna till skoltiden - där varje förflyttning av stolar skär i märgen av obehag. Det är som naglar mot griffeltavla. Hela lokalen är bara kliniskt metallisk med noll ljudabsorbering. Det är snarare så att äckliga ljud snarare förökar sig istället. Oh my god vad jag hatar det. Falling down-hatar.

onsdag 8 maj 2013

Will you still love me...?

Nu är visumansökningen till USA klar. Intressant frågeformulär att besvara också. Som om jag har gonorré, lepra, sysslat med samhällsomstörtande verksamhet eller varit aktiv nazist under åren 1939-45. Svarar verkligen folk ärligt på sånt? Antar att de leprasjuka nazisterna är grymt besvikna nu, över att Miami-semestern inte blir av. Det här får mig nästan att tänka på ett uttalande en amerikan vi träffade i München sa, under en ölpaus. Det är olyckligt på nåt sätt att de som reser till New York och borde välkomnas in i vårt fantastiska land istället möts att de mest griniga, nitiska, underbetalda och oservice-mindade människor som man lyckats uppbringa till ett jobb. Det första man möter när man landar är en bitter tjockis med jävligt dåligt humör som projicerar sitt misslyckade liv på dig. Nåväl, kanske är de schysstare mot mig - jag som ändå kommer i blåspermobil efter min ridtur i juni. "Sir, I don't know what that blinking is supposed to mean - and I don't care. Spread your legs - now!"

Länge sen jag tipsade om musik annars. Band och artister åtminstone jag lyssnar på just nu:

Debutsingel från lovande London-yngling.

Nytt från Brooklyn's finest.

Fantastiskt band från Leeds med bedövande vacker stämsång. Äntligen är debutplattan klar!

The coup - The magic clap
Hiphop-trio från Oakland som existerat i över 20 år. Kända för sina uttalat kommunistiska texter!

Vampire weekend - Ha hey
Är inget stort fan av Vampire weekend men den här låten mildrar mitt ointresse.

Lana del Rey - Young & beautiful
Mest spelat i min stereo just nu. Och ska man köpa ett enda soundtrack i år så är The Great Gatsby plattan att satsa på.

tisdag 7 maj 2013

Salta biten

Mycket händer just nu. Hälften får man inte prata om men av det man får prata om så fick jag i sista stund in min novell till novelltävlingen. Tack till Pixie som påminde mig dagen innan deadline att vi kanske skulle lägga på ett kol. Uppsatsskrivandet går fram och nästa månad ska jag första gången ever sätta mig på en hästrygg och rida i en timme. Oh my, vad spekulationerna har gått här hemma. Allt från hur kul det ska bli till att man inte kommer kunna åka till New York, eftersom man ramlat av hästen, brutit nacken och kommer att sitta i en permobil och kommunicera genom ett sugrör. Och skriva kommer man bara kunna göra som han i Fjärilen i kupan. Med blinkningar. Pessimist, moi?

Springsteen åker nu vidare efter två fullsatta konserter på Friends arena och ingen media har förlöjligat hans fans, såsom man gjorde med Justin Bieber. Det ska väl erkännas att jag aldrig förstått "Bossens" storhet. Bortsett från falsettskriken så borde väl medelålders män som köar i drivor utanför Grand hotel vara minst lika patetiska som småtjejerna. Eller senast Rolling stones var på besök i Sverige och nån karl i en intervju utanför Ullevi, på frågan hur man lyckas ha en relation när man reser över hela Europa, tältar utanför alla arenor och ser alla konserter, på fullt allvar sa: "det finns miljarders kärringar - men bara ett Stones!". Det finns inget band, ingen artist, inget lag, film eller människa som jag skulle köa i sovsäck för att få se. Ok då.. möjligtvis ett scenario: om Södertälje SK skulle spela SM-final igen, någon dag i framtiden. Då kanske.

Ännu en natt på the looney bin. Nu har vi ingen Jesus, Hitler eller djävulen själv inne - däremot en udda karaktär. En patient som imiterar klassiska Dracula från 30-talet. Hans enda skrämsel-move, var att han lyfte ena armen i luften, som en svan. Kan ana att folk sket i brallan av skräck då... men nu..? Sen har jag också insett vilken diagnos (och kombination) som är den roligaste på avdelningen. Ointelligenta psykopater. Psykopatens styrka ligger ju allt som oftast i det manipulativa. Att vara intelligent, beräknande och iskall. Men om man är så blåst och oraffinerad från början att ingen köper lögnen - då är det inte lätt. Man kan lätt framstå som en pajas.


Planeringsdag på jobbet och man skulle ju tycka att seriositeten skulle stå högt i kurs men ändå går man hem med intrycken av att ha legat och krälat på golvet (i en fånig avslappningsövning), att man lärt sig vart "salta biten" ligger (mellan pung och anus), att det finns ett studentikost band som heter "glansbandet" (som är strängen mellan mannens urinrör och förhud) och så förstås allt om den latinska diagnosen för "nervus mongolis". Den är något mer invecklad än den vanliga "retardus".