Årets bästa film

1. Mary & Max. Det tillhör ju definitivt ovanligheterna att årets bästa film är en leranimerad film från Australien. Men det här är liksom inte vilken animerad film som helst. Om en ovanlig vänskap, om utanförskap, livets bakgårdar, kryddat med fint berättande, skönt svart humor och underbar detaljrikedom. En ren njutning.

Årets bästa film: plats 2

2. Jag velade lite på ettan och tvåan, eftersom de är så diametralt annorlunda och inte riktigt går att jämföra. Årets bästa manliga skådisprestation står unge fransk-algeriske Tahar Rahim för, i fängelsedramat En profet. Filmen är en som en råsop i magen, två och en halv timme lång men ändå spännande och full av molande ångest. Parallellerna till Blood in, blood out går förstås inte att förbise men det här känns råare, skitigare och mer äkta. Och så Tahar Rahim.. som bara är helt sanslöst bra i huvudrollen. Vilken skådis!

Årets bästa filmer: plats 4 och 3

4. Greenberg. Och här kommer svaret på vem världens just nu bäste auteur är. Noah Baumbach. Ingen når som Baumbach i nuläget samma kombination av eget uttryck, fantastiska manus, autentisk dialog, skådisregi och karaktärsporträtt. I denna film lyckas han med två saker till; att göra Ben Stiller tråkig... ja, verkligen urtråkig och att han hittat stjärnskottet Greta Gerwig som borde ha en Oscarsnominering för bästa kvinnliga huvud/bi-roll som i en liten ask. Baumbach lyckas återigen med att göra det fula och vardagsliga till nåt vackert och Gerwigs porträtt för känslan till samma roller som Hepburn i Frukost på Tiffanys eller Minelli i Cabaret. Lite strulig, lite hopplös, full av charmiga små skavanker och fel.

3. Up in the air. Glöm Hurt locker, Precious eller Avatar: Up in the air var Oscarsgalans bästa film och det är en smärra skandal att alla nomineringar inte ledde till enda trofé. Sex nomineringar, ingen vinst. Hur bra den här filmen är bevisas än mer av att jag inte ens gillar George Clooney och att han i sig kan sänka en film med sin sedvanliga halvnonchalanta Clooney-stil. Men nej.. inte ens han lyckas med ett så välskrivet manus.

Årets bästa filmer: plats 7 till 5

7. Himlen är oskyldigt blå. Årets bästa svenska. Stjärnskottet Bill Skarsgård rivstartar filmen i årets mest omtalade sexscen och sen tar Peter Dalle över i rollen som sympatisk skurk. Bra manus, bra skådisar och en medryckande handling som räcker hela vägen.

6. Crazy heart. Oscarsvinnaren Jeff Bridges i huvudrollen som den avdankade countrysångaren Bad Blake är så bra, så välförtjänt pristagare att ingen kan ifrågasätta priset som nåt slags plåster på såren för lång och trogen tjänst. Visserligen finns det en manlig skådis som gjort en bättre rollprestation i år, men jag antar att den filmen är för smal för den amerikanska publiken. Till och med en countryhatare som jag själv faller till föga för denna kvalitetsrulle.

5. 500 days of Summer. Älskar verkligen den här filmen. Årets charmigaste komedi som egentligen borde kommit högre upp på min lista men jag velar.. jag kanske bara tycker den är så bra för att Zooey Deschanel är så oemotståndligt söt. Genomsmart, snygg, rolig, tänkvärd, underbar.

Årets bästa filmer; plats 10 till 8

2010 var ett hyfsat filmår, kanske var det så att det kom bättre skådespelarprestationer, än det kom fantastiska filmer men några pärlor dök förstås upp. Återigen kändes det som att Oscarsgalan belönade filmer för att det var rätt att göra det, inte för att de var så himla bra men några av de nominerade hamnar också här, fast kanske i fel ordning.

10. I'm still here. Casey Afflecks fejkdokumentär med nedgångne Joaquin Phoenix i huvudrollen lämnar ingen oberörd. Det är bra, välspelat, skitigt, konstigt och oerhört realistiskt men känslan infinner sig ändå: varför? Vad är poängen? Vad vill man uppnå?

9. I rymden finns inga känslor. Svensk film fick en viss revival 2010 och helt plötsligt blev det fint med bra välskrivna manus igen. Bill Skarsgårds första försök under året kan bli en modern svensk klassiker, med roligt manus och en helt lysande Cecilia Forss. Om Guldbaggegalan ska ha nån seriositet över sig BÖR Forss vara en av de nominerade till bästa kvinnliga biroll - OCH vinna kategorin.

8. The social network. Filmen om hur Facebook grundades skulle ju i sin nördighet och pratighet kunna bli precis hur tråkig som helst men det blev det inte. Jesse Eisenberg gör årets kanske mest frostiga osympatiska antihjälte och Justin Timberlake en vämjelig medhjälpare. Riktigt bra.

Årets bästa skiva: and the winner is....

1. Midlake - The courage of others. Valet är så självklart, om man som jag är en "sucker for melody". Jag hypade den här skivans ankomst redan i min förra årslista men trodde väl aldrig att Texas-folkrockarna platta skulle bli såhär bra. Har ungefär samma förhopping 2011 på nya Joan as police woman-plattan "The deep field". Jag tror jag har en enda invändning mot den här skivan och det är att så många andra proffstyckare och recensenter tycker om den. Men det är ju inget skäl? Har försökt få C att lyssna på plattan men hon tycker att "den är ju så släpig". Visst, den är lite släpig och melodierna skulle av vissa kunna uppfattas som nästan pekorala i skönhet. Bästa låtar 2010, ackompanjerat av den honungslenaste rösten 2010 i geniale Tim Smith.

Årets bästa skivor, plats 3 till 2

3. Robyn - Body talk 2. Det här är vad Sverige behöver just nu. 2010 ur svensk synpunkt har kanske inte varit helt positivt internationellt sett. SD kom in riksdagen, terrorbombningar blev verklighet även här. Prinsessbröllopet bojkottades av de stora nyhetsbyråerna, så mycket av gratisreklamen för vårt land försvann. Tack och lov då för Robyn, Sveriges stolthet. Även en gammal hårdrockare måste abdikera för det här. Många andra recensenter har klassat första skivan som den bästa men det håller jag inte med om. Tvåan må ha färre hits än ettan men är en starkare platta sammantaget.

2. Foxy shazam - s/t. Bandet man antingen älskar eller hatar. Önskar att åtminstone fler kunde få upp ögonen för detta helt hysteriska band, om så åtminstone för att hata dem på bred front. Cincinattis eget The Ark, korsat med Queen och Meat loaf. Fast ändå inte. Sångaren Eric Sean Nally har alla attribut för att kunna bli en superstjärna. Manéren, attityden, rösten. Låtarna ska vi inte tala om. 100% energi och vilja. Det här bandet är som en dvärgpinscher. STOR hund i en alldeles för liten kropp. Det måste komma ett genombrott snart.. det bara måste.

Årets bästa skivor, plats 6 till 4

6. Oskar Linnros - Vilja bli. Hype eller inte - det är ju fortfarande väldigt bra och en milstolpe.

5. Manic street preachers - Postcards from a young man. Årets mest oväntade tillfrisknande. Jag hade redan dömt ut bandet. För oss indienördar så har inte Manics gjort en riktigt bra skiva sen mästerverket "Gold against the soul" 1993. Sen blev de kommersiella, allmän egendom, Trackshits och allt det där som man föraktade. Och sångaren James Dean Bradfield tog sig själv på för stort allvar, trodde sig vara nästan Bono och slaktade varenda potentiellt bra melodi med waylande och allmänt överdriven sång. Tills nu. Det är som med Jim Carrey - som bara är bra när han har stenhård regi och inte börjar ta egna initiativ, improvisera och falla ur ramarna. Skivan där saker och ting faller på plats igen, efter 17 år.

4. Aeroplane - We can't fly. Belgisk disco-electronica signerad Vito Deluca, full av 80- och 90-talsflirtar. Aeroplane har av Deluca beskrivits som "sad happiness" och ungefär så tveeggat kluvet är det, när bästa spåret Superstar å ena sidan är fantastiskt, å andra sidan låter lite som.. Toto..?

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

I år var det svårt, kanske för att det fanns väldigt många halvbra skivor men inte så många fantastiska. Redan nu är jag inte ens säker på att rätt skivor hamnar utanför. Kanske förstår jag inte riktigt potentialen av Kanye Wests "My beautiful dark twisted fantasy", kanske är det ett mästerverk som borde vara inne på listan, som en blivande klassiker. Skivan har sagolika toppar och otroliga videos.. men det finns några djupa dalar också, plus att jag ju inte är nån hiphopare, så Kanye kommer på en fin elfte plats. Utanför hamnar också plattor med Jukebox the ghost, Daft punks Tron-soundtrack, årets Glasvegas; The Drums, svängiga Jamaica, John Grant och Säkert! Och ingen Håkan så långt ögat når.

10. Best coast - Crazy for you. Klassisk shoegaze-indie från LA. Det är sådär halvfult och ändå charmigt på nåt sätt. Sköna små poppärlor, framförda av Bethany Cosentinos vackra men halvt oengagerade röst. I år blev det just den här plattan som charmade mig, jag som annars brukar ha rätt lite till övers för utstuderad amatörism och sån där musik, som vem som helst skulle kunna göra.

9. MGMT - Congratulations. Den svåra andra plattan var egentligen rätt bra, om den ändå inte hamnat i skuggan av debuten. Den var trots allt inte lika bra, inte lika trendsättande, lika mind blowing som 2007 års "Oracular spectacular". Hade det här varit Brooklyn-sextettens debut, så hade förmodligen plattan kommit högre upp.

8. Hurts - Happiness. På nåt sätt förs tankarna av denna hypade duo från Manchester till popbröderna Bros på 80-talet.. Jag vet inte varför. Måste vara nåt med det slickade modellutseendet. I övrigt finns det inte så många likheter, då de här väl mest kan beskrivas som årets Athlete, Coldplay, Embrace eller nåt annat brittiskt band med refränger större än universum.

7. Daniel Adams Ray - Svart, vitt och allt däremellan. Kanske handlade det bara om tid och tajming. Den här skivan lider av samma jämförelser som MGMT här ovanför. Hade det här plattan kommit före Snook-kollegan Oscar Linnros solodebut, så kanske man sett annorlunda på vem som kom först och vem som sen lät likadant. Var den han den snygga, eller han den inte lika snygga..? Det här är en kanonplatta, full av pop-glitter och lysande infall. Synd bara att den inte kom i maj.

Galenskap

Det negativa med att jobba på psyk.. att vissa patienter så mycket tjatar hål i ens huvud att man själv tenderar att bli galen. Har under kvällen blivit anklagad för att vara en förrädare (för att jag nekade en patient filmjölk), mördare (ja, för alla andra är ju det?) och bara allmänt dum i huvudet (för att jag inte sett hur skabben växer explosionsartat på en patient). Grön är den, dessutom. Härom sistens hade vi julbord med jobbet och kvällen gick väl till historien för att TVÅ personer ut personalstyrkan lyckades ramla i samma trappa och slå sig halvt fördärvade och att en homosexuell personal närmades av en annan småfull högljudd personal med orden "jaha du, jag har hört att du är lesbisk - stämmer det?"

--

Musikaliskt börjar årslistorna trilla in så sakteliga. Tidningen jag älskar att hata, Sonic, har tre svenska skivor i topp. Jag skulle nog säga att det känns extremt inskränkt, för journalister som borde lyssna på musik från hela världen 365 dagar om året och borde ha lite mer vidgade vyer. Håkan Hellström gjorde INTE årets bästa platta. På måndag börjar min musikaliska nedräkning.

Damned if you do

Renoveringen är klar och hundarna är vid liv. Funderar lite kring kvällstidningarnas dubbla röster och hur man så gärna vill bilda opinion. Man stödjer DO's uttalande om att förbud mot niquab-bärande är diskriminerande - samtidigt man kör artikelserier från mellanöstern och Afghanistan med rubriker typ "hennes enda brott - hon var kvinna" där man bara trycker på hur patriarkatet förtrycker kvinnor och vill få dem att anpassa sig, i allt från regler, till klädsel, till skolgång, till jag vet inte vad. Visst, skapa dig din egen uppfattning men varför sända ut den här moraliserande tonen, från båda håll?

Samma sak är det med moraliserandet kring den allt större köphetsen, konsumerandet och shoppingfrossan. Samtidigt som man pumpar ut reklam som uppmanar till shopping, samtidigt som man nu lagom till jul kommer med artiklar kring "barnen som inte har råd med julklappar". Damned if you do, damned if you don't. Det är synd om barnen som inte få ta del av julshoppinghysterin men om de får det - då är inte det bra heller.

--

Värst är väl som som vanligt landets mest överskattade kändis. Mannen som gett den offentliga mobbingen ett ansikte, Alex Schulman, som nu helt plötsligt sitter i tv och med skenheligheten sipprandes genom råtttänderna ska företräda nån slags "moral" genom att döma kändisar som gjort nåt dumt i veckan, till Veckans kanin. Schulman själv borde ha en evighetskanin i hasorna, efter sig, för att ha byggt sin karriär på att håna och mobba folk. En vecka fick Laila Bagge en kanin efter sig - för din dubbelmoral. Eh...? En annan vecka raljerade Schulman över en kändis och dennes svågerspolitik. Det var två veckor innan han själv suttit i en P3-intervju och hyllat sin egen nepotism och att han alltid ser till att jobba med dem som står honom närmast, dvs hans producent-fru, hans bror och dennes producent-fru. "Varför skulle man inte vilja jobba med dem man vet exakt vad de går för och som känner en utan och innan?" Dubbelmoral...?