Auteurer 3

Många har försökt, vissa med gott resultat, de flesta inte. Angelina Jolie tycka vara den senaste skådisen som vill regissera sina egna filmer. Det finns goda exempel, som Clint Eastwood, Mel Gibson, Sean Penn, Vincent Gallo, Robert Redford och Ben Affleck har alla gjort bra habila filmer. Men några minnesvärda auterer är de kanske inte.

Mitt tredje namn och den enligt mig i särklass bästa kvinnliga auteuren är perfektionisten Agnes Jaoui. Skådis, producent, manusförfattare och regissör i ett. Likt Colin Nutley föredrar hon att ha sin partner (Jean-Pierre Bacri) allt som oftast i huvudrollen men det gör verkligen ingenting, för Bacri är en fantastisk skådis, dessutom alltid begåvad med Jaouis genomarbetade strålande manus. Det går liksom inte att misslyckas. Jag skulle rent utav säga att i nuläget, så finns det ingen som skriver bättre manliga porträtt än Jaoui. Jag skulle vilja säga Diablo Cody men Juno var kanske en engångsföreteelse, en lyckostöt? Det finns en auteur till som är Jaouis hårdaste konkurrent men mer om denne framöver. Jaouis filmer är inga explosioner i häftiga scener, vräkiga bildrutor, action och knasiga punchlines men det är alltid 100% genuint, genomarbetat och fyllt av kött, blod och äkta känslor. Ibland brukar man säga att dumhet förfular även den största av skönheter men jag vill vända på det. Den alldagliga Agnes Jaoui är så smart så hon blir vacker bara därför.

Auteurer 2

Egentligen hade jag inväntat dagens datum, för att i triumf kunna skriva om en av mina favoritregissörer och hans nya film. Sen läser man Kerstin Getzelius sågande recension i DN och blir omedelbart på dåligt humör. Vad är poängen med att låta nån som just Gezelius recensera en Jean-Pierre Jeunet-film, hon som redan i ingressen klargör att hon inte gillar en enda film av honom? Möjligtvis Amelie från Montmartre. Vad har man då att vänta sig? Det är som att låta en dansbandskritiker bedöma nya Disturbed-plattan. Det är så man faller av stolen, när man läser strofer som "franskt dravel, kanske kul för en 10-åring". Nu har jag faktiskt inte sett nya Micmacs men jag kan inte lita på nån som kallar Delikatessen för "en enda stor gäspning". Där går min personliga gräns för en recensent som mist förståndet och borde ta in på ett av våra tomma rum på avdelningen.

I min ranking så har Jean Pierre Jeunet en självklar plats bland de bästa nya auteurerna, även om hans filmer kanske inte alltid har så förbaskat mycket att säga. Men vem bryr sig? Ett oöveträffat bildspråk, berättarglädjen, de burleska karaktärerna, originaliteten, det hejdlösa vältrandet och flirtandet med alla frankofilers laster och positiva fördomar. Det räcker för mig.

Förolämpningar och skratt per dag

Man brukar säga om fenomenet diplomati att en diplomat är en person som kan be dig dra åt helvete på ett sådant sätt att du ser fram emot resan. Nu är visserligen Cee-Lo knappast nån diplomattyp till utseendet, även om den hårt tatuerade intern-looken samtidigt bryts av rejält av hans honungslena röst som för tankarna till en ung Stevie Wonder. Fuck you är i alla fall den låt som snurrat mest i min I-pod och förhoppningsvis borde detta bli ett framtida singelsläpp och en hit. En ljuvlig liten pop/RnB-pärla som samtidigt skjuter iväg hatiska pilar. "The Lady killer" är ett av höstens mest emotsedda albumsläpp.

--

Läser en bok just nu, om hur man blir rolig och dessutom gör det till ett leverne. Jag vet, det låter absurt. Man inte kan inte lära ut humor. En av uppgifterna är i alla fall att under 24 timmar, eller helst 48 timmar, anteckna varenda situation eller kommentar ur din vardag som fick dig att skratta. Roliga historier räknas inte. Varför fick den dig att skratta? Går det att använda i ett manus, osv? Nu har det snart gått 24 timmar och jag måste leva ett torftigt liv, för jag har i min lilla anteckningbok antecknat fyra roliga situationer. Tre förolämpningar och ett tjatigt ständigt återkommande skämt. Ingen bra början...

Mellanår

Vet inte varför det blivit så tråkigt och oinspirerande att blogga just nu. Det händer egentligen precis lika mycket nu som för ett år sen. Eller så är det ett mellanår. Årets Prideparad var sådär, inte alls lika spektakulär som förra året. Hela paraden känns mer bara som en politisk korrekt måste-parad av politiska partier, fackförbund, yrkeskårer och krogar som vill bättra på sitt rykte och bara synas i rätt sammanhang. Nåt man pliktskyldigt måste gå med i och vinka och visa på hur tolerant man är. Men var är de extravaganta bögarna, plymerna, samba-känslan, galenskapen och fantasin? Har den helt gått förlorad bakom representanterna för den finska hemtjänsten, gratisreklam för restauranger och de politiska partiernas skamlösa röstfiske?

Årets loppisförsäljning var också den lite mer ljummen än förra året. De stora sedelbuntarna från förra året utbyttes mot "jaja men det är ju skönt att bli av med saker man ändå inte behöver". Ett mellanår.

Också stora förväntade skivsläpp visar sig vara drabbade av mellanårets utspädda blaskighet. M.I.A. släppte en trist platta, Arcade fire blev mänskliga, Kent släppte med minimalt förhandshype sin mest anonyma platta (mitt i sommaren!). Eminem är mer utslätad än någonsin, men får fortfarande slentrianmässigt hits, Kylie Minogue blev intetsägande, Svensktoppen regeras av den där extremt utstmetade och intetsägande Skifs/Agnes-låten som åtminstone jag inte får nåt grepp på. Scissor sisters nya är ett steg tillbaka, Magic numbers är numer ett albumband som inte producerar några hitsinglar, osv osv. Här är i alla fall några band som fortfarande värmer och engagerar:

Band of horses - On my way back home

Tame impala - Solitude is bliss

Steve Miller band - Jet airliner. Och varför är då denna rock 'n roll-rökare från -73 med? Tja, kanske för att den öppnar förtexterna till årets kanske hittills bästa film. Men mer om det senare.

Auteurer 1

Det tog väl en 30 år att inse men ännu lite till av ens barndomsillusioner slogs i spillror när jag fick veta att Albert & Herbert, denna ur-Göteborgska sitcom, i själva verket bygger på en portugisisk förlaga. Lika illa som att Fleksnes egentligen var baserat på en engelsk serie och att manusen är plankade nästan rakt av.

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om auteurer och utvecklingen av dem. Den klassiska beskrivningen av en auteur baseras på Ingmar Bergman, Fellini eller Kurosawa. Regissörer som gärna skrev manus, regisserade och hade en finger med i allt. Man satte sitt signum och en Bergman-film blev omisskännligt just en Bergman-film. Det kände man igen direkt, på allt från bilden till dialogen och ämnen som behandlades. När alal de tre stora mästarna dött har andra tagit över, med kanske mer lättsamma filmer; Spielberg, Woody Allen, George Lucas, Coppola, Scorsese, Polanski, Forman osv. Vi bortser från dem också, eftersom också den generationen blivit gammal och inte gör film lika ofta. 00-talet och 10-talet har fått sina arvtagare. De har absolut inte samma stjärnstatus som sina föregångare men de gör minst lika bra filmer.

En högst personlig åsikt är 00- och 10-talets fyra bästa nya(re) auteurer alla är eller har varit aktuella det senaste året med nya filmer. De vi förhoppningsvis kommer tala om i framtiden. Hade "nöjet" att se den upphypade Life during wartime igår, Todd Solondz nya som lanserats som uppföljaren till Happiness. Är det en uppföljare så lär nog de flesta bli besvikna, åtminstone blev jag det. Halva grejen (om inte hela grejen) med Happiness är två beståndsdelar; karaktärer som är djärvt kontroversiella och fantastiska skådisar. Till på det de fantastiska dialogerna. I uppföljaren har Solondz bytt ut alla skådisar, vädrat ut alla de bästa karaktärerna och ersatt dem med nya. Ja, lite som att komma in i ett Dallas-avsnitt och märka att JR, Bobby och Sue Ellen är utbytta mot andra skådisar. Funkar inte för mig i alla fall... Dialogerna tangerar ibland Happiness briljans men bara ibland och allt som oftast inte.

Todd Solondz för mig är tillsammans med Larry Clark (Kids, Ken Park) den bästa amerikanske regissören som med lätthet röra sig mellan kontrovers, struliga ungdomar, vardagstristess och livsöden där motgångarna ständigt grinar en i ansiktet.