Årets bästa

Ja, då var det extremt händelserika 2013 slut. Ut med selfies, Ylvis, Miley Cyrus, pulled pork, Zlatangate, hamburgertrender, NY, Kawa Zolfagary, lår- och halstatueringar och in med det nya. 2013 var ett starkt skivår men personligen ser jag ingen klar vinnare. Imaginary cities, Arcade fire, London grammar, Arctic monkeys och Daft punk gjorde årets fem bästa plattor. Filmer såg jag så himla få att jag inte kan uttala mig om. Allt det ska det bli ändring på 2014. Nästa år lovar gott, massvis med saker är redan inplanerade! Vi hörs och ett riktigt gott nytt år!

Det går bra nu

Då var sista passet innan jul avklarat. Dagarna innan jul har inte varit persikor och grädde, som amerikanen skulle säga. Först krashade min dator och kan alltid vara efterklok med at backup och liknande borde varit bättre - men nu var den inte det och delar av min påbörjade c-uppsats försvann. Alla länkar och bokmärken jag sparar till "senare" försvann också. Två dagar efter det lyckas jag inom en halvtimme spärra både mitt Visakort OCH Mastercard, vilket gjort julshoppingen betydligt svårare.

Annars är det finfint. Julklapparna inköpta och klara. Fotoprojekt 2014 är numer sjösatt och jag har trevliga vänner. På jobbet har ett äldre charmtroll inne just nu, en dam över 90 år, som inte vill bege sig utanför sitt rum utan att sätta på lite läppglans först. Hörde också en dråplig (och egentligen rätt sorglig) berättelse om en person som helt oförberedd fick sparken, nu, bara några dagar innan jul. Som en blixt från klar himmel. Hen hade dessutom planerat att samma kväll gå ut, äta gott och fira lite med ett annat par - för att sen avsluta kvällen på en stand up-comedy-föreställning. På otroligt dåligt humör och med krystade försök till entusiasm under kvällen hamnar hen dessutom längst fram på föreställningen och den enda tanken som far genom huvudet är "skämtar den jäveln en enda gång på min bekostnad så ansvarar jag inte för mina handlingar längre!".

Ja, det var väl det...? God jul då!

Badkrukor och blodbad

I veckan var det besök på Yasuragi Hasseludden med jobbet. Fascinerande byggnad! Som en betongbunker och örnnäste i ett. En trevlig kväll med mycket frukt, chillande, massage, bad, bastu och god mat. Hann dessutom, trots varningar, både med att halka i duschrummet (och halvt krossa tån) och dricka alldeles för lite (vilket resulterade i en sprängande huvudvärk). Men allt som allt, trevligt. Sen blir det ju alltid skoj med äldre kollegor som går på meditationskurser och så fort de lägger sig ner på golvet i det mörklagda rummet - somnar och börjar snarka ljudligt.

Annars har det varit mycket jobb och mycket Musikhjälpen 2013. Har väldigt svårt att förstå att det faktiskt finns folk (som Avpixlat-troll) som faktiskt hånar projektet och tycker att allt är skit och PK. Var inte det SD's officiella hållning att faktiskt hjälpa de behövande på plats (för att slippa få hit dem)? Nu är inte det heller bra..? Hur fan ska man ha det? Och när Jimmy Åkesson auktionerar ut ett pris till välgörenheten - så är inte det heller bra. Då är alla hans positiva initiativ också av ondo, enligt meningsmotståndare, eftersom allt bara är ett led i att normalisera rasismen. Damned if you do, damned if you don't.

Kung Lear på Stadsteatern i helgen också. Oerhört blodigt och illvilligt. Sven Wollters avsked till teaterscenen. Bra pjäs, intressant regisserad - om än lite lång och Wollters gaggiga letande efter replikerna drog ju ut extra på det hela. Mest imponerande är att denne 80-åring orkar bära runt på folk på scen! Utan att vare sig glömma repliker, sträcka en muskel eller göra i byxorna.
 

Konvalecens, Agnes och 52 verk

Så är tyvärr en väldigt stark säsong av Så mycket bättre över. Agnes och Ebbot var de stora stjärnorna, även om även Ken, Titiyo, Bo Sundström och Lill Lindfors (vilken rökare hon stod för på Ebbots dag!) glänste till några gånger. Den enda som inte glänste var väl den ständigt ordvitsande och musikaliskt begränsade Ulf Dageby.

Lugn helg annars. Besök på stammisfiket där hundar är välkomna. Lite kul att stöta på en ilsken 16 år gammal liten hund som inte har en enda tand kvar i munnen. Hur den ändå ville göra små utfall mot folks ben och "hugga" likt en sugfisk. Vår egen konvalecenthund, med flytring (istället för tratt) runt halsen mår allt bättre, efter några jobbiga dagar. Känns som att man tagit en tidig julsemester, trots att skolan inte är slut. Min fröken är ovanligt engagerad i att alla ska skicka in grejer i tid med ständiga "hur går det?"-mail. Det blir också en lustig situation när klassen, förutom mig består av en samling oerhört välutbildade människor på höga samhällspositioner, med en medelålder på kanske 60 år - som alla underkastar sig en lärare som är under 30.

För eventuella läsare kan jag också berätta att det lutar åt att bli ett fotoprojekt 2014 också. Det tenderar ju att bli det varannat år. 2014 satsar vi på 52 teman, ett för varje vecka. Önskemål har också kommit på att inte bara begränsa sig fotografering, utan även andra kreativa former. Mer info följer!

Idoler och tjejer

Final ikväll i Idol och sällan har väl en final varit så urvattnad och ointressant. Två mediokra  slätstrukna finalister har tagit sig hela vägen. Erik Rapp borde förstås ha vunnit den här tävlingen, om det hade handlat om råtalang, unik röst och personlighet. Jens Hult hade vunnit om det handlat om underhållningsvärde och publikkontakt. Sandra Wikström hade vunnit om det handlat om röstresurser. Återigen bevisas ju ikväll, om Kevin Walker vinner, att utseende och yta betyder allt och resten absolut ingenting.

Antitesen till Idol kan man ju hävda att ex Girls är. Säsongsstarten gick i tisdags. Det mesta var sig likt, bra driv, bra dialoger men det är egentligen en ofattbart ful serie: för första gången får vi se en serie med helt vanliga människor, som inte är modellsnygga överallt. Det är  nästan tvärtom, att den röda tråden genom serien är att folk är rätt oattraktiva. Det är väl egentligen bara Allison Williams som bryter av seriens dekorum. Blir förundrad över modet ändå, som den bisarrt avtändande relationen mellan extremfule Alex Karpovsky och Zosia Mamet (som dessutom är en riktigt dålig skådis men som förmodligen är inkvoterad för att hon råkar vara dotter till en inflytelserik producent). Det blir tragikomiskt på ett sätt som kanske inte ens manusförfattaren Dunham tänkt på. Lena Dunham i sänghalmen ihop med Adam Driver är också "intressant". Dessutom är det en serie om New York som inte glamouriserar stan, såsom alla serier tenderar att göra. Inte en Brooklyn-bro, inga skyskrapor och inte en frihetsgudinna i sikte. Första avsnittet bådade gott!

December

Läser att H&M under 2014 etablerar sig i Mood-varuhuset. Varuhuset som från början profilerade sig med att vara lite mer unikt och inte ha en massa kedjor inhysta. Smekmånaden är över att samma trista utveckling händer även här. Folk vill gärna ha åsikter om att man önskar sig något mer annorlunda och unikt men det bygger ju också att det annorlunda och unika faktiskt kan överleva.

Turbulent tid på jobbet med ett dödsfall nyligen på en omtyckt medarbetare. I efterhand skulle man kunna säga att det låg som ett omen över den här personen. Så sent som i somras ska hen ha kört bil på motorvägen när plötsligt ratten slutade fungera och bara snurrade runt runt. Stor omsättning på personal dessutom och en annan medarbetare som slutat har man försökt starta en insamling kring, till en försenad avslutningspresent. Rent pinsamt att insamlingskuvertet fortfarande innehåller NOLL kronor. Jag vet inte vad det säger om hur omtyckt personen ifråga var.

Skolarbetet fortsätter. Helt sjukt dålig planering, när november var fullpackat till en gräns där man inte såg någon ljusning och nästan kände att man inte orkade längre - för att nu i december bara skörda frukterna av allt arbete. Museibesök, avslappnade gruppdiskussioner, ingen press, inga deadlines. Min novell? Den blev klar i tid. Kvaliteten behöver vi däremot inte diskutera.

November

November börjar äntligen lida mot sitt slut. Det har varit en helvetes månad men på något sätt har jag ändå kommit på andra sidan. Alla skolprojekt är klara, liksom novellen på 50 000 ord!? Kors i taket. Hur det gick till vet jag inte men jag vill inte vara med om det igen. i övrigt konspirerar det vidare i trappuppgången. Det händer mycket just nu och som dramaturg får man gärna 1+1 att bli minst 3. På mindre än en månad har det fötts två barn i uppgången (som bara består av åtta lägenheter). Bögen som visade sig inte vara bög är borta. AIK-idioten, han som skriker om nätterna - blev pappa och är också borta. Mycket märkligt. Stanken är dock beständigt, status quo.

Avdelningsutmaningen börjar ta form. Vår avdelning har sträckt ut en hand till grannavdelningen att det vore kul att kanske ses för en barrunda, eller en femkamp. Sjöslag är ett av momenten, liksom kendo och en tredje, något tidskrävande tävling, är vem som är bäst på att wallraffa som lots i två år, utan att bli påkommen. Eller som gör man som vanligt och bara går ut och äter.

Imorgon är det första advent och för er som inte följer mig på Facebook, så har jag kämpat hårt i år med att hemlighålla min adventskalender. 24 lådor med bland annat saker jag lyckats smuggla med mig hem från olika semestrar. 

Att trolla med knäna

Idag ska bli en riktigt intressant dag och då syftar jag inte på att Sverige möter Portugal i en avgörande play off-match till fotbolls-VM i Brasilien. Nej, ikväll ska jag faktiskt trolla med knäna! Åh, vad jag ser fram emot detta. 20 minuters muntlig redovisning ensam för klassen, på en avhandling jag inte läst. Inte orkat läsa, kanske..? Det här blir super!

Tisdag på Titsen och gubbgnäll

Besök på Tom Tits utställning Music & emotions i veckan. Kul! Speciellt roligt att få komponera sin musiksnutt, som man sen kan ha som ringsignal, eller liknande. Jag börjar verkligen tro att jag är född i fel decennium och att jag egentligen är en liten judisk farbror. När resultatet spelades upp insåg jag att jag skapat en bit klezmer.  Måste ta mig dit en gång till för att få revansch. Jag har något mer progressivt i mig!

Höst brukar alltid innebära mycket musik och 2013 är inget undantag. Galet mycket bra grejer som släpps, så man blir lika frustrerad varje år, när de här kritiker-favoriterna tar plats och uppmärksamhet från det som är riktigt bra. Ett fåtal musikläggare och kritiker bestämmer vad vi ska tycka om och lyssna på. Nu senast är det Jenny Wilsons nya Demand the impossible. Femmor och superlativer för att rätt medioker platta som lyser av "kejsarens nya kläder". Förstår mig inte på svensk musikpress som älskar att håna brittisk press för deras överhypande av brittiska band - men sen gör exakt likadant med svenska akter. Det spelar ingen roll vad Frida Hyvönen eller Jenny Wilson gör - de kommer alltid övervärderas i svensk press. Och då ska vi inte ens prata om band som Könsförrädare. Klassisk norrländsk skrammelpop möter Those dancing days - fast lite sämre.

Så mycket bättre har dragit igång också och personligen så tycker jag Ebbot Lundberg och i viss mån Agnes spelar i en klass för sig. Resten är rekvisita. Lindfors och Dageby som är där på gamla meriter, Titiyo som fortfarande vill vara södercreddig och svår men mest är ängslig för att inte vara "rätt".

Novell och tre deadlines

Sista oktober verkar bli en intressant politisk dag, då helt plötsligt Alliansen går ut hårt med valfläsket kring byggandet av ny tunnelbana och spårväg. Nu är helt plötsligt alla positiva och alla vill bygga. Så lät det inte för ett år sen men med sjunkande popularitetssiffror har man återigen insett att politikerna kanske är här för folkets skull, för att verka för folkets vilja - och inte tvärtom. Allianspartierna försöker idag övertrumfa varann i löften om vilka satsningar man vill göra. Det känns bara så taktiskt förljuget. Att sen hela projektet ska finansieras via chockhöjda biltullar (inkluderat Essingeleden) gör ju saken lite trist.

Borrandet och bankandet i huset fortsätter oförtrutet. Hundarna är halvt hysteriska och stressade av de höga ljuden och det börjar bli vardag att komma hem från nattjobbet, gå och lägga sig och se en stressad hund stå nedanför sängen, med tungan utanför mungipan. Sen sover man i korta stötar, mellan borrandet, slipandet och pauserna, för att vakna fem timmar senare - och fortfarande se hunden stå stressad nedanför sängen med hängande tunga. Nu har man äntligen bytt fönster hos illaluktande grannen nedanför också. Å andra sidan, det måste ha varit det bästa som kunnat hända det där stinkande kyffet: två dagar av total utvädring.

Obetalbart... Just nu är det lite roligt på jobbet med antal riktiga knasbollar. Roliga, sympatiska människor som.. ja.. tänker lite fel ibland? För några dagar sen spelade vi ett parti Trivial pursuit och ingen minns egentligen hur det slutade. Däremot vissa av resonemangen. Såsom tanken bakom frågan "vilken prins var gift med prinsessan Sibylla"? Patienten som fick frågan grunnade länge... prins, Sibylla.. Prins Korv?

Imorgon drar så NaNoWriMo igång igen, tävlingen där man på en månad ska skriva ihop en bok på minst 50 000 ord. I omfång blir det ungefär 120 sidor text, om man skriver i typsnitt 12. Har en bra story i huvudet men har samtidigt tre deadlines i skolan som ska vara inne under november månad. Man borde ju inte... fast ändå...?

Karma

Fyra unga blir skjutna i en gänguppgörelse i Tensta och efteråt kommer snacket handla lika mycket om det upptrappade våldet som att det tog 20 minuter för en ambulans att dyka upp. Numer är det ju så att ambulans inte åker in i högriskområden utan att första invänta poliseskort, pga. stenkastning och bakhåll som varit tidigare. Så då fick man vänta, helt enkelt. Så att sen beklaga sig över att ambulans / brandkår / polis inte kommer när det verkligen behövs - well, karma is a bitch! Som man bäddar får man ligga.

Dagens snackis är väl annars sexfilmsdomen där ett skadestånd till en kvinna som filmades i smyg när hon hade sex och sen fick filmen spridd på nätet - sänktes radikalt med argumentet att "det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor". Känns inte det som ett väldigt godtycklig och generaliserande utlåtande?  Snacka om att direkt skjuta den nya lagstiftningen om kränkande fotografering och förtal i sank - med personliga spekulationer. Här är det snarare domstolen som satt fingret i medialuften och utfärdat sin egen karma is a bitch.

From Munkfors with love

Jag tror banne mig att hantverkarna är klara i lägenheten. Att de stövlat in med skorna över mattorna för sista gången, för den här gången. Nya fönster, ny plåt runt om, ingen asbest! Det har till och med inneburit förbättrade grannrelationer till grannen vars vägg vi råkade spräcka när vi borrade upp bokhyllorna. Vi kan åtminstone himla med ögonen ihop åt  hantverkarna och hur mycket de dammar. Vad gäller den illaluktande grannen så har fortfarande ingen renovering satt igång - det är som att man bara glömt dem. Paranoid som jag är så gör jag en ny (och större) tolkning. Jag tror någon har dött i lägenheten. Det skulle förklara den här doften av gamla räkskal som låg som en Lützendimma i hela trappuppgången förra veckan.

En bekant berättade en kul historia för ett tag sen. Jag ska inte outa stället, eftersom jag inte är helt säker på vilket det var men hen berättar i alla fall om en vägkrog utanför Munkfors i Värmland, vars gästbok är en sanslöst rolig läsning av hat. Roligt är väl också att de som driver restaurangen fortfarande inte läst igenom vad som faktiskt står i boken. De flesta kommentarer är av sorten "vad du än gör - ät inte här!!!", "maten smakar skit" och "personalen är kompletta idioter". Stämmer verkligen det här? Får åtminstone mig att tänka på det ökända hotellet i Rom, dit folk bara åker för att bli förolämpade, få dålig service och käfta med den oerhört osympatiska (och ofta berusade) ägaren.

På lördag blir det parmiddag och jag inser att jag passar in på ett roligt citat: man inser att man börjar bli gammal när man städar mer innan festen, än efter. 

På TV-fronten ser vi Allt för Sverige, tredje säsongen och amerikanerna i år är nästan skrattretande naiva och världsfrånvända. Som kvinnan som skulle bli mycket besviken om inte hennes släktforskning visade på att hon hade kunglig börd. Jo, för det var ju så ofta kungligheter som emigrerade till USA i slutet av 1800-talet... Nypremiären av Solsidan verkade lovande och idag missar vi förstås inte Dessertmästarna. Nischat och nördigt så det räcker och kul med gruppdynamiken, allt mellan kaxiga Per (som tar all plats med sin kroppshydda och munläder) till sockersöta men alldeles för blyga Lina, till seriens egen Darth Wader: Philip - som tycks använda sin kompetens för att göra onda saker (enligt juryn). Sen kan man absolut har invändningar mot varför det ska vara fyra män i juryn och inte en enda kvinna. Mia Öhrn hade väl varit utmärkt (hon var påtänkt som jurymedlem med sorterades ut) eller varför inte Christina Gyllner (vinnaren av Hela Sverige bakar)? Svenska konditorlandslaget har i alla fall två kvinnor med och kvinnor kom tvåa och trea i årets konditor-SM, så nog hade det funnits kandidater om man verkligen velat hitta någon?

Gatsbyismer och datenoja

Ännu en vecka i jämmerdalen avklarad. Flera deadlines närmar sig. Synopsisinlämning för kandidatuppsatsen och frågan om man välja att delta i skrivtävlingen NaNoWriMo i november. Försöker skriva så mycket jag hinner innan första november, för väl då kommer jag inte ha tid att skriva en bok på 50 000 sidor, eller 1667 ord om dagen, på 30 dagar. Har dock en kul idé på gång och härlig draghjälp i att två vänner också ska "tävla"/delta.   

Hörde en historia av en vän för några dagar sen, som gjorde en lite beklämd. Vännen har i sin tur en homosexuell vän, som äntligen och öppet börjat anamma sin läggning. Problemet är att hen samtidigt dejtar en partner som inte kommit ut och som är livrädd för att ses ute offentligt i sällskap med sin date. Så det gör att de bara dejtar vid tillfällen när de kan göra något maskulint och grabbigt ihop. Som att gå på fotboll (och skrika machoramsor på läktarna) eller gå på krogen ihop med grabbgänget. Det känns så sorgligt på nåt sätt?

Hann också se Baz Luhrmans Den store Gatsby och kan väl instämma i kritiken. Det är något väldigt plastigt och artificiellt över filmen. Något väldigt dataanimerat. Om det är Luhrmans intention, att filmens aura och stil ska vara lite som Gatsbys flyktiga personlighet, så lyckas han rätt bra. Annars känns det mest som en färgglatt inslagen karamell, som inte smakar någonting. Och fortfarande, trots att Leonardo DiCaprio ju faktiskt närmar sig 40, så känns han som en felcastad snorvalp som inte känns trovärdig i vuxna roller. Lika felcastad som bästisen Tobey McGuire, som fortfarande ser ut som om han vore 12.

Skämskudde: på

Turbulent tid just nu... Mycket är jobbigt just nu och det mesta så pass privat att jag inte kan prata om det här. Hm, så varför ens ha en blogg, då? Strul på alla plan: privat, på jobbet och i skolan. Till och med strul på kära C's jobb, vilket också påverkar. Och byggkaos till på det. Hela centrum, ute på gatan och inne i lägenhet. Överallt buller, borrande och damm. Fönsterbyten görs i hela huset och nu är det ju spännande och intrigskapande faktum att hantverkare varit inne i alla lägenheter runt omkring, utom just i lägenheten med den illaluktande grannen. Hen bor liksom "mitt i", så man har ju uppenbarligen hoppat över just dem och tagit alla före och efter. Varför? Vad är grejen? Vägrar de släppa in någon, eftersom de ruvar på en hemlighet, eller vill ingen komma in där pga stanken?

Demokrater och republikaner fortsätter att tjafsa med varann in i det sista, timmar innan  höjningen av skuldtaket måste vara åtgärdad. Trots att massor med statliga myndigheter fått stänga igen. Vad jag fortfarande inte fattar är att det här inte får några konsekvenser för politikerna som sitter där i kongress och senat. De som käbblat och gjort tusentals arbetslösa medan de själva INTE gjort sitt jobb. Varifrån får de sin lön? Dra in deras löner, förmåner och privata finansiärer - så blir det nog lite fart på sakerna. Det här liknar bara bortskämdhet utan dess like.

Kanske beror det bara på min osäkerhet... I helgen gjorde vi ett besök på Café Samt i Enköping och redan i dörren möts man av körsång och en liten men entusiastisk publik. Jag känner mig verkligen elitistisk och dömande men allt kändes som en scen ur nån sketch med Galenskaparna. Fyra, fem galet pretentiösa kulturtanter i medelåldern, i alternativa typiska färgglada kläder som sjunger hellre än bra - afrikanska sånger (de erkänner själva att de inte har en aning om vad orden betyder). Min skämskudde åkte i alla fall upp, när jag verkligen försökte hålla ryggen mot skönsången, för att inte brista ut i gapskratt. Det låter hemskt, gällt och falskt, eftersom ingen har någon skolad röst men de kompenserar allt med sin hurtiga entusiasm och glädje och vill engagera övriga kafégäster i sången (man sjunger ju ändå bara samma ord om och om igen). Nej, jag är för stel för det. Det här är inte mitt forum. Vi går ut på uteserveringen för att slippa höra och det dröjer inte länge förrän det kommer ut en karl, mäkta nöjd. "Vilken tur ni haft, som kom hit just idag!" Syftandes på att vi haft en otrolig tur som fått beskåda Enköpings finest i aktion.

Sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar

Jag säger inte att mitt jobb är en kreativ återvändsgränd eller att stagnering dödar hjärnan men på nåt säger ändå en händelse någonting. En av de äldre kollegorna fastnar länge och bara sitter och glor in i akvariet på jobbet. Som förstenad, i fem minuter. Efteråt konstaterar hen torrt: det är tur att man inte är en fisk.

Helgen var turbulent minst sagt av orsaker jag inte kan nämna här. Däremot blev det ett besök på Intiman för att se De 39 stegen. Riktigt roligt! Peter Dalle och Morgan Alling briljerar med att säkert göra 50 olika roller i pjäsen. Dalle är helt strålande. Cecilia Forss - alltid bra. Robin Stegmar, bra han också. Under helgen hann vi också med café-Stockholms nya hype: Peter Nordins och Daniel Lindebergs nya Grand café men en aura av sekelskiftets Paris och Wien. Wienercaféet var en spännande upplevelse med sin klassiska inredning och bordsservering, proper betjäning med vita skjortor och flugor. Man kan väl säga att kvaliteten i råvarorna finns där men att stället än så länge lider av en hel del barnsjukdomar. Tycker absolut man ska gå hit - men om tre månader. Då kanske man justerat småfadäser som småvimsig personal, att saker är slutsålda redan mitt dagen, eller att de justerbara borden saknar spärr, så att de i nuläget mest känns som stora drejskivor. Men vi älskar intentionen!

Musikaliskt är det en del systrarna Haim just nu och så förstås Veronica Maggios nya skiva. Duetten med Håkan Hellström i Hela huset är en sån sjuk hit men samtidigt känns hela refrängslingan så galet snodd...? Är det en ny trend, att sno skamlöst från kända redan klassiska låtar? Håkan Hellströms vackra Valborg är visserligen vacker.. men melodin är ju snodd från Elvis Suspicious minds. Maggio & Hellströms Hela huset är också otroligt medryckande men påminner inte refrängen om typ Mark Knopflers tema till Local hero? Eller är det något annat jag tänker på?

Skalbagge med snorbroms

Han kom, han sågs, han segrade. Hemma hos oss gick det inte att undvika att Fredrik med stort F var i stan. Stjärnmäklaren Fredrik Eklund, förstås. I veckan som gick var det så visning av exklusiva Ture No8 på Grev Turegatan. Med en touch av New York's penthouses men samtidigt till det yttre inspirerad av Östermalms klassicistiska fasader från förra sekelskiftet. Tydligen ska herr Fredrik ha slagit nytt försäljningsrekord i Stockholm också, när en av våningarna gick för den facila och lättuggade siffran 28 miljoner kronor. Det man kan ta med sig av detta tycker jag är att klassicistiska hus ÄR populära och varför skulle man inte kunna bygga i äldre stilar idag för, om det nu anses attraktivt? 

Tänk om Stockholm vågade på samma sätt som Tyskland. Visserligen har tyskarna en annan historia men det är ju ingen som tvingat dem att återuppbygga sina städer med inspiration av sekler tillbaka i tiden. Glädjande är att stadsslottet i Berlin äntligen börjat byggas - och det finns flera webbkameror som följer bygget dygnet runt. Lika kul är också att Dresden i puttrande takt fortsätter att rekonstruera gamla barockhus som förstördes under andra världskriget. Nu här senast ett fantastiskt hus på Rampische strasse. Tänk om man i Stockholm skulle våga återuppbygga det här huset på Vattugatan, som man var tvungen att riva under Norrmalmsregleringen.

Jobbet är sig likt. Försöker tänka mig in i det mardrömslika tillståndet hos en patient som under sin sjukdom inte längre ser människor i sin närhet utan att alla förvandlats till insekter, flugor och dylikt - i propra mustascher. Man inser ju att man är dömd att vara konstigt i dennes ögon, hur snäll och tillmötesgående man än försöker vara. Fortfarande bara en spyfluga i knävelborrar.

De obskyras ö

Höst och hemtentor i ämnen som C syrligt kommenterar med "på vilket sätt bidrar det här till samhällsnyttan?" Oakbitchhemmets ständiga kamp mellan teknik och humaniora. Helgen, som ju fortfarande inte är över, har annars varit späckad. Bakluckeloppis på lördagen och det är lika fascinerande varje gång med ritualerna. Hur de första minuterna, när man rullar in och vill packa ut sina grejor är som att bli attackerad av 30 gamar i flock. Folk som drar i ens prylar, vill titta in i bilen och skambuda, innan man ens hunnit plocka fram allt. Hävdar fortfarande att det finns klara etniska stereotyper på en loppis. Mellanösternmänniskor prutar ALLTID och gärna med otroliga skambud. Vill man ha 150 kronor för en pryl erbjuder de 20. Vill man ha fem kronor föreslår de tre. Det är som en princip att buda om priset. Svenskar å andra sidan prutar aldrig. Man accepterar fastslaget pris och betalar lydigt. Man vill inte tjafsa, för det skapar dålig stämning. Asiater är prismedvetna (annat ord för snåla) och vill gärna undersöka saker noga innan de slår till. Annars fick man känslan att loppis blivit en nationalsport för öststatare. Oerhört mycket polacker, ryssar, ex-jugoslaver - och de köper på impuls - ofta de mest anskrämliga sakerna man har.

I helgen blev det också bio, hyllade Monica Z. Kan bara stämma in i hyllningskören. Det är en häftig upplevelse och Edda Magnason i huvudrollen är både skrämmande lik Z men också ett gigantiskt utropstecken. Vilken stjärna! Hon är kanonduktig, sjunger magiskt och är fantastiskt snygg, allt i ett! Kan inte tänka mig annat än att den här filmen lär plocka mest priser på nästa års Guldbaggegala. Även om Kjell Bergkvist gör en klassisk "Kjell Bergkvist-roll", en sån där surgubbe av klassiskt snitt - så tycker jag nog ändå att han är strålande, som Monicas jantelags-pappa. Dessutom får man lite dålig smak i munnen om Kjell Bergkvists karaktär helt och hållet är en påhittad konstruktion, för att få en bättre antagonist. Monicas pappa i verkliga livet ska tydligen inte alls ha varit den surmulna skitstövel man porträtterar honom som - inte heller ska Monica ha lovat att "aldrig mer sätta sin fot i Hagfors". Men det är väl tacksamt, att plocka fram den stelbente patriarken som fiende, för att få kopplingar till aktuella frågor idag. Ska man ha någon invändning mot filmen så är det en lite småstolpig dialog ibland och ur ett feministiskt perspektiv typiskt att det alltid ska tryckas på att framgångsrika kvinnor försakar sina barn och därmed antyda att de därmed är dåliga föredömen. Män, pappor behöver inte betungas av samma problematik - att man inte funnits där för sina barn.

Och så är det nu (äntligen) beslutat att Slussen ska rivas och byggas om. Känner mig kluven på ett sätt. Inte för att fula åbäket försvinner, inte heller för att man river bort en cirkulationsplats i betong som prioriterat bilar framför människor. Sörjer absolut inte tidsdokumentet - för Slussen såg betydligt finare ut innan betongåbäket byggdes 1935. Kan däremot sörja att klassiska ställen som Kolingsborg och Debaser rivs, återigen för att bortgentriferas för något tryggt, välstädat och likriktat. Hjärtat av gay-Stockholm rivs, liksom stans bästa och mest centrala konsertlokal - för att ersättas av gallerior, verksamheter för barnfamiljer och de välkammade. Det sterila får ersätta igen. Stockholm stad borde verkligen ha en plan för hur man ska ersätta dessa ikoniska ställen med nya likvärdiga. Inte bara bereda plats för fler juicebarer, sushihak och gym. Det räcker inte att säga att det finns andra lokaler på andra ställen i stan. Jag tror man måste aktivt se till att bygga nöjesetablissemang, centralt - allt kan inte bara flytta ut, för att inte störa grannarna. Därför var Slussen så bra - de högljudda festerna störde ingen - för det fanns inga närliggande bostäder inpå kroken. Det var en frizon, en ö för de obskyra.

Godwin och dansk invasion

Känns det inte som att det romska polisregistret plingade in Godwins lag på fem sekunder? Det berömda "Hitlerargumentet" kom som ett brev på posten. Registrera barn känns aldrig rätt men varför känna sig så fruktansvärt kränkt, när det ju knappast är någon nyhet att romer som grupp levt med ett stigma och haft vissa svårigheter med lagar och regler genom åren? De som har problem med rättvisan borde väl i ärlighetens namn finnas med i ett polisregister. Sen borde man förstås ha lite smidigare redskap och finmaskigt nät inom polisen år 2013 för att inte dra precis alla över en kam. Tycker det på nåt sätt är lika tveeggat som att minoriteter i New York (svarta och latinos) är kränkta över NY-polisens överrepresentation av ständiga visitationer mot ungdomar av den etniciteten. Det går inte att bortse från att den svarta populationen i USA är 12,6% av USA's befolkning men att de samtidigt i statistiken över mord i landet står för runt 50%, gällande såväl offer som förövare. Det må vara fel och på gränsen till rasprofilerat men samtidigt har undersökningar visat att brotten i New York ständigt sjunker och är på sin lägsta nivå sen 1990. Antalet mord är det lägsta sen 1963!? Sensationellt skulle jag säga. Vad beror det på då? Många saker förstås men två orsaker är en hög polisnärvaro och ett ständigt preventivt arbete. Det är precis samma teori som man egentligen använder inom de flesta lagsporter - där man vill försvaga motståndaren genom att punktmarkera orosmomenten och neutralisera de bästa spelarna. Polisen gör på samma sätt, man vill neutralisera de som är bäst, i det här fallet bäst på att begå brott. Om det är oroligt i Husby och det bränns bilar, eller skjuts friskt i Biskopsgården - då visiterar man väl de ungdomar som är ute där om nätterna - och inte småbarnspappor i Vaxholm eller golfande pensionärer i Örgryte - för att hålla nån jämn demografisk och geografisk kvot?

Idoluttagningarna är nu nere på 12 deltagare. Känns fruktansvärt synd att Juliette åkte ut i fredagsfinalen senast, för där hade vi en riktig stjärna - hur mycket än folk än störde sig på hennes utseende. Henne hade jag kunnat se som vinnare av hela tävlingen. Nu känns det mer öppet, med Erik Rapp (nyss fyllda 17 och nyoutad i QX), Sara Sangfelt (go Täby!) och Matilda Melin som personliga favoriter.

När man äntligen trodde att sommarplågorna var över och den idiotiska musiken tagit paus för en stund så dyker nästa fenomen upp. Norska Ylvis. Oh my god vad jag hatar The Fox! Speciellt som skiten tillåts skymma sikten för all bra skandinavisk musik som är på väg. Som två fantastiska danska band som Boho dancer och The Mountains. Annars funkar nya singeln med Midlake (Antiphon) också.

The Soho sting

London ja.. Alltid lika förföriskt och spännande, om än att gentrifieringen sakta städat bort allt genuint och lite ruffligt. Gamla Berwick street i Soho som på 80- och 90-talet var fyllt av porrställen, strippklubbar, skivaffärer och extremt gapiga frukt- & grönförsäljare är idag en liten välstädad vykortskopia. Det som dominerar gatan är tyg- och textilbutiker, trendiga juicebarer och annat som är snällt och finkammat för att behaga turister. Och jag som i min ungdom kunde åka till London och fylla en hel sportbag med billiga fynd; skivor man rotat fram ur otaliga källarbackar - den här gången åkte jag hem med tre ynka skivor i bagaget. TRE!? Skandal! Å andra sidan var det tre väldigt bra skivor, så... det kanske går på ett ut. Förr köpte man 30 skivor och hälften gick direkt ner i loppislådan. Men trots allt - London är fortfarande fantastiskt och shoppingen är bättre än i New York.

Fredag och jobbhelg men jag försöker se det positiva. Som London grammars fantastiska cover på Kavinskys Nightcall. Omgjord till oigenkännlighet men ändå helt lysande. Årets bästa cover. Glad kan man också vara över att Wienercaféet idag slår upp portarna på Biblioteksgatan. Gourmetkocken Daniel Lindebergs nya projekt. Förhoppningsvis blir det något helt nytt i Stockholms något blaskiga kaféflora. Tänk bara om Stockholm dessutom kunnat locka till sig Keith McNallys Balthazar-brasserie att öppna en filial här. I gamla Spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan ex.. En så otroligt vacker byggnad som idag ärligt talat bara inhyser anakrona verksamheter. Nyttjandet av spårvagnshallarna är nästan lika kulturföraktande som biografen Drakens öde.

Glädjande är också att Boris Vians absurda "Dagarnas skum" filmatiserats och får premiär i december. I regi av Michel Gondry och med Audrey Tautou och Romain Duris i huvudrollerna. Fatta hur bra det låter på pappret??

På jobbet är det som vanligt... En anställd som höll ett lågt anförande om hur hemskt dåliga advokater hon köpt på Östermalmshallarna. Det är alltid känsligt att rätta icke-svenskar i deras språkbruk men samtidigt tyckte jag ändå att hen summerade historien bra. "Jag fick gå tillbaka med dem, för inuti var advokaterna helt ruttna."

Grinolle

Nu är jag mest grinig men jag tar allt det positiva imorgon. Tillbaka från några härliga dagar i London. Tillbaka till ett regnigt Stockholm och seminariet från helvetet. Varför gick jag ens på den? Om det fanns en gnutta ungdom och lite yngre personer kvar på uppropet så blev de bortskrämda av den kompakta grå-panter-massan till den här gången. Nu är det verkligen bara jag och gamlingarna. Fd ministrar, ambassadörer, departementsfolk, företagstoppar och ... jag. De högmotiverade som älskar att grotta in sig i nonsens och diskutera och analysera tunga texter om tråkiga teorier - som de sen kan överföra till intressanta middagsdiskussioner vid sina bjudningar i fina villan. Det är inte ofta man sitter på lektioner och bara tänker "shoot me, please, someone shoot me". Måste nog ta mig en funderare på om det verkligen är värt att kasta bort ett halvår på att ha det såhär tråkigt. Vad är poängen, om man ändå bara plågas och tycker att allt är ointressant? Skulle hellre kunna ta en kurs i twist eller bullbakning, än det här.

Alliansen tappar sin majoritet i Stockholm och ingen kan väl vara förvånad över det. Mättheten och arrogansen börjar bli lite för påtaglig för att inte vanligt folk ska tröttna. Korkade privatiseringar, utförsäljningar av egendomar, indragna resurser till skola, sjukvård och äldreomsorg. Och en tydlig segregationspolitik inom byggandet, där man så uppenbart sitter i knät på privata aktörer. En bostadspolitik som tillåter privata intressen och snabba ekonomiska förtjänster styr behoven - på bekostnad av de bostadslösas behov. Det behövs verkligen en stor statlig aktör på bostadsbyggfronten - en aktör som bygger efter faktiskt behov, inte efter kalkylerade vinstmarginaler. Bostäder för unga och studenter - även på attraktiva platser. Varför är det så svårt att börja bygga såna lägenheter? Om det nu verkligen är så att Stockholms befolkning växer med två bussar om dagen, då borde det (naivt?) innebära att det färdigställdes ungefär 80-90 bostäder också - varje dag. Och det gör det ju knappast? Varenda plan på studentbostäder överklagas av boende i närområdet - precis som vanligt. Kan bara tolka det som att det ligger i en politikernas intresse att hålla byggtakten på en så låg nivå att det fortsätter driva upp bostadspriserna till ännu sjukare nivåer. Ännu fler ska konkurrera med plånboken och ungdomar och pensionärer får väl bo i Märsta, eller nåt. Och då har jag inte ens börjat prata om min käpphäst tunnelbanan, där moderaterna med hatobjektet Christer G Wennerholm envisas med att driva frågan om spårvagnar i stan, istället för att besluta NU, bygga NU, tunnelbana åt alla håll där det behövs. Vad är det som tar sån tid? Nu har man i tio års tid konstaterat att stan växer så det knakar, efter tio år börjar man fundera på att göra någonting åt det - istället för att agera lite reaktivt. Lyckades man bygga ett helt tunnelbanenät på 50-talet bör man kunna bygga kompletteringar idag, med alla de skatteintäkter man har. Lyckas man i Berlin bygga tunnelbana till halva priset mot vad det skulle kosta i Stockholm - ja, då kanske man ska titta på andra aktörer och inte de som kostar mest. De priser Stockholm kalkylerar på får en bara att tänka på Tillväxtverkets fd general Christina Lugnets berömda citat "Grand hotell var faktiskt det billigaste alternativet!". Bygg billigt och framför allt - bygg NU. Helst igår.

Kollektiv diss

Skolstart igår på kandidatkursen. Lite lustigt var att det av misstag minglat sig in ett antal yngre förmågor - som tagit fel på lokal och hamnat här istället för A-kursen. En av dem hade svettats rejält där hon tyckte att det kändes väldigt avancerat på den här nivån men ändå satt kvar, eftersom hon inte ville bryta upp och störa mitt i samlingen. Hela gammelmaffian var i alla fall samlade, där varenda en tycks sitta på toppjobb inom olika företag. Ja, förutom de som jobbat på departement eller ambassader, då förstås. Och i ett års tid har man stört sig på dessa prettomännniskor och redan på första mötet viker en person ut sina funderingar kring kommande C-uppsats och tankar på skriva om "konstens raison d'etre". Oh my, nu börjas det igen.. Men första känslan var bra, vår huvudlärare kändes som en väldigt skarp och alert kvinna. Nästan en sån person man skulle vilja ha i sin bekantskapskrets. Kanske någonting att arbeta på... Har ändå tagit mig för ett litet socialt projekt, där jag faktiskt tror mig ha hittat min gamla musiklärare från mellanstadiet (som jag var kär i och som nyårslöfte lovade att försöka hitta). Försöker dessutom hitta en av mina bästa vänner från barndomen också, som jag inte haft kontakt med på 20-25 år. Luktar det sentimental 40-årskris...? What...?

Negativt besked från bokförlaget kring den novelltävling som anordnades tidigare i somras. Pixie beskriver det träffsäkert: kollektivt dissade. Collings förlag förklarar nu på sin hemsida att INGEN vinner tävlingen, eftersom man inte anser att någon höll tillräckligt hög kvalitet. Men alla tävlande ska ha ett hjärtligt tack för en lång sommar av mycket läsande. Det låter inte som nån kul sommar? Att tvingas ploga igenom så mycket skit, där inget är värt att ge ut. Tycker nog inte att Collings riktigt når ut med en speciellt ödmjuk avrundning. Kontentan är ju trots allt: "tack för en helt bortkastad sommar. Ni suger - allihop."

Musikaliskt så höll jag nästan på att gå ner i spagat (vilket jag brukar ha som nyårslöfte varje år) över att det i den stora singelfloran dök upp en singel med Sundays. Gamla älskade 90-talsdepp-poparna Sundays! Är inte Harriet Wheeler över 50 vid det här laget? Efter 20 sekunder insåg jag att det här var nåt helt annat, att Sundays numer i allas medvetande är en ung kanadensisk singer songwriter-tjej. Delicate är ingen dålig låt men det är ju inte MITT Sundays. Annars släpps det en del intressanta skivor just nu. Nytt med Babyshambles och Cage the elephant och Justin Vernon (Bon Iver) släpper nytt med Volcano choir. Travis första skiva på fem år är också faktiskt också rätt bra. Det är inte så nyskapande kanske men bra musik är alltid bra musik, som Moving tex. En annan favorit just nu är den underbart engelske King krule med Easy easy och Sarah Winters lågmälda covers på olika hiphop-låtar, ex Kanye Wests Runaway.

Kaktanter och dödsparanoia

Igår blev det besök på Bistro Berns med ett antal gamla studiekollegor. Vill minnas att jag tidigare berättat om en jobbkollega, en stor karl med ett bullrande skratt, som erkände att han hade en inneboende liten tant i sig. Han grundade det på sin vurm för att sitta och mysa och dricka te och äta kakor. Nåväl, pga. lite omständigheter blev jag ensam man på middagen. Ensam man och klart yngst, tillsammans med tre äldre belevade kvinnor. Frispråkiga kvinnor som gärna talade om hur trötta de var på att män alltid ska ta så mycket plats. Blev även uppfostrad att "nu har du fått vara i centrum en bra stund, nu är det min tur!". Hm, alla som känner mig vet att jag verkligen inte är personen som gillar att stå i centrum. Speciellt inte med tanke på att jag hela min tonårsperiod kämpat med en panisk blyghet. Nåväl, det var i alla fall väldigt trevligt och det finns nog en liten inneboende tant i mig också. Fascinerande att sitta och lyssna på de här människornas enorma kunskaper, speciellt då inom det kulturella området. Allt från de gallerier och nischade tidskrifter, till utställningar, föreställningar (från 60-talet till idag), litteratur, till glömda konstnärer, italiensk bostadspolitik, till bra boenden i Fitzrovia eller de bästa loppisarna i Sheperd's bush. Och snaskigt skvaller från bakom kulisserna. För att nämna en del. Love it! Sån vill jag också bli, om det dessutom inkluderar te och kakor.

Lustigt.. Jag lyssnade på Christer i P3 förra veckan, när folk berättade om sina udda hemligheter och nycker och insåg att en tjej som ringde in hade exakt samma märkliga tankar och resonemang som jag. Jag vet inte varifrån denna morbida paranoia kommer men när jag är ute och går i naturen och får syn på svarta stora påsar eller säckar  - som inte borde vara där - så tänker jag alltid på mördade människor och kroppsdelar. Jaha, här ligger en styckad person i en plastpåse. Vill jag verkligen vara den som hittar offret? Det är ju alltid nån som går ute med hunden som hittar döda personer i skogen. Fan, jag måste sluta läsa de här Missing people-utropen på Facebook. Jag börjar bli som Haley Joel Osment i Sjätte sinnet "I see dead people!". Överallt i skogen! Förslutna påsar för mig är döda invirade människor eller avsågade kroppsdelar. Det finns förstås ett alternativ till, det har jag läst om i tidningen. Om nån rånare som lämnade kvar en del av rånarbytet (smycken) i vanliga hundbajspåsar i skogen. Det är ju inte så många som frivilligt börjar vittja de här påsarna ute i skogen, direkt - i tron att det skulle kunna vara juveler och inte hundfekalier. Men tänk om...? 

Tänkte på en annan sak, i samband med att jag letade en bra skogsbild. Fastnade bland death- och black metalband och deras fascinerande typsnitt på bandnamnet. Ju mer spetsigt och snirkligt desto bättre. Men sen hittade jag det här bandet... wtf?

Kan nån utläsa vad det står? Nu har jag ju då facit här men det gör inte saken mycket lättare. Bandet heter alltså Psychotic homicidal dismemberment men jag hoppas verkligen att de refererar till sig själva som, kort och gott, PHD.

Igår fick jag förresten också ändan ur vagnen och gjorde det. I liten skala till att börja med men ändå. Skickade iväg mitt bokmanus till en förläggare, för bedömning. Spännande!

Nördar är vi allihop

Ännu en helg överstökad och den här har lite gått i nördighetens tecken. Det är ändå lite fascinerande (och kanske lite sorgligt) med människor som går in så oerhört mycket för en specifik grej. Hade nöjet att besöka guppy-SM på lördagen och det är ju lite gulligt med vuxna män som blir eld och lågor över att något vill lyssna på deras otroliga passion för guppies: skillnader, likheter, särarter och hur man faktiskt lätt kan spåra tecken på inavel på en guppy, genom att titta på deras pannor. Hade äran att träffa på en man som verkligen brann för ämnet guppies och lät slussarna rämna i sin iver att få berätta. Dagen efter var vi på hundutställning och såg massvis med pinschrar och dvärgpinschrar ställas ut på Ulriksdals slott vackra gräsmattor. Och även om det är mestadels kvinnor som åker runt med husbilar, sponsrade tält och megapackningar så är ju fenomenet rätt mycket detsamma. Alla känner alla, vill man ställa ut den här räkryggen inför den och den domaren, när man vet att hen föredrar röda pinschrar framför svarta? Osv, osv. Som en egen liten värld i sig. Önskar ibland att jag kunde brinna så mycket för någonting. Det enda jag brinner för är ishockeyn och den blir jag mest förlöjligad över. Vuxna karlar som bryr sig om att andra karlar, som för en bit svart gummi framför sig på isen. Och lite nördigt är det också att invänta 13.30, till den presskonferens som ska hållas kring planerna på ett 70 våningar högt hus i Telefonplan.

Såg igår klart sista avsnittet av House of cards och blev både arg och nöjd på en och samma gång. Det är ett lite öppet slut men ändå ett bra slut, det summerade mycket. Varför vill man göra en säsong två på det här? Alla mål var ju uppfyllda? Och Idol fortsätter i sitt mest spännande skede, uttagningarna. Resten blir en intressant balansgång, där det viktigaste är att gå långt men att inte vinna. Vad du än gör - vinn inte Idol. Det var aldrig vinnarna (med undantag för Agnes) som verkligen går vinnande ur tävlingen. Vem minns Markus Fagerwalls, Jay Smiths, Kevin Borgs eller Marie Picassos karriärer idag? 

För att återkomma lite till Krakow, på vår guidade tur vi gjorde, kom man ju oundvikligt in på påven John Paulus II uppväxt här. De som känner mig vet hur oerhört religiös jag är (not) men jag tyckte ändå att det var fascinerande att veta den finns en kollektion specialkläder för påvar, om de skulle få för sig att åka skidor utför. Blev oerhört nyfiken på "the pope ski jacket" som nämndes. Och är det så att en påve åker alpint i röd mantel? 

    En av de pinsammare händelserna under vistelsen var annars vår resa till Auschwitz. För att sätta oss i rätt stämning inför ankomsten dit visades det under den 50 minuter långa bussfärden från Krakow en dokumentär om Auschwitz. Det var svartvita dokumentära bilder, misär, elände och sorgsna pålagda stråkar. Vad gjorde jag under denna emotionella stund? Jag sov. Slocknade som ett litet barn i mitt säte. Jag kunde bara inte hålla mig vaken, hur mycket jag än försökte. Tyckte att det var extra pinsamt eftersom H i vårt sällskap satt på sätet framför och verkade vara väldigt drabbad av filmen. Han snöt sig med jämna mellanrum. Oj, var det så starkt? Tänkte jag. Och somnade igen. Efteråt försökte jag lite generat erkänna att jag somnat och fick till svar att alla andra också gjort det. Men snyftandet då? Snorandet? Det visade sig att H också hade sovit sig igenom hela filmen men stört sig på solen i ögonen och gång på gång försökt rätta till bussgardinen. Ett ständigt snytande visade sig vara en justerad gardin. Till min ursäkt vill jag dock säga att Auschwitz / Birkenau var en väldigt stark upplevelse och ett måste.

Klezmer-tisdag

Bio med M på söndagen, Kick-ass 2. Hit-girl är tillbaka - lika våldsam som i ettan! Fikan innan bion bjöd på hisnande uppdateringar på vad som hänt sen sist. Det mesta är det förstås sekretess på. Lustigt är dock att M frågar om känner någon som skulle vilja dejta en fantastiskt trevlig och kul kollega hon har, en 27 år gammal poptjej. Det är som om hon inte kände mig längre? Jag är 40. Mina vänner är i ungefär samma ålder och tro mig, de som är singlar vid det här laget, är förmodligen det av en anledning. Det är inte de bästa och mest fogliga exemplaren kvar, så att säga. Självklart finns det förstås också folk som gör slut med varandra i den här åldern men de är lite som de bästa prylarna på loppisbordet - de går åt innan ens loppisen börjat. 

Idol är tillbaka med det roliga första stadiet, när man får se alla knäppgökar utan självinsikt göra bort sig. Annars kröns måndagskvällarna åt Million dollar listing New York och nya hypade Top of the lake, i regi av Jane Campion. Jag vet inte.. första avsnittet kändes väldigt kärvt och inte direkt inbjudande. Man känner mest hopplöshet över bristen på samtal, känslor och den rådande machokulturen. Att män så okritiskt beter sig så illa gentemot kvinnor och att det är helt vedertaget. Har Campion velat skapa missmod och en otrygg känsla, så har hon definitivt lyckats.

Är jag den enda som tycker att Gry, Anders & co's reklam för Mix Megapol är en kulturreferens som kommer en 15 år försent? Vi gör om vinjetten till Vänner - woohooo! Wow, vilket stagnerat statement. Men det kanske finns nån tanke med det, eftersom Gry Forsell och mediahoran Henrik Johnsson också var som hetast kring -97 och kanske försöker de hitta tillbaka till sin målgrupp. Nu väntar jag bara på att The Voice slår till med en reklamfilm som gör en parafras på Tre kronor. Reine och Mimmi känns lite hett 2013.

Läste något om att politikerna vill göra Fridhemsplan till en mysigare plats. Jag hoppas för guds skull att det inte innebär att man återigen vräker en massa unika småbutiker och återigen bygger en jävla likriktad galleria. Och de boende på Kungsholmen önskar sig ett mysigt torg och en biograf. Då var det ju jävligt trist att man bara sålde ut biografen Draken på Drottningsholmsvägen och lät det bli ett förvaringslager för Selstor. Kulturen gråter fortfarande över den skymfen! Å andra sidan, om man nu inte går på bio, eller bitchar över priserna, så kan man ju heller inte klaga över att bion lägger ner verksamheten. Ingen verksamhet existerar bara för att se mysigt ut i stadsrummet.

Hålet och den gubbiga frilistan

Oh my... Här går skvallret i trappuppgången som frenetiska pingpongbollar. Det tog bara fem år att få klarhet men nu visar det sig att "bögarna ovanför", dvs våra grannar på övervåningen - inte alls är bögar. Den ene är inneboende och den andre, han bor på annat håll. Vilken chock! Alla dessa Prideparader man stått och specialstuderat SLM och Scandinavian Bears lastbilsflak, i hopp om att få se dem ihop - och så är de inte ens björnar. De är bara två straighta skäggiga män.

Apropå män som gillar män så är annars kära C helt uppslukad av toppmäklaren Fredrik Eklund i Million dollar listing New York, både av programmet och nu också Fredriks självbiografi "Bananflugornas herre" om hans karriär som bögporrstjärna. Nu börjar man ju fundera på om nästa steg är hon ska se igenom hans filmer också, att vi lagom till fredagsmyset går igenom rullar som Guilty pleasures, American porn star och den oförglömliga The Hole från 2003.

Äntligen är också Project runway tillbaka, när vi ändå är inne på ämnet homosexuella män. Säsong 11 bjuder på ett intressant spektra av karaktärer i vanlig ordning och favoriter börjar genast utkristalliseras. Tyvärr minns jag inte namnet på deltagarna än och vis av erfarenhet slår jag inte upp det på Google, eftersom det alltid slutar med spoilers och att man i förväg får veta vem som vann. Men jag gillar han med mustascherna (i mitten på övre raden) och hon den snygga (nr tre från vänster på övre raden).

Slutligen var vi på en liten middag igår med folk jag inte träffat på väldigt länge. Det var trevligt men vi är inga omogna barnrumpor längre. Kan inte förstå att studietiden i Karlstad ligger rätt lång bort i tiden nu. Typ 17 år bort. Helt galet! Med åldern har också C börjat fundera över sin frilista igen. Hon har helt plötsligt insett att hennes friligg börjar blir väldigt gamla. Colin Firth känns rätt långt ifrån Mr Darcy numer och Ralph Fiennes ser ut som en tråkig och tunnhårig velourfarbror i Skyfall. Betyder det att Justin Bieber är på väg in på listan nu?

En gnutta Ernst

Doftterrorn i trappuppgången fortsätter oförminskat. En kan inte hålla hygienen (och det krävs en del för att hela trappuppgången ska stinka, bara man kliver ut) och den andra fortsätter sin krigföring med att spreja ner uppgången i hemskt stark och migränframkallande kärringparfym av värsta sort. Nu har de arga lapparna dykt upp också. Passiv aggressivitet i lappform men ingen vågar ta itu med problemet genom att prata med de inblandade parterna.

I helgen var det annars dop, där C's nya brorsdotter döptes. På ett sätt var det ändå en lustig begivenhet, med en präst som ältade på om Jesus och Gud, inför rätt många agnostiker och ateister. Jag blev då inte mer övertygad igår, speciellt inte kring arvsynder och Gud som den fruktiga delen av vinbären. Ändå är det rätt kul med en annan yngre släkting på dopmiddagen efteråt, som mycket färgad av internationell fotboll nu krävt att få bära ett kors runt halsen. Inte kanske så mycket för sin djupa religiösa övertygelse, utan mer för alla hens idoler alltid kysser sina kors runt halsen, när de antingen kliver in på planen eller gjort mål. Hm, det kanske ändå tyder på att herrens vägar är outgrundliga..?

Den Krakowska trumpetens metamorfos börjar ta form, liksom alla minnen från stan. Vill man matturista är Krakow fantastiskt. Bra restauranger till löjligt låga priser, vilket fick oss att känna som kungar i baren - varje dag. Dessutom är stan spännande med sin blandning av fantastisk arkitektur, historia och smuts. Ja, även smutsen är intressant - alla nedgångna hus med fantastiska gamla fasader, som om bara hade haft lite Ernst-gener i sig, velat köpa, rusta upp och bott kungligt i. Till smutsen räknar jag också alla spännande loppisar, där man kan köpa galna saker till småpengar och putsa upp till ny glans. Enorm utvecklingspotential!

Snart drar tv-hösten igång också men redan nu måste jag rekommendera fascinerande Million dollar listing New York. Handlingen cirkulerar kring tre stjärnmäklare på Manhattan. Oerhört beroendeframkallande men samtidigt lite som att titta på en bilolycka, där man egentligen borde vända bort blicken. Psykopat-graden på vissa av mäklarna är hög och skrämmande cynisk. Så å ena sidan är man fascinerad av att se dem i action på sitt jobb men man skulle aldrig vilja vara deras vän, eller ens nära bekant. Sen är ju svenske Fredrik Eklund en karaktär utan dess like. Mannen som började sin karriär som bögporrskådis, startade framgångsrika IT-företag till att idag vara en av New Yorks högst ansedda mäklare som typ inte åtar sig några jobb för under en miljon dollar.

Den Krakowska trumpeten

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte men redan första dagen, under de första timmarna på semestern i Krakow, landar jag på en loppis och köper en gammal trumpet. Om den bara hade varit gammal, så hade kanske varit bra men den var dessutom misshandlad, trasig, smutsig, kolsvart... Ja, en fd trumpet. Just pga. skicket så fick jag den ändå rätt billigt. Vem vill ha en obrukbar genomskitig trumpet, mer än en knäpp svensk turist? I alla fall åkte åbäket med hem i resväskan och nu håller jag på att kräkas av äckel när jag rengjort den. Efter första vattenbadet var vattnet i baljan svart, fullt av damm, hår, tussar av "något", spindlar, kryp, gräs och jord. Nu efter tredje badet och diskningen börjar den faktiskt likna något. Fortfarande helt obrukbar förstås men ändå lite stilig. Man börjar fundera vad denna trumpet kan ha gjort för ont, för att nån skulle avreagera sig på den så våldsamt. Tratten är sned, tryckknapparna är borta, likaså munstycket, det mesta är tillknögglat. Kanske var det någon impulsiv jazzmusiker som efter att ha snedtutat hela kvällen på jazzklubben bankat in den i första bästa vägg och samtidigt svurit en lång polsk svavelosande svada. Och Zbigniew, bandets pappa, hade fått trösta trumpetaren; "lugn Mieczyslaw, imorgon köper vi en Schilke åt dig. En riktig trumpet, inte sånt där skit du haft nu. Men så där går det när du gör snabba affärer med skumma typer, som säljer fynd ur bakluckan på sin bil". 

Hörde en märklig kommentar i helgen angående Jonas Gardells twitterinlägg om kvinnor i bhurka och att de såg ut som att de tagit med sig enmanstältet. Än en gång vrålade folk ut att man inte får skämta om vad som helst och att det var rasism. Det är det per definition alltid när man "hånar" andra nationaliteter och religioner än sin egen. Sen dyker det då upp en PK-rabiat lirare i P4 och påstår att det inte är ett dugg bättre med komiker som skämtar om den egna folkgruppen, sin egen religion, sexuella minoritet och etnicitet. Det är lika nedsättande och också rasism och därmed också fel. Som att Özz Nujen inte ska göra sig lustig på alla kurders bekostnad - för han representerar inte alla dem, lika lite som Jonas Gardell är alla homosexuellas samlade röst. Till slut börjar man ju undra... vad fan får man skämta om? Blommor? Gem?

Sista veckan semester och den ska avnjutas på hemmaplan. Stockholm är verkligen fantastisk på sommaren och ett tecken på att staden verkligen börjar bli en storstad är väl att ett evenemang inte behöver dränera resten av stan på aktiviteter. Samtidigt som Pride drog fullt med folk och det var party på ett fullsatt Östermalms IP så drog också Stockholm Music & Art fulla hus med sina utomhuskonserter på Skeppsholmen (över 10 000) och samtidigt pågick det en udda kinesisk festival i Kungsan som också lockade väldigt mycket folk, liksom en stor veteranbilscruising. Kul!

Försöker slutligen tänka mig in i en av årets stora svenska sommarhitar - ur ett vardagsperspektiv. Vad är det han sjunger egentligen - och borde han inte ta det lite soft med tanke på sitt magstarka artistnamn? Kim Kejsarsnitt sjunger strofer som "du ser ensam ut - så ta av dig kläderna". Jo, det är ju det första man säger till en ensam tjej man ser. Hörru - ta av dig kläderna om du känner dig ensam!