onsdag 30 maj 2012

Feministisk snubbeltråd och kungligt svassande


Nu är man irriterad alltså.. Sista tentan i förrgår. 1900-talskonst var ämnet och jag har pluggat som en tok - på just att få grepp på alla -ismer, motreaktioner och alla stora konstnärer inom varje ny inriktning. Stora breda kunskaper, skulle man kunna säga. Och så kommer det nåt på tentan, som man inte alls är beredd på. Hela dubbelterminen har det visserligen i omgångar pratats om kvinnornas undanskuffade roll i konsthistorien och behovet av en uppgradering. Absolut viktigt och ett lovvärt initiativ. Ändå blir man helt tagen på sängen när man till tentan bortser från de breda kunskaperna inom 1900-talskonsten och skickar på en riktig curve ball på sluttampen. Bildfrågor från IDEL kvinnliga konstnärer. Och inte speciellt kända kvinnor heller. Det här kändes bara som ett test, en provokation för att se om vi verkligen ömmat för kvinnorna. Rätt snopet att bereda sig på Picasso, Duchamp, Warhol och Dali - och istället få Linn Fernström och Siri Derkert. Inget ont om dessa men det är inte 1900-talets mest tongivande. Jag  hade gått så långt att jag faktiskt kunde skilja på olikheter mellan olika färgfältsmålare (dvs målare som bara målar enfärgade kvadrater och rektanglar) - till ingen nytta. Som ni förstår så beror ju min upprördhet mestadels på att det testet gick dåligt.
-
Och Loreen vann Eurovision. Enligt SD var det bara Loreen som vann - det var inte Sverige som gjorde det. Så med andra ord borde Loreen själv bekosta en melodifestival nästa år, i sin bostadsrättsförenings festlokal.
-
Jay Z och Kanye är i Sverige. Jag vet inte om det är nån konservativ irritation men fan vad irriterande det är med speciellt antirojalister som hatar det mediala svassandet för kungafamiljen, vad de gör och inte gör. Är ingen stor rojalist så men kan tycka det är minst lika provocerande med att två hiphopare kommer till stan och får samma mediala svassande. Fd knarkhandlaren Jay Z får mattor utrullade för sig och går på de allra lyxigaste restaurangerna och alla hovbugar i hans väg, som om han vore kunglig. DET är provocerande. Jag må inte bry mig om Estelles dop men jag kan inte bry mig mindre heller om att Kanye nu checkat in på hotellet och att han senare åt en välkryddad biff på närliggande restaurang. Vem bryr sig?

torsdag 24 maj 2012

Ville Contemporaine



Eurovision-dags igen. Hur mycket man än älskar att hata det - så tittar man ju ändå. Och visst är det väl lite kul att lyssna på Edward af Sillén och Gina Derawis roliga sarkasmer och ironier kring Azerbadjan och de taffliga programledarna och den påklistrade spontaniteten och uppvisningen i dyrt arrangemang - samtidigt som man har problem med yttrandefriheten, demokrati och fattigdom. De är ju visserligen roliga och så.. men känner man inte av en rätt nedlåtande von oben-attityd också, det här överlägsna kolonialistiska hånskrattandet som känns lite unket. Kolla på de där typerna, vilka orutinerade pajasar - hahaha!

Nu har bara halva tävlingen gått än, ena semifinalen men man blir ju rädd över vilket spektakel Ryssland skickat iväg. Som jag redan klagat kring, bland vänner - vad är det för tramsigt och uppenbart ögontjänande? Ett bidrag med sex babusjkor, som bara spelar på ens empati. Det går liksom inte att tycka illa om det. Det är lite som att inte ge en blind servitör dricks. Det spelar bara på ens emotionella sidor och samvete - så man ger dem automatisk sin sympati - eller extra mycket dricks. Men funkar det här tarvliga tricket så kan Sverige lika gärna skicka iväg ett gäng blinda barnhemsbarn till nästa Eurovision. Med hundvalpar i famnen. Vi spelar skamlöst på empatin, skit samma hur musiken är. Om Europa röstar fram de här tanterna till vinst kan vi inte längre klaga på dumma sentimentala amerikaner som vecka efter vecka röstar fram det mest idiotiska bidraget som vinnare i Americas funniest home videos. De röstar ALLTID på nån snorig bebis som säger nåt "roligt" och själv fattar man ingenting, när den konkurrerat ut ett klipp som fick en att vika sig på golvet av skratt. Då har vi gått i den emotionella fällan, en gång för alla. Då finns det ingen räddning längre, för varje sig humor- eller musikalisk kvalitet.

Jag håller fortfarande en tumme för Cypern. Eller kanske Tyskland. Insåg också vad som skulle kunna vara det mest cyniska Europa kan göra just nu: att på ren jävelskap rösta fram Grekland till vinnare - vilket i stort sett skulle betyda att landet kan packa ihop och gå och dränka sig i Egeiska havet. Grekland har inte råd att vinna.

Och skolorna brinner i Tensta och Rinkeby igen. Rätt fantastisk logik det där.. Unga män (för det alltid bara män) som skyller sina dåliga studier, sina dåliga framtidsutsikter på samhället och därför "hämnas" genom att bränna ner och förstöra också för kommande generationer av utsatta på hemorten. Har inte vi det bra, då ska fan inte ni yngre ha det heller! Jämlikhetstanken i sin mest perversa form. Och på nåt sätt är det alltid samma gnäll från de boende - att samhället måste ta sitt ansvar - som om de själv inte vore en del av det? Som det gamla visdomsordet lyder: "those who criticize our generation forget who raised it."

måndag 21 maj 2012

Den sista provokationen


Har tänkt på en sak inom konsten... Egentligen är det en rätt sen tanke att konstens mening är att provocera, jag skulle säga att det är ett 1900-talsfenomen att strunta i att konsten ska vara vacker och tilltalande på nåt sätt - utan fyller helt andra funktioner. Provokationen mot etablissemanget  har visserligen alltid funnits där men när provokationen blir kärnan i skapandet och själva verket i sig är underordnat. Vid det här laget skulle man också kunna säga att med postmodernismen så finns det i stort sett ingenting mer att upptäcka. Alla möjliga provokationer och stilar är uppfunna. Sex, död, kroppsvätskor, våld & krig, barnkladd, subkulturella djupdykningar. Allt är gjort. Nästan. Jag har insett att det finns en sista provokation - som man visserligen varit och snuddat på med antiheroiska konstnärer som Jasper John och Robert Rauschenberg - som ville provocera sig själva och hela synen på genikulten kring konstnären. Mark Rothko är väl kanske det bästa exemplet på en provokation, som egentligen ingen ser som provocerande, eftersom han gjorde "rätt" konst vid rätt tidpunkt. Mark Rothko var amatör när han slog igenom. 

Vill man vara generaliserande och kanske orättvis så skulle man kunna anklaga dagens konst för att vara i stora meningar helt meningslös, ful och just av åsikten "vem som helst kan göra det". Problemet med konstens sista bastion är dock att konsten får vara precis hur den vill, hur jävla banal som helst (samtidigt som den säljs svindyrt) - BARA den är gjort av en etablerad konstnär. Signaturen är fortfarande oerhört viktig. VEM som sänder ut konsten, vem som målat och skapat det banala. Vem som gått på den fina skolan, vem som har de fina kontakterna, för att sen bajsa i en glasburk och ställa ut det som "kontextualitetens själsliga morgondagg" samtidigt som kulturtanterna ängsligt cirkulerar kring verket och beundrat kommenterar dess djuplodande filosofiska shatteringar, sett ur sitt postkoloniala men samtidigt semierotiska perspektiv.

Konstens sista provokation, om ändå konsten kan vara hur banal som helst, är att radera konstnärens auktoritet. Låt vem som helst ställa ut vad som helst på Moderna muséet och allt ska vara osignerat. Publiken ska inte veta om det är en De Kooning, en Krasner eller en Warhol som hänger där. Eller om det faktiskt är VVS-konstruktören Rune Larsson från Målilla, eller fyraåriga Ahmed från Husby som har målat det. Och allt är till salu - det är bara att buda. 50 spänn för muralen i hörnet - taget! Vore inte det en provokation om en okänd amatör från Hudiksvall sålde sin tavla dyrare än vad Ernst Billgren gör? Vad skulle hända med alla ängsliga konstkännare, när de inte längre kan luta sig mot vetskapen och namnen bakom? Radera deras auktoriet också - kan du bedömma en äkta Max Book från en likvärdig kopia av en amatör?  Och spelar det nån roll - om båda tavlorna är lika fula?

söndag 20 maj 2012

En skrivare skriver

C undrar med antydande blick: varför är det så att på film, när män jobbar hemifrån - så är de alltid otrogna? Ja, antingen det eller så blir de psykiskt sjuka. En man som jobbar hemifrån på film JOBBAR inte bara hemifrån. Nejnej, det vore ju för enkelt, för nära sanningen. Just nu kommer jag bara på ett antal exempel: Gwyneth Paltrows kille i Sliding doors (otrogen), Julia Roberts kille i Larry Crowne (porrsurfande tönt), Nicolas Cage i Adaptation (deprimerad) eller Johnny Depp i Secret window (galen) - men det finns säkert fler. Att söka/finna lugnet för sitt skrivande är aldrig bra för en man; se bara på Jack Nickholson i The shining, Robert De Niro i Hide and seek eller James Caan i Lida.

Annars händer inte så mycket här. Jobbets skrivare går glödhet för att skriva ut så mycket pluggmaterial som möjligt inför tentan. Känns ju lagom bra när man ska läsa in modern tids konst och kommit till... 1916. Och socialt kan det här året med klassen sammanfattas som ett fiasko. En enda lektion kvar på hela året och man vet fortfarande inte vad 75% av människorna heter och chansen till en avslutningsöl med "gänget" är väl ungefär lika stor som en finsk guldmedaljör på herrarnas 100 meter i OS.

Just det... hann se Bengt Olssons Gregorius i veckan också. Jag som inte läst boken tyckte ändå att det var väldigt intressant. Angreppsvinkeln är intressant - pastor Gregorius försvarstal och motpartens version av den vackra men vinklade Doktor Glas. En motreplik, 99 år efter att Hjalmar Söderberg kom ut med sin bok. Upplägget på Stadsteatern var väl annars min mors värsta teaterscenario. En helt avskalad scen, ingen scenografi och 90 minuters dialog med en spottande och frustande Johan Rabaeus i en hopplöst säckig och osmickrande tröja. Och jag vet att man ska skilja på offentlig och privat person och att man faktiskt inte sitter ihop vid höften som par - men kan verkligen inte förstå hur en parant kvinna som Camilla Thulin kan vara ihop med nån så oparant man som Rabaeus? Han är ju antitesen till det hon själv förespråkar medialt, med stil och finess i vardagen. Men.. han är jävel till skådis och förmodligen hade få andra lyckats bära upp pjäsen på samma sätt som han.

måndag 14 maj 2012

Fight the hipster hell


Jag vet inte... jag brukar ha den diskussionen med kvinnliga vänner rätt ofta och får aldrig något medhåll. men jag vidhåller den ändå - likt 90-talisternas narcissism (jag hör du vad du säger men är mest förnärmad över att du har en annan åsikt än jag). Läste i Mitt i för några dagar sen, ett reportage om något som i mina ögon och öron måste vara årets/decenniets mest onödiga bok. Raggningsexperten Sara Starkström lär ut tjejer hur man raggar på krogen i "Game girl". Dessutom gör hon det med oerhört sliskiga och korkade exempel som att gå fram nån kille på krogen, låna en isbit, stampa sönder den och säga "så, nu har vi brutit isen...". Jag hävdar fortfarande att tjejer har ett gigantisk försprång vad gäller raggande - speciellt på krogen. Behövs det skrivas en bok i ämnet för att lära ut det självklara? Sen när behöver sockerbiten jaga flugorna?

Hektisk helg och oerhört mycket som hänt. Som en skön match i Roller derby. Det var så pass kul att det måste göras om! Som C uttryckte det - så befriad från dum testosteron, elakheter och hån. Om all sport vore såhär skulle världen vara en bättre plats. Hörde dessutom att den uppåtgående sporten kontinuerligt söker nya domare... jag menar, hur svårt kan det vara? Dessutom får man lägga till sig med ett roligt artistnamn. Något jag funderade på, på hela vägen hem. Fat rat var redan upptaget.

Har lyssnat en hel del på Kents nya och måste erkänna att det faktiskt finns lite guldkorn. Låt dom komma är en väldigt bra låt.

Nej, nu åter till studierna... har ett isberg av text att läsa in och inspirationen är som råttorna på ett sjunkande Titanic.

lördag 5 maj 2012

Tjechov och vårens musik, summerat


Insåg något skrattretande idag vid frukost. Det här är verkligen så ocoolt som det någonsin kan bli men en av mina första modeförebilder var Mats Rådberg (och de berömda rankarna). Ja, inte riktigt MIN modebild men min mor tyckte att Mats var så stilig och ville förmodligen att jag skulle se likadan ut. Samma fina fluffiga mittbena och med åren skulle jag också kunna anlägga samma fina mustasch. Ja, herregud, för att citera gårdagens pjäs Onkel Vanja: "är det konstigt, under de förutsättningarna, att man håller sig nykter? ". Tjechovs pjäs på Stadsteatern var annars bra och Shanti Rooney var, tillsammans med fyra livs levande höns på scen, bäst.

Vårens svenska platta är äntligen här! Nej, det var inte Kent jag syftade på... Nu har jag lyssnat igenom "Jag är inte rädd för mörkret" några varv och jag är nog inte ensam om känslan att man bara tuggar ännu ett varv, som på ett gammalt tuggummi som helt tappat smaken. Samma sound, lite tristare texter och ett jävla tjat. Varenda refräng på plattan ska tjatas sönder genom att man sjunger den tjugo gånger på raken i slutet. Ett tips: korta låtarna istället! Less is more! Vårens svenska platta är förstås Markus Krunegårds "Mänsklig värme", där har vi en artist som till skillnad från Kent står vid sin karriärs zenit - som fortfarande överraskar med magiska melodier och smarta texter. Låtar som är så bra att man inte behöver mjölka dem på 25 refränger på repeat, de två sista minuterna. Jocke Berg skulle förmodligen ha kunnat offra en arm och ett ben för att ha skrivit Korallreven & vintergatan.

Snart dimper också vårens mest efterlängtade platta ner i brevlådan: Electric guests "Mondo". Ska ni se en enda musikvideo i vår, så lägger jag min röst på den HÄR. Känns annars som att våren bubblat över av bra band med fantastiska sångare. Asa Taccone i Electric guest, James Mercer i The Shins,  Dougy Mandagi i Temper trap, eller den makalöse Michael Shepard i Lovedrug. Och Patrick Watson förstås. Tycker annars många kvinnliga sångare utmärkt sig negativt under våren. Är det verkligen bara jag som tycker att Frida Hyvönen är en usel sångerska? Är det verkligen bara jag som tycker Florence Welch i Florence and the machine har en skitjobbig skrikig och falsk röst? Och Linnea Henriksson är en kopia av Veronica Maggio (som för övrigt är en våldsamt usel live-sångerska). Men jag ska säga nåt positiv om bra kvinnliga röster också. Alison Goldfrapp, alltid bra, liksom Molly Guldemond i Mother mother och Hayley Mary från Jezabels.

tisdag 1 maj 2012

Passivitet som vapen


Våren är här. Första maj och majtalen står som spön i backen. Besökte, liksom halva länets befolkning, de blommande körsbärsträden i Kungsan. Såg att nån från vänsterpartiet skulle tala och halva torget vajade av chilenska flaggor. Det är bara att inse, hade det inte varit för den stora chilenska invandringen av förföljda vänsteranhängare under Pinochet på 70-talet, så hade vänsterpartiet idag varit ett parti under 4%-spärren. Så det känns ju lägligt med första maj, då Sjöstedt och gänget kan sola sig lite i sossarnas uppgång i opinionsundersökningar och försöka framhäva sig själva som ett gemensamt regeringsalternativ. När man vet att det blir precis som vanligt - även om röda blocket vinner så kommer inte vänstern att få några ministerposter. Den här gången heller. Eller resonerar redan Löfvén, precis som alla andra partier och 94% av befolkningen skulle göra - ok, om vänstern nu ska ha en ministerpost - vilken skulle de kunna få - där de gör minst skada?

En sak är lite lustig, i det sedvanliga politiska pajkastandet brukar ju moderaterna ofta beskylla sossarna för att vilja återinföra folk i passivitet, om man kommer till makten. Mer bidrag och mindre arbete. Just nu känns det som att passiviteten är socialdemokraternas bästa vän. Opinionssiffrorna skjuter i höjden för sossarna och vän av ordning kan ju fundera varför. Det verkar helt och hållet bero på att Stefan Löfvén väljer att säga så lite som möjligt och håller en extremt låg profil uppe i Ö-vik. Han är mest tyst och folk verkar gå helt bezerk över det. "Wow, han är den tysta typen - helt annan än Juholt som snackade alldeles för mycket och bara trampade i klaveret!" Han slipper delta i några riksdagdebatter, han slipper stångas med alliansens mothugg (eftersom han inte säger nåt som går att hugga på) och media tycks ha gett honom en skön, lång smekmånad som varat ända sen slutet av januari. Han är untouchable, bara skön, go och tyst. Det får mig mest att tänka på den gode Aristoteles som myntade citatet "To avoid criticism - say nothing, do nothing, be nothing". Sen poppar han upp lite då och då och säger populistiska saker som att socialdemokraterna skulle klarat finanskrisen myyyyycket bättre än Alliansen. Lätt att säga, omöjligt att bevisa.

Några musikaliska kommentarer... Marina & the diamonds nya singel Primadonna är verkligen rakt igenom vedervärdig. Det tyckte jag första gången och den blir bara värre. Det finns en melodislinga där mitt i, som använts i typ sju tusen olika europeiska schlagerbidrag mellan åren 1974 och 2012. Primadonna låter i bästa fall som något ryska Tatu slängde ihop under sina 15 minuters berömdhet. I sämsta fall låter de som en uppoppad version av Makedoniens schalgerbidrag under valfritt år, tidigt 80-tal.