torsdag 25 oktober 2012

Receptionsestetiskt snömos

Höst. Fast sen man skaffade hund så har man en helt annan syn på brandgula lövhögar och det första man tänker är inte längre "åh, den högen måste jag dyka ner och vältra mig i!"

Två hjältar och ikoner har på sistone fått hela sitt goda rykte spolierat och en helt annan bild har tornat upp. Cyklisten Lance Armstrong, som blev en självskriven amerikansk hjältehistoria, besegrade cancern och kom tillbaka och vann SJU raka Tour de France - har nu visar sig vara den största fuskaren av dem alla. Han inte bara dopade sig - han var den som försåg alla andra med dopingmedel också. Hela hjälteglorian avryckt som en bordsduk och nu är karln ingenting värd.
   Den andra ikonen var nyligen avlidne Jimmy Savile, som var en tv-ikon, lekfarbror och ytterligare glorifierad genom sitt stora välgörenhetsarbete för handikappade barn. Nu rullas hela historien upp om en av de värsta pedofiler landet skådat och en sadistisk och cynisk man som utnyttjade sitt kändisskap och välgörenhetsrykte - till att just komma nära barn och förgripa sig på dem. Och ingen sa någonting under 30 år, eftersom den gode Savile ju gjorde så mycket gott för barnen genom alla fina insamlingar. Saviles citat på sin egen gravsten "det var roligt så länge det varade" ger så dålig smak och hemska återkopplingar att man tagit bort det. Hjälteglorian avryckt som en bordsduk.

Man undrar ju lite.. var går gränsen för skandal? Vad är acceptabelt? Ingen i Hollywood är mer skandalös än Charlie Sheen men han tycks ju ha gjort det till sin grej - och ingenting biter på den där talanglösa kackerlackan. Varför får han nya chanser hela tiden? Notoriskt otrogne Tiger Woods spelar vidare och har större sponsorkontrakt än någon annan golfspelare. Finns det någon gräns eller är pedofili det enda vi inte kan acceptera? Doping är ju ingen stor grej egentligen. Hela sportvärlden är fylld av dopingavstängda atleter som kommer tillbaka och fortsätter tävla (och sen dessutom vinner). Kvinnomisshandlare är ju inget som tycks störa så mycket att man släcker ner en karriär. Är pedofili den sista bastionen - som vi inte kan acceptera?

Apropå det och helt annan fundering. Kan störa mig på folk som skriver att ALL kärlek är vacker. Nej, all kärlek är inte vacker. Pedofili är inte vackert, inte heller incest eller tidelag. Däremot är all ömsesidig kärlek vacker. All-kärlek-är vacker-resonemanget är lika missvisande som Vi-som-gillar-olika-tanken - som ju inte alls bygger på att man gillar folk med olika åsikter - utan bara folk som har samma åsikt som en själv. Samma tankefel får man också när man konstaterar att 25% av svenska ungdomar föredrar diktatur framför demokrati. Då förutsätter ju de här 25% att man får en diktator som faktiskt gör som man själv vill och det kan man ju aldrig veta? Vill de här 25% fortfarande ha diktatur om det skulle kunna innebära att de torteras och kastas i fängelse för sin politiska åsikts skull? Här vi jag ge cred till C, eftersom det här är hennes fundering från början. Hon gillar inte när jag snor hennes idéer och gör dem till mina egna, nämligen. :)

Måste klämma in den goda nyheten för oss bygg- och arkitekturnördar: stjärnarkitekten Zaha Hadid får sitt första byggprojekt i Sverige. Att det sen är Upplands Väsbys stationsområde är väl lite bortkastat på fokus och strålkastarljus men ändå.

torsdag 18 oktober 2012

Hemliga brev och nötter

Det var tänkt att jag skulle luncha på indiska Guru idag men restaurangen var stängd pga. benbrott. Annars så har jag bokat balettbiljetter till mina föräldrar. Insåg till min stora förlägenhet att det inte fanns något föreställning som heter Nötflöjten. Däremot både Trollflöjten och Nötknäpparen. Annars är allt som vanligt hemma hos Oakbitch. För några dagar sen fick kära C ett anonymt brev i brevlådan. Handskrivet. Det enda som stod på det var hennes (finska) efternamn - inget mer. Ingen avsändare, inget frimärke, ingenting. Var så nyfiken att jag ville ånga upp brevet bara för att se om det var ett kärleksbrev eller inte. När väl C kom hem fick hon öppna det så fort hon kom hem, knappt inkommen genom dörren. Öppna det, öppna! Snacka om antiklimax när det visar sig att brevet kom från finska Jehovas vittnen. De har alltså bara gått runt i området och släppt ner brev i brevlådor med finsk-klingande efternamn. Förtäckta som privata meddelanden. Så var det med den spänningen...

Mellanstadieredovisningarna igår gick bra och var intressanta. Speciellt Louise Borgeois bakgrund och barndom, där hon (och hennes mamma och syskon) levde i ett terrorvälde - under en despotisk pappa som psykiskt och fysiskt misshandlade dem genom hela uppväxten. När hon blev äldre hade hon en ständigt återkommande dröm och önskan och det var att äta upp sin egen pappa, för att bli av med honom. Känns som att det måste finnas enklare sätt...?

Musikaliskt är jag dränerad på det nya och fräscha just nu. Min stereo är trasig, efter nästan 20 års trogen tjänst. Lyssnar mest på gamla Megadeth och så en del på Muse nya platta "The 2nd law" men den är verkligen inte bra. Helt plötsligt tycker jag också (som många andra) att Matt Bellamy gått till fruktansvärd överdrift med sin symfoniska rock. Ibland kan det faktiskt vara bra med lite redigering, lite kill your darlings - man behöver inte behålla varenda impulsidé man kommer på. Höstens hopp står nu till Soundgardens nya platta "King animal" som släpps den 12:e november. Första skivan på 16 (!!!!!?) år. Man borde kanske inte ha så stora förhoppningar men det har man. Första smakprovet Been away too long är ok men det låter inte så mycket Soundgarden. Den 12:e november får vi se om magin finns kvar eller om de blivit ett band i mängden.

måndag 15 oktober 2012

..och så lilla Karin...

Är det inte märkligt för ett land på nio miljoner invånare, att hålla den här höga musikaliska nivån? Swedish house mafia är nu nästa band att nå förstaplatsen på Englands singellista med låten ingen kan ha missat; Don't you worry child. Och eftersom jag tycks bli som mest kreativ med att göra annat, när jag egentligen borde plugga, så började jag slösurfa på nätet och hittade några intressanta fakta. Det första är designern Michael Kors, som ju är kanske mest känd för den yngre publiken som domare i Project runway. Kors är svenskättling på sin pappas sida och är döpt till Karl Anderson Jr.
   Apropå en annan svensk så roade jag mig med att läsa på om det stämmer att Yngwie Malmsteen är så svår att samarbeta med, att hans bandmedlemmar byts ut liks underkläder. Faktum är att från 1984 och fram till 2010 så har bandet inte bestått av samma medlemmar under ett enda år. Varje år har Malmsteen bytt ut någon. Speciellt trummisar och basister. 

Har dessutom hunnit med att diska, tvätta, preparera middagen under dagen. Det är bara att konstatera: bästa sättet att få mig att ta hand om hushållet är att hota mig med studentlitteratur. Allt - t o m toastädning - är roligare än att läsa böcker. Som om inte det vore nog så hägrar också lite mellanstadievibbar på onsdag igen. Muntlig redovisning inför klassen. Jag, ministern, 19-åringen, surgubben och lilla Karin.

Jag vill inte påstå att mitt pluggande går dåligt men jag kan komma med ett litet insidertips här.. Domänen www.AllaPugacheva.se är fortfarande ledig!

Ännu ett avsnitt av Project runway Sverige och det börjar koka i en över den låga nivån på deltagarna. Redan har man två hatobjekt. Muppen från Norrland (Viktoria) som bara är en posör och totalt talanglös och så ADHD-Elle... det finns nog inget jag hatar mer än folk som använder sin bokstavskombination som någon slags ursäkt för att vara jobbig och gå folk och sin omgivning på nerverna. "Jag kan inte rå för det, jag har ADHD..." Om du vet att du har det får du väl fan jobba desto hårdare?? Det fråntar dig väl inte allt ansvar?

tisdag 9 oktober 2012

Soffpotatis

Märkligt nog har ingen av ens homo- och bisexuella vänner sagt ett ord om Jonas Gardells nya serie som startade på SVT igår: Torka aldrig tårar utan handskar, så då får väl skriva av mig några funderingar istället. Jag tyckte att den var bra - det som imponerade mest var scenografin. Det glädjer mig att svenska scenografer börjar bli allt bättre och tonsäkra. Redan med tv-serien Upp till kamp och Himlen är oskyldigt blå såg man ett helt nytt språk, ett Sverige man blev sentimental av och nyfiken på. Dialogen är väl kanske det man hade kunnat fila lite på men skådisarna är bra. Simon J Berger som fjollige Paul är strålande. Tycker även Stefan Sauk är riktigt bra i sin roll som insutten och passivt aggressiv farsa i Koppom. Regissören Simon Kaijser tycks också besitta en bra dramaturgisk ådra med flera riktigt bra och emotionella scener - som åtminstone får mig att tänka på serien som en svensk motsvarighet till Roger Spottiswoodes And the band played on. För övrigt den enda film jag fällt tårar till, på bio. Fast å andra sidan, det gjorde 95% av den fullsatta salongen också, den gången hösten -94. Första avsnittet lovar gott.

Sen är ju också Project runway Sverige igång och jag vet inte vad det är som fattas? Det är någonting som bara inte funkar, som haltar som en trebent häst. Om det är stela Sofi Fahrman, konstige Rohdi Heinz (så tacksam för Partaj att parodiera framöver) eller lågbudgetkänslan vet jag inte. Kanske är det deltagarna och den låga nivån som stör. På nåt känns det häftigt när väldigt starka och excentriska amerikanska designer deltar i originalprogrammet men här känns det bara som att man kastat in ett gäng utstuderade posörer och ufon:n, som egentligen inte är så intresserade av att designa och sy - utan mest vill synas. Skulle påstå att 75% av deltagarna i den här ungdomsgården är totalt talanglösa och borde inte vara där. Är inte helt säker på att Sverige är stort nog för att ha ett sånt här program, om det är seriösa talanger man är ute efter - eller handlar det bara om att visa upp freaks och fjollor?

Hemtentan inlämnad och nu är det inte mitt problem längre. Om två veckor ska dock nästa tenta vara inne, så därför var det bara att direkt kasta sig över nästa kursbok.  F**!?#*N#!@&! Det är precis samma jävla engelska tunggrodda vetenskapliga snömos igen! Och så undrar folk varför man inte gillar att läsa böcker...

måndag 8 oktober 2012

Svida upp!

5:e oktober släpptes nya ledmotivet till James Bond Skyfall med Adele. Ett dygn senare toppade hon redan I-tunes singellista. Det går bra nu... Låten är väl annars ok, om än lite oinspirerad. Och äntligen håller man på att avtäcka KI's häftiga nya aula vid Karolinska sjukhuset. Färgglad och spektakulär i ett annars ganska tråkigt område. Det som däremot är lite lustigt och inte borde vara en oknäckbar gåta är att man 2012 inte klurat ut hur man sätter i rutor i en byggnad som lutar. Det borde inte vara ett "hoppsan" att tyngdlagen gärna gör att en framåtlutad ruta faller ner till marken, om man inte monterar fast den ordentligt.

Har en ledig dag idag och det verkar idiotgrannen nedanför också ha. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan bli så arg och skrika och slå hysteriskt i möblerna över att det går dåligt i ett tv-spel han köpt. Det känns inte helt friskt när man är över 30. Hm.. Peter Pan, anyone..? Men vem är jag att döma andras omognad och oförmåga att gå vidare och agera utifrån sin ålder.. Jag är förmodligen precis som alla andra män som börjar bli äldre, enligt den teori Henrik Schyffert utvecklade i "The 90's - ett försvarstal". Exempelvis det här med att man fastnar i den stil man hade när man stod på topp. Enligt den logiken skulle jag vara kvar i 1997 och se ut som en kombination av mina dåvarande stilikoner Morrissey, Brett Anderson (Suede) och Damon Albarn (Blur). Ok.. det gör jag ju...? I viss mån.

Ber den ovetande 19-åringen som ursäkt här på bloggen för att jag fördomsfullt antog att hen inte skulle lösa uppgifterna på vår hemtenta. Det kom i alla fall inget desperat mail om hjälp.

Måste nämna Bike in tweed i helgen också. Underbart! Jag har ju visserligen alltid haft en stor vurm för 30- & 40-talet och haft den där Andra världskrigs-romantiken i blodet men det här var verkligen min smak. Så stilfullt och häftigt. Vill se ut som de killarna och umgås med de tjejerna. Nästa år, då jävlar jag ska rulla med... Och så ska jag gå i zombieparaden och vara med på Empirbalen och så vill jag ju åka på Comic con nån gång i mitt liv och burleskfestivalen, ställa ut på Liljevalchs vårsalong och gå Instragram walks på Fotografiska och...

lördag 6 oktober 2012

Simma med åsnor

Det här blogginlägget blir ju väldigt muntert... not. Hade skrivit ett inlägg om Tintin-debatten och hela rasism- och kränkthet-attityden som spirat på sistone men jag insåg att det skulle bli en halv avhandling och det har jag inte tid med. Försöker istället skriva på en hemtenta och blir bara förbannad - hela tiden. Den engelska referenslitteraturen är så jävla snårig och svårbegriplig att jag nu säkert läst samma text  sex gånger - och jag fattar fortfarande inte vad som menas. Snömos av referenser, vetenskaper och obegripliga ord. Google translate gör inte saker lättare, eftersom hälften av orden är så esoteriska och sällan använda att de inte finns någon översättning på dem. Inser ju att det vore en prestigeförlust att be någon om hjälp... Och med tanke på de få kontakter man knutit än så länge i klassen: vem ska man fråga: surgubben, den upptagna politikern eller 19-åringen som förmodligen vet mindre än jag? Är nästan säker på att det snarare kommer ett mail från 19-åringen nån gång framåt söndag kväll med desperation och förtvivlan i tonen: "hjälp, vad menas?"

The big 40 är i antågande också och med den allt huvudbry. Börjar känna mig lika uppgiven som ungdomsgänget i Lorry ("men vi har ju ingen lokal..?"). Har ingen lokal att tillgå och vill inte ha festen hemma. Det skulle kräva alldeles för mycket barnsäkrande. Å ena sidan känns lägenheten för liten för en fest men å andra sidan - nackdelen med att fylla år nära jul är att manfallet av inbjudna gäster alltid är stort. Muntert, va?

Snart vankas i alla fall lite utlandsresa igen. Warszawa och Lodz - i november. Härligt. Ska försöka hinna med att fota några av Lodz alla galna (och stora) muraler men också försöka fånga den rätt humoristiska klottertrend som råder i stan, mellan rivaliserande fans till de två lokala fotbollslagen i högsta serien: ŁKS och RTS Widzew. Från ett rätt sedvanligt hånande klotter där man i vanlig ordning hyllar sitt eget lag och hånar motståndarna utifrån olika könsord, prostitution, politik och judetillhörighet (ja, det är fortfarande ett rätt vanligt skällsord) så har det på sistone dykt upp nåt helt annat. Humor!? Gärna att tillskriva motståndarlaget lite humoristiska och banala tillmälen, som om laget och fansen är en enda person - med ett koppel av dåliga och otillräckliga egenskaper. Ja, lite som att Stockholm skulle fyllas av klotter av typen "AIK äter gul snö" eller "Bajen går som en gubbe med stomipåse". Vi är inte riktigt där än...