söndag 23 december 2012

Årets bästa skiva

1. Frank Ocean - Channel orange. Vi såg och hörde potentialen redan med mixtapedebuten Nostalgia, Ultra. Gör man låtar som Swim good läggs direkt press på ens axlar. Jag tror inte Frank Ocean gör någon besviken med nya plattan. Lost är en av höstens bästa singlar (den andra i ordningen) och då finns det enligt min mening två kanonspår kvar att vädra.

fredag 21 december 2012

Årets bästa skivor: plats 3 och 2

Man inser att man är yrkesskadad när man hör spring och skrapande möbler på våningen ovanför och vet att storlarmet (det som ringer in personal från husets samtliga avdelningar) kommer att gå inom 3-2-1 sekunder. Och så gör det det. Går storlarmet vet man att då har det hänt något allvarligt, allt som oftast fysiskt våld. Samtidigt vet man också att det alltid innebär lång väntan, mycket personal samlas och att det tråkigt nog är det enda naturliga sättet för personal och bekanta från olika avdelningar att ses. Så samtidigt som det kan vara allvarligt så uppstår alltid situationer av att man träffar på gamla bekanta ansikten och hamnar i något familjärt "tjeeeena, det var inte igår!". Dyker sen C upp, då är det kört. Husets egen stand up-komiker som kastar den ena dråpliga kommentaren efter den andra ur sig. Det gör de allvarliga situationerna än mer konstiga, eftersom man borde vara seriös men istället står och kiknar av skratt och förmodligen är respektlös mot allt som inträffat. C beskrev i alla fall efterspelet träffande: som att beskåda en extremt lång Roy Andersson-scen, utan att kunna stänga av.

Åter till musiken, mot topp tre:

3. Silversun pickups - Neck of the woods. Jag skulle nästan vilja vara så abrupt att säga att det här är det enda bandet, för mig personligen, som får mig att konstatera att rocken inte är död. Har med åren bara känt en större och större tristess över gammal konventionell gitarrbaserad musik som bara står och stampar och inte kan utvecklas vidare. "Neck of the woods" är den där näsan ovanför vattenytan.

2. Mother mother - The Sticks. Personliga favoriter som jag tjatat om i många år nu, att det här bandet borde få lite mer cred. Vancouver-kvintettens fjärde skiva kommer väl förmodligen fortfarande inte göra dem kommersiellt stora - och kanske är det lika bra. Då får de vara min hemlighet en stund till. Men om de slår igenom - kom ihåg vem som hypade dem först! "The Sticks" är en skiva som matchar mitt "sucker for melody"-behov. En hårsmån från att hamna i topp.

torsdag 20 december 2012

Årets bästa skivor; plats 6 till 4

Ännu en härlig natt på psyket. Ibland måste man faktiskt få skratta åt eländet också. Som en patient som dök och efter inskrivning skulle visiteras. I väskan hittade man lite underkläder, en vit skjorta - och en stor bajskorv. Idag fortsätter listan nedåt:

6.Markus Krunegård - Mänsklig värme. Årets svenska platta och skivan där Krunegård äntligen får ihop grejerna. Där han tidigare visat stoff och tendenser på att blixtra till med tidvis bra låtar och tidvis bra texter hittar han här äntligen syntesen. Askan är den bästa jorden är årets svenska singel och det kan inte ens Svensktoppen solka ner.
-
5.Electric guest - Mondo. Indiepoparna från LA skapade sig ett gott rykte via amerikanska radiostationer men tycktes ändå så osäkra på sin egen kapacitet att de sålde in hiten This head I hold till en reklamfilm för IBM. Men låt inte den kommersiella stämpeln förstöra Electric guest - de är alldeles för bra för det.
-
4.Tame impala - Lonerism. De psykedeliska Perth-rockarna (som egentligen är ett enmansprojekt) återvänder med den andra svåra plattan och hittar den där perfekta kombinationen av både lite nytt och lite gammalt igenkänningsbart.

tisdag 18 december 2012

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

Länge sen sist nu. Firat 40-årskalas (lyckat trots det stora manfallet) och skickat in den sista hemtentan för terminen. Kan ju bara konstatera att kommer jag få godkänt på den här tentan, så kan jag söka jobb som politiker - för jag har nog aldrig svamlat så mycket som nu. Omformuleringar, luddiga resonemang och mycket ord - utan att egentligen säga någonting. Än mindre svara på frågan. Nu är det bara en raksträcka fram till julfirandet med några ångestgupp längs vägen. Vad ska man köpa, till den och den? Har också insett att jag haft så mycket att göra med studierna att jag i år frångår min tidigare tradition med Tio i topp, gällande musik och film. Har inte sett tillräckligt mycket film för att kunna göra någon rättvis lista. Musikaliskt tycker jag det varit ett väldigt blekt år. Jag förstår mig inte på årets årsbästalistor i olika tidningar och sajter. Och då har jag verkligen lyssnat igenom skivor med Kindness, Imagine dragons, The XX, Grimes, Lightning ships och alla de här slätstrukna banden som helt plötsligt är så bra, enligt experterna. Jag ser verkligen inte storheten. Kan säga så mycket som att The XX "Coexist" är en ok skiva men som bäst är ju låtarna i olika remixer. Men jag gör ett försök:

10.Ladyhawke - Anxiety. Jag vet inte ens om det är en bra skiva, egentligen, eller om det är jag som har nån soft spot för nya zeeländska Philippa Margret Brown. Aningens svagare platta än debuten 2008 men ändå rätt fräck. Riktigt bra remixar på några av singlarna också.

9. First aid kit - Lion's roar. Sveriges stolthet 2012. Man anade ju redan att det här skulle bli stort när systrarna från Svedmyra fick självaste Patti Smith att gråta under Polarprisets utdelande. 

8. Black moth super rainbow - Cobra juicy. Femte plattan från Pittsburghgruppen och kanske är det saknaden av fantastiska Kavinsky (nya singeln Protovision släpptes för någon vecka sen) - som gör att man nöjer sig med att omfamna något som påminner (och plagierar?) om den franske elektrokungen.

7.Gaz Coombes - Here come the bombs. Supergrass frontman Coombes släpper äntligen sin första soloplatta, efter sidoprojektet Hotrats och mjölkandet av Supergrass musik för en viss bilreklam. Både oväntat och bra.

torsdag 6 december 2012

Grisatassar och snöröj

Har skrattat så galet mycket på jobbet men tyvärr kan jag inte föra någonting vidare. Sekretessen ni vet. Däremot finns det en äldre patient, arg som ett bi, som kastar ur sig roliga förolämpningar ideligen. Som när hon skriker åt en manlig skötare, äldre och skäggig med rakat huvud, att "ta ut det där fula flintskalliga fruntimret härifrån!". Det är ungefär lika fånigt som A berättar, att hon har en vän inom pingstkyrkan som är med i ett band, som på fullt allvar kallar sig för "pingstvännernas hårdrocksband". Det måste vara tidernas sämsta bandnamn. Har också funderat på en annan knäpp farbror och insett en sak - saker och ting kanske inte är så knäppa ändå. Han brukade alltid ha med sig en bandspelare på rummet och där snurrade gamla kassetter - inspelade kassetter från när han själv sitter vid sitt köksbord hemma och pratar. Om väder och vind, om allt möjligt. Och sen sitter han och lyssnar på banden och svarar dem, skrattar med och inflikar saker ibland - som om de vore en kär vän. Förr tyckte jag alltid att han var komplett galen men nu har jag insett hur tragiskt det ibland kan te sig för människor som inte har någon i hela världen att ty sig till. Inga vänner, ingen familj eller släkt. Ingen att prata med. Då kanske ett inpratat band ändå kan ge lite tröst, även om det är med sig själv man pratar.

Julbord på Blå porten igår också. Mycket gott. Men under tidspress så har man ätit lite som om livet hängde på en skör tråd. Som om man var en deltagare i en amerikansk hetsätartävling. Glöm allt vad aptit och smak heter - här handlar det som att proppa, som om du vore en fransk gås, redo att få sin lever överdimensionerad. Däst ska man nu jobba i tio timmar, med en stor klump i magen. Som om nån placerat ett svullet bildäck av kallrökt lax i ens magsäck. Nu efteråt dricker man kopiösa mängder vatten, för att balansera allt salt man vräkt i sig. Tack och lov att man bara äter julbord en gång om året.

Snökaos och Stockholm är lika dåligt förberett som alltid och i Täby gör man bäst i att inte gå ut alls. Det är liksom resultatet av den låga kommunalskatten: att det här med snöröjning inte är något som finns med i planeringen över huvudtaget. Vägverket tar hand om E18 som skär genom kommunen - i övrigt är du utlämnad till ditt öde. Stör det dig? Ta en skyffel och skotta själv då! Lika löjligt som att Stockholm blir så taget på sängen över att det kommer snö under vintern är Norrlands raljerande över att vi inte kan hantera problemen. Det är fortfarande en sak att snöröja runt i nån liten by i Norrland (vilket är klart på en halvtimme) och en helt annan att serva ett kollektivnät som ska svälja trekvarts miljon människor - varje dag.

fredag 30 november 2012

Israeliterna samlar manna i öknen

Det är mycket nu. Skola, jobb och stress över 40-festen. Missnöjet gror i skolklassen över att vi har så mycket skolarbete så att "det här knappast kan vara en kurs på halvfart. Det är helt sjukt!" Och bara det idiotiska att skriva hemtentor med kvantitativa krav på hur många ord man ska producera. Det uppmanar ju bara till att svamla. Det blir lite som tävlingsboken man skulle skriva under NaNoWriMo (en bok på 50 000 ord - på en månad). Man frestades att fylla ut texten med Storpotäten, allt för att få in extra ord. "Putt-putt-putt-putt oj, en kaka - nom nom nom nom.". Nu har det blivit praxis att mjölka ord genom att alltid börja varje tentasvar med att omformulera frågan, som för att förtydliga för sig själv att man förstått den korrekt.

Mardrömsnatt på psyket och jag tror nog jag kan konstatera att under alla mina år inom psyk så har jag aldrig träffat en mer otrevlig person än inatt. Nåväl, natten bjöd på ett gäng roliga citat också. Speciellt när de två sjukaste patienterna på avdelningen spanar in varann och den ena frågar den andra vad hen har för diagnos för att ha hamnat här. "Äh, låg blodtryck, svarar den andre. Eller en riktigt sur och mycket politiskt inkorrekt tant som varit missnöjd med precis ALLT under natten, spanar in mig från topp till tå och försöker sig på en komplimang, mitt i allt etter hon spytt. "Du har i alla fall en sak att vara glad över!" Jaha, vad är det då? "Du är åtminstone inte svarting!".

fredag 23 november 2012

Call girl och doftbomben

Hade en dröm för några nätter sen. Visst kan det vara svårt att laga Nobelmiddagen till så många personer - men samtidigt: hur coolt skulle det inte vara om man ut i Blå hallen hörde det synkroniserade plinget från 1000 mikrovågsugnar? Varmrätten är klar!?

Såg Call girl igår och  ju mer man tänker på det, desto mer beröringspunkter och fog finns det för familjen Palmes förtalsanmälan. Magnus Krepper må till utseendet inte vara  det minsta lik Palme men visst antyds det saker, med ett berömt tal på Sergels torg, smickret från en amerikansk "kändis" (som jag antar syftar på Shirley Maclaine), årets 1976 och att just justitieministern kanske var den första fula fisken (Lennart Geijer). Men precis som hela Geijeraffären och Olof Johansson/Fälldins inblandning så tystas allt ner här. Jag tror säkert att Mikael Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten (GÅR det att ha ett mer pretentiöst efternamn?) sniffar på saker som förmodligen inte ligger långt från sanningen. Kanske är det just det som gör filmen så trovärdig: i slutändan - hur mycket har en sexuellt utsatt 14-åring att sätta emot hela det politiska etablissemanget, inklusive höga chefer inom polis/Säpo/myndigheter. Svaret är absolut ingenting. Men annars är det en bra film. Det luktar Guldbagge för Pernilla August och det bör det kanske också göra den nya fixstjärnan Simon J Berger. Han är också mycket bra. Simon J Berger är min nya Ryan Gosling.

Vi har ett problem i vår trappuppgång och problemet tycks eskalera. En av hyresgästerna har, milt och diplomatiskt sagt, grava problem med hygienen. Så pass grava att det luktar ut i trapphuset. Det här har fått en annan granne att ta till drastiska åtgärder. För det första så sätter hon alltid upp porten på vid gavel när hon går till jobbet på morgonen och så får det stå så och vädra ut hela dagen. Det i sig är inte nog, dessutom har hon börjat gå förbi den illaluktande grannens dörr och där väldigt demonstrativt och provokativt börjat spreja ut ett stort moln av sin värsta och mest stickande tant-parfym. Och däremellan bor vi. Och där ska man gå - i en doftexplosion - en kombination av otvättad människokropp/blöt hund, kontra neurotisk klimakterietant med vurm för leopardmönstrat och tårdrypande stark och överdoserad parfym. Vad gör man?

onsdag 21 november 2012

Eva Braun-syndromet

Kursen skördar allt fler offer. Nu har 19-åringen hoppat av. Kvar är jag och de grå pantrarna. Och Chris Brown var i stan och hela vistelsen kantades av protester och motprotester. Konsertaffischer som visade upp Rihannas sönderslagna ansikte och SvD, som tog det något drastiska beslutet att INTE recensera Browns konsert i Globen - som ett ställningstagande mot hans privata handlingar. Jag vet inte riktigt vad man ska tycka i frågan. De som hävdar att man ska skilja på den offentliga personen och den privata - skulle man göra samma sak om pedofilen Jimmy Saville? "Det han har gjort privat är hemskt - men nu går vi vidare: offentligt är han en annan person." Men visst är det provocerande med de 9000 som trots allt tog sig till Globen och skrek sig hesa över sin idol. 9000 personer (mestadels tjejer) med Eva Braun-syndrom: "men han är ju snäll mot mig?". Samma syndrom som de här 20% som tycker att diktatur är en bra grej (och förbiser att en diktator skulle kunna vända sig mot dem). Samma Eva Braun-människor som gillar fräcka bad boys - så länge en bad boy faktiskt inte vänder sin våldsamma sida mot dem. Fråga kvinnorna på en valfri Kvinnojour hur coolt det är med bad boys. Det är ju ett evigt och väldebatterat ämne, tycker min idol Johanna Frändén skrev en bra krönika om problemet för några dagar sen. LÄS!

Man vet ju att det är såhär men visst är det kul när man "avslöjar" en lögn. Som småbarnsförälder är det väldigt praktiskt att kunna skylla på sina barn, när man inte kan eller vill komma på vissa bjudningar, eller att man kommer för sent, osv osv. Precis som vi hundägare alltid kan skylla ex allt illaluktande i vår omgivning på hundarna. Alla lukter är alltid hundarnas fel. Hur som.. det är kul när det då kommer ett event snart, där ett separerat par båda är inbjudna. De har ett barn som de delar på veckovis. Nu har det blivit en så pikant situation att båda personerna använder barnet som ursäkt för att eventuellt inte komma på den här festen. En av dem ljuger uppenbart. Men det är ju ingen idé att tjafsa om något sånt - det lär ju inte leda till nåt positivt i den fortsatta relationen.

Björn åkte äntligen ur Project runway Sverige men det lustiga var väl att han efteråt gick till frän attack mot hela programmet och hävdade att det var en blek kopia av det amerikanska originalet. Det var bara mellanmjölk och svaga kreationer. Och det har han ju helt rätt i. Vad han däremot glömmer är ju att han, i allra högsta grad, bidrog till den dåliga kvaliteten, till mellanmjölken och de extremt svaga kreationerna. Han var endast amerikansk i sitt självförtroende - inte i sin kompetens.

Och i stereon snurrar - ingenting. För den är trasig. Men Black moth super rainbow är ett bra band. Det är Tame impala och King Creosote också. Kan inte påstå att jag följt Så mycket bättre speciellt nitiskt men i gemen gör artisterna rätt tama versioner. Det är väl ett underbetyg när bästa låten än så länge är Darins version av Ugglas Astrologen.

tisdag 13 november 2012

Bones of birds

När folk frågar mig vilket jag tycker är världens bästa bandnamn - och alltid typ förväntar sig något i stil med Helikoptern kräks, Grisen skriker, The Kristet utseende, Klart grabben ska ha en husvagn eller Totalt jävla mörker - så blir de besvikna. Jag svarar alltid samma sak. Världens bästa bandnamn och mest genialt uttänkta uttryck är förstås Spandau ballet. Jag har inte så mycket till övers för de gamla London-syntharnas musik i övrigt men namnet är klockrent. För er som möjligtvis inte skulle veta varifrån namnet har sitt ursprung, så är det en term som nyttjades om gamla nazistiska krigsförbrytare (mestadels höga officerer och läkare) från Nürnbergrättegångarna (1945-1949), som dömdes till döden. Allt som oftast hamnade man sedermera på Spandau-fängelset i Berlin, för att där avrättas via hängning. Uttrycket Spandau ballet syftar då på den "balett" som en precis hängd person utför, när han sprattlar med benen i luften. Nåväl, det här var en lång historia för att komma fram till att en av nattskötarna alltid påminner mig om den baletten. Hon är en person som gång på gång somnar i sin fåtölj, läsandes en bok - sen vaknar hon med ett ryck, en spasm - då hon kastar ut med ett ben som balettdansör eller en karatespark - och låtsas yrvaket fortsätta läsa sin bok, som om inget hänt.

Har annars insett att bland det mest skrämmande på natten (förutom de patienter som går bärsärkargång och slåss) är de här fåtalet fallen av folk som lider av narkolepsi med medföljande hemska mardrömmar. Samtidigt är det väldigt svårt att väcka såna människor, eftersom de kan te sig som vakna - men att de befinner sig i en alternativ verklighet - fortfarande kvar i en hallucinatorisk mardröm. Försöker man väcka dem för abrupt kan man riskera att skrämma livet ur dem och väcker man dem inte kan vad som helst hända. Inatt fick jag försöka väcka och tala till rätta en patient som skrek rakt ut, eftersom hen med stora smärtor ansåg sig bli opererad, utan bedövning. Samtidigt som jag pratar med personen ifråga.

Märkligt ändå, för någon vecka sen försonades jag med en kusin. Nu helt plötsligt har jag fått kontakt med en annan kusin som jag typ aldrig pratat med. Och vi skriver öppenhjärtiga brev, som om vi känt varann hela livet. Som om vi ska ta igen 40 års förlorad tid. Kanske är det en början på 40-årskrisen...? Jag väntar ju hela tiden på att det med krisen helt plötsligt ska dyka upp ett nyväckt intresse för motorcyklar, småtjejer, tatueringar och viljan att skaffa en hästsvans i nacken. 

lördag 10 november 2012

TV, bygg och den där idiotiska grannen

Jag tittar alldeles för mycket på tv. Jag som egentligen är helt ointresserad av att laga mat själv kollar ändå på allt från Kockarnas kamp till Hell's kitchen och Masterchef. Plågar mig igenom Project runway Sverige, trots att jag tycker det är skit och en usel kopia av det framgångsrika amerikanska konceptet. Project runway Sverige borde ha stannat på idéstadiet och aldrig ha producerats. Nivån är pinsamt låg och amatörmässig och man får i slutändan bara känslan av att folk är där för att synas - inte för att de är duktiga designers. Det är lite som X-factor, dit det allt som oftast inte är de hårt arbetande och kompetenta musikerna i landet, de som harvat i replokaler, som söker sig - utan snorungar som vill synas. 

Bostadsbristen i Stockholm är akut och ändå händer alldeles för lite. Vid det här laget borde politikerna var informerade om läget. Men fortfarande maler byråkratins kvarnar erbarmligt långsamt - enskilda intressenter och grannar tillåts blockera projekt. Värst är väl ändå det skeva i att det tycks vara byggföretagen som styr bostadsmarknaden - byggbolaget bygger det man själva vill ha, som ger dem största avkastning - inte att bygga det som faktiskt efterfrågas. Finns det ingen ekonomi, enligt byggbranschen, i att bygga studentlägenheter, ettor och mindre lägenheter för att få ut ungdomar till egna lägenheter - nä, då låter man sig nöjas med det!!? Trots att det är där det skriande behovet finns. Ni hör ju hur sjukt det låter? Tycker redan nu man bör ta sig en funderare på om det är en fortsatt explosiv utbyggnad av bostadsrätter i Norra Djurgårdsstaden som är det viktiga i nuläget - när man trots subventioneringar och upp till ett års hyresfritt boende ändå inte kan fylla upp lägenheterna med boende. Det är inte sjönära fyrarummare med öppen spis som är av högsta prioritet just nu.

Endast 24 kort återstår nu i projektet Foto-yatzy 2012 och tyvärr är det några riktig tuffa kategorier kvar. "Jag och en kändis", "En granne" och "Mitt ex". Just nu börjar det kännas krystat att kontakta något ex - bara för att få en bild och granngemenskapen i vårt hus är lika med noll. "Idioten", AIK:aren som jämt skriker och gormar i vårt hus - han har gått in i ett nytt skede. Numer är han arbetslös och kan skrika och gorma hela dagarna också - och avreagera sig på möbler när det går dåligt i hans tv-spelande. Yay! Och då är det ju så lustigt samtidigt, att han som mer och mer framstår som en person som inte kan uppföra sig och visas i normala sociala sammanhang (som inkluderar kvinnor) fått upp en träskylt på ytterdörren. Ett stort hjärta i ett snöre, med texten "välkommen". Wow, sällan har något känts mer förljuget.

torsdag 8 november 2012

Polish connection

Tillbaka efter en veckotripp till "the old country", så att säga. Efter en vecka i Polen känner man sig lite som en florentinsk pannåtavla - man är mestadels bara ett uppvisningsobjekt. Massor av möten, massor av gamla minnen som flöt upp till ytan. Barndom som gjorde sig påmind, människor man inte sett på 20 år - och en nedgrävd stridsyxa med en kusin. Det kändes bra. Märkligast var väl nog att träffa en gammal bekant till min mor, som jag inte sett på 20-25 år, som jag verkligen var livrädd för som barn. Låt oss diplomatiskt säga att hon inte var en snäll kvinna. Fruktansvärt humör, grov, ilsken, skräckinjagande, aggressiv attityd och kort stubin och jag vill minnas att alla barn hemma hos henne (fyra stycken) var lika rädda för henne. Och så träffar man henne nu, en kvinna som med höga klackar kanske når upp till 155 cm i strumplästen. Lugnare med åldern men det känns som att elakheten straffat hennes ansikte med alla dessa rynkor. Det kändes märkligt alltihop och man insåg hur mycket psykologin spelat in - hur man fogades in i den där skräckregimen av nån som var en tvärhand hög.

Mötet med kusinen var också intressant. Stridsyxan nedgrävd och under tre timmars promenad så betraktade vi hela "dispyten" som det där undvikandet av den rosa elefanten i rummet. En av mina svaga sidor - blev till en bra sida. Jag är, tydligen, usel på att ställa följdfrågor och det är bra när man umgås med en person som är lite som Wolowitz i Big bang theory - exkluderat flickvän/jobb/hög utbildning. Många ämnen blir känsliga och man vill inte gå in och peta i dem, för att strö mer salt i såren. Pga. familjekonflikten så pratar vi inte om familjen, inte om jobb, inte om bostad, inte om pengar (huvudkärnan i familjekonflikten), inte om civilstatus - vi håller oss helt och hållet till att skönmåla lite på Potemkinkulisserna.

Annars är Polen som vanligt, och milsvida i temperament. Det finns en helt annan samtalston och när jag tänker efter så har folk sagt så mycket galna saker - som aldrig hade gått för sig i Sverige. Politisk korrekthet, antirasism, jämlikhet känns som ämnen som har en låååång väg kvar att vandra. Kommer att tänka på åtminstone två samtal och repliker som inte hade hänt i Sverige. Den ena var när min mor och jag var bjudna på middag till en väninna och hon och hennes man grundar hela middagen genom att berätta om sin sons hemska hemmorojjder. Det var som ett blodbad på toaletten! "En gång bad jag honom att inte spola på toaletten efter att han varit där och när jag tittade ner i toastolen höll hjärtat på att stanna när jag såg nåt litet svart ting ligga där i vattnet. Herregud, nu är det nåt cancerogent ändå! Till min stora lycka inspekterade jag sen den svarta klumpen närmare och insåg att det var en bit champinjon. Ja men dåså - välkomna till bords!"

En annan incident inträffade sista dagen, när vi skulle åka hem och väntade på flygbussen som skulle ta oss till flygplatsen. Regnet öste ner, "väntrummet" bestod av ett provisoriskt uppsatt partytält, mitt ute på en parkering och folk trängdes som sillar i det lilla tältet. Då dyker en representant från bussbolaget upp, dyngsur och räddhågsen och berättar att bussen är 25 till 30 minuter sen, pga rusningstrafiken. Resenärerna, som då redan har små tidsmarginaler går i taket och väller allt sitt hat över den stackars budbäraren - som om det är hans fel att flygbussen fastnat i trafiken. "Aldrig mer Wizz air" skriker någon man, någon annan kräver pengarna tillbaka och en tredje drar upp "det är typiskt polsk organisation - ingenting fungerar". Representanten väljer sen att hellre stå i ösregnet på behörigt avstånd från partytältet, än att behöva lyssna på okvädesorden. Han lyssnar nervöst i sin walkie talkie och är förtvivlad, till slut kommer han fram till den uppretade folkmassan igen och säger att "nu dröjer det max fem minuter innan bussen är här!" och får till svar av en man: "..och är den inte det så är du ihjälslagen om max tio minuter!" Se, det är en kommentar som aldrig hade gått för sig i Sverige. Inte utan anmälan i alla fall. Här passerar det bara. Representanten går dock längre ut i regnet, längre bort från oss.

torsdag 25 oktober 2012

Receptionsestetiskt snömos

Höst. Fast sen man skaffade hund så har man en helt annan syn på brandgula lövhögar och det första man tänker är inte längre "åh, den högen måste jag dyka ner och vältra mig i!"

Två hjältar och ikoner har på sistone fått hela sitt goda rykte spolierat och en helt annan bild har tornat upp. Cyklisten Lance Armstrong, som blev en självskriven amerikansk hjältehistoria, besegrade cancern och kom tillbaka och vann SJU raka Tour de France - har nu visar sig vara den största fuskaren av dem alla. Han inte bara dopade sig - han var den som försåg alla andra med dopingmedel också. Hela hjälteglorian avryckt som en bordsduk och nu är karln ingenting värd.
   Den andra ikonen var nyligen avlidne Jimmy Savile, som var en tv-ikon, lekfarbror och ytterligare glorifierad genom sitt stora välgörenhetsarbete för handikappade barn. Nu rullas hela historien upp om en av de värsta pedofiler landet skådat och en sadistisk och cynisk man som utnyttjade sitt kändisskap och välgörenhetsrykte - till att just komma nära barn och förgripa sig på dem. Och ingen sa någonting under 30 år, eftersom den gode Savile ju gjorde så mycket gott för barnen genom alla fina insamlingar. Saviles citat på sin egen gravsten "det var roligt så länge det varade" ger så dålig smak och hemska återkopplingar att man tagit bort det. Hjälteglorian avryckt som en bordsduk.

Man undrar ju lite.. var går gränsen för skandal? Vad är acceptabelt? Ingen i Hollywood är mer skandalös än Charlie Sheen men han tycks ju ha gjort det till sin grej - och ingenting biter på den där talanglösa kackerlackan. Varför får han nya chanser hela tiden? Notoriskt otrogne Tiger Woods spelar vidare och har större sponsorkontrakt än någon annan golfspelare. Finns det någon gräns eller är pedofili det enda vi inte kan acceptera? Doping är ju ingen stor grej egentligen. Hela sportvärlden är fylld av dopingavstängda atleter som kommer tillbaka och fortsätter tävla (och sen dessutom vinner). Kvinnomisshandlare är ju inget som tycks störa så mycket att man släcker ner en karriär. Är pedofili den sista bastionen - som vi inte kan acceptera?

Apropå det och helt annan fundering. Kan störa mig på folk som skriver att ALL kärlek är vacker. Nej, all kärlek är inte vacker. Pedofili är inte vackert, inte heller incest eller tidelag. Däremot är all ömsesidig kärlek vacker. All-kärlek-är vacker-resonemanget är lika missvisande som Vi-som-gillar-olika-tanken - som ju inte alls bygger på att man gillar folk med olika åsikter - utan bara folk som har samma åsikt som en själv. Samma tankefel får man också när man konstaterar att 25% av svenska ungdomar föredrar diktatur framför demokrati. Då förutsätter ju de här 25% att man får en diktator som faktiskt gör som man själv vill och det kan man ju aldrig veta? Vill de här 25% fortfarande ha diktatur om det skulle kunna innebära att de torteras och kastas i fängelse för sin politiska åsikts skull? Här vi jag ge cred till C, eftersom det här är hennes fundering från början. Hon gillar inte när jag snor hennes idéer och gör dem till mina egna, nämligen. :)

Måste klämma in den goda nyheten för oss bygg- och arkitekturnördar: stjärnarkitekten Zaha Hadid får sitt första byggprojekt i Sverige. Att det sen är Upplands Väsbys stationsområde är väl lite bortkastat på fokus och strålkastarljus men ändå.

torsdag 18 oktober 2012

Hemliga brev och nötter

Det var tänkt att jag skulle luncha på indiska Guru idag men restaurangen var stängd pga. benbrott. Annars så har jag bokat balettbiljetter till mina föräldrar. Insåg till min stora förlägenhet att det inte fanns något föreställning som heter Nötflöjten. Däremot både Trollflöjten och Nötknäpparen. Annars är allt som vanligt hemma hos Oakbitch. För några dagar sen fick kära C ett anonymt brev i brevlådan. Handskrivet. Det enda som stod på det var hennes (finska) efternamn - inget mer. Ingen avsändare, inget frimärke, ingenting. Var så nyfiken att jag ville ånga upp brevet bara för att se om det var ett kärleksbrev eller inte. När väl C kom hem fick hon öppna det så fort hon kom hem, knappt inkommen genom dörren. Öppna det, öppna! Snacka om antiklimax när det visar sig att brevet kom från finska Jehovas vittnen. De har alltså bara gått runt i området och släppt ner brev i brevlådor med finsk-klingande efternamn. Förtäckta som privata meddelanden. Så var det med den spänningen...

Mellanstadieredovisningarna igår gick bra och var intressanta. Speciellt Louise Borgeois bakgrund och barndom, där hon (och hennes mamma och syskon) levde i ett terrorvälde - under en despotisk pappa som psykiskt och fysiskt misshandlade dem genom hela uppväxten. När hon blev äldre hade hon en ständigt återkommande dröm och önskan och det var att äta upp sin egen pappa, för att bli av med honom. Känns som att det måste finnas enklare sätt...?

Musikaliskt är jag dränerad på det nya och fräscha just nu. Min stereo är trasig, efter nästan 20 års trogen tjänst. Lyssnar mest på gamla Megadeth och så en del på Muse nya platta "The 2nd law" men den är verkligen inte bra. Helt plötsligt tycker jag också (som många andra) att Matt Bellamy gått till fruktansvärd överdrift med sin symfoniska rock. Ibland kan det faktiskt vara bra med lite redigering, lite kill your darlings - man behöver inte behålla varenda impulsidé man kommer på. Höstens hopp står nu till Soundgardens nya platta "King animal" som släpps den 12:e november. Första skivan på 16 (!!!!!?) år. Man borde kanske inte ha så stora förhoppningar men det har man. Första smakprovet Been away too long är ok men det låter inte så mycket Soundgarden. Den 12:e november får vi se om magin finns kvar eller om de blivit ett band i mängden.

måndag 15 oktober 2012

..och så lilla Karin...

Är det inte märkligt för ett land på nio miljoner invånare, att hålla den här höga musikaliska nivån? Swedish house mafia är nu nästa band att nå förstaplatsen på Englands singellista med låten ingen kan ha missat; Don't you worry child. Och eftersom jag tycks bli som mest kreativ med att göra annat, när jag egentligen borde plugga, så började jag slösurfa på nätet och hittade några intressanta fakta. Det första är designern Michael Kors, som ju är kanske mest känd för den yngre publiken som domare i Project runway. Kors är svenskättling på sin pappas sida och är döpt till Karl Anderson Jr.
   Apropå en annan svensk så roade jag mig med att läsa på om det stämmer att Yngwie Malmsteen är så svår att samarbeta med, att hans bandmedlemmar byts ut liks underkläder. Faktum är att från 1984 och fram till 2010 så har bandet inte bestått av samma medlemmar under ett enda år. Varje år har Malmsteen bytt ut någon. Speciellt trummisar och basister. 

Har dessutom hunnit med att diska, tvätta, preparera middagen under dagen. Det är bara att konstatera: bästa sättet att få mig att ta hand om hushållet är att hota mig med studentlitteratur. Allt - t o m toastädning - är roligare än att läsa böcker. Som om inte det vore nog så hägrar också lite mellanstadievibbar på onsdag igen. Muntlig redovisning inför klassen. Jag, ministern, 19-åringen, surgubben och lilla Karin.

Jag vill inte påstå att mitt pluggande går dåligt men jag kan komma med ett litet insidertips här.. Domänen www.AllaPugacheva.se är fortfarande ledig!

Ännu ett avsnitt av Project runway Sverige och det börjar koka i en över den låga nivån på deltagarna. Redan har man två hatobjekt. Muppen från Norrland (Viktoria) som bara är en posör och totalt talanglös och så ADHD-Elle... det finns nog inget jag hatar mer än folk som använder sin bokstavskombination som någon slags ursäkt för att vara jobbig och gå folk och sin omgivning på nerverna. "Jag kan inte rå för det, jag har ADHD..." Om du vet att du har det får du väl fan jobba desto hårdare?? Det fråntar dig väl inte allt ansvar?

tisdag 9 oktober 2012

Soffpotatis

Märkligt nog har ingen av ens homo- och bisexuella vänner sagt ett ord om Jonas Gardells nya serie som startade på SVT igår: Torka aldrig tårar utan handskar, så då får väl skriva av mig några funderingar istället. Jag tyckte att den var bra - det som imponerade mest var scenografin. Det glädjer mig att svenska scenografer börjar bli allt bättre och tonsäkra. Redan med tv-serien Upp till kamp och Himlen är oskyldigt blå såg man ett helt nytt språk, ett Sverige man blev sentimental av och nyfiken på. Dialogen är väl kanske det man hade kunnat fila lite på men skådisarna är bra. Simon J Berger som fjollige Paul är strålande. Tycker även Stefan Sauk är riktigt bra i sin roll som insutten och passivt aggressiv farsa i Koppom. Regissören Simon Kaijser tycks också besitta en bra dramaturgisk ådra med flera riktigt bra och emotionella scener - som åtminstone får mig att tänka på serien som en svensk motsvarighet till Roger Spottiswoodes And the band played on. För övrigt den enda film jag fällt tårar till, på bio. Fast å andra sidan, det gjorde 95% av den fullsatta salongen också, den gången hösten -94. Första avsnittet lovar gott.

Sen är ju också Project runway Sverige igång och jag vet inte vad det är som fattas? Det är någonting som bara inte funkar, som haltar som en trebent häst. Om det är stela Sofi Fahrman, konstige Rohdi Heinz (så tacksam för Partaj att parodiera framöver) eller lågbudgetkänslan vet jag inte. Kanske är det deltagarna och den låga nivån som stör. På nåt känns det häftigt när väldigt starka och excentriska amerikanska designer deltar i originalprogrammet men här känns det bara som att man kastat in ett gäng utstuderade posörer och ufon:n, som egentligen inte är så intresserade av att designa och sy - utan mest vill synas. Skulle påstå att 75% av deltagarna i den här ungdomsgården är totalt talanglösa och borde inte vara där. Är inte helt säker på att Sverige är stort nog för att ha ett sånt här program, om det är seriösa talanger man är ute efter - eller handlar det bara om att visa upp freaks och fjollor?

Hemtentan inlämnad och nu är det inte mitt problem längre. Om två veckor ska dock nästa tenta vara inne, så därför var det bara att direkt kasta sig över nästa kursbok.  F**!?#*N#!@&! Det är precis samma jävla engelska tunggrodda vetenskapliga snömos igen! Och så undrar folk varför man inte gillar att läsa böcker...

måndag 8 oktober 2012

Svida upp!

5:e oktober släpptes nya ledmotivet till James Bond Skyfall med Adele. Ett dygn senare toppade hon redan I-tunes singellista. Det går bra nu... Låten är väl annars ok, om än lite oinspirerad. Och äntligen håller man på att avtäcka KI's häftiga nya aula vid Karolinska sjukhuset. Färgglad och spektakulär i ett annars ganska tråkigt område. Det som däremot är lite lustigt och inte borde vara en oknäckbar gåta är att man 2012 inte klurat ut hur man sätter i rutor i en byggnad som lutar. Det borde inte vara ett "hoppsan" att tyngdlagen gärna gör att en framåtlutad ruta faller ner till marken, om man inte monterar fast den ordentligt.

Har en ledig dag idag och det verkar idiotgrannen nedanför också ha. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan bli så arg och skrika och slå hysteriskt i möblerna över att det går dåligt i ett tv-spel han köpt. Det känns inte helt friskt när man är över 30. Hm.. Peter Pan, anyone..? Men vem är jag att döma andras omognad och oförmåga att gå vidare och agera utifrån sin ålder.. Jag är förmodligen precis som alla andra män som börjar bli äldre, enligt den teori Henrik Schyffert utvecklade i "The 90's - ett försvarstal". Exempelvis det här med att man fastnar i den stil man hade när man stod på topp. Enligt den logiken skulle jag vara kvar i 1997 och se ut som en kombination av mina dåvarande stilikoner Morrissey, Brett Anderson (Suede) och Damon Albarn (Blur). Ok.. det gör jag ju...? I viss mån.

Ber den ovetande 19-åringen som ursäkt här på bloggen för att jag fördomsfullt antog att hen inte skulle lösa uppgifterna på vår hemtenta. Det kom i alla fall inget desperat mail om hjälp.

Måste nämna Bike in tweed i helgen också. Underbart! Jag har ju visserligen alltid haft en stor vurm för 30- & 40-talet och haft den där Andra världskrigs-romantiken i blodet men det här var verkligen min smak. Så stilfullt och häftigt. Vill se ut som de killarna och umgås med de tjejerna. Nästa år, då jävlar jag ska rulla med... Och så ska jag gå i zombieparaden och vara med på Empirbalen och så vill jag ju åka på Comic con nån gång i mitt liv och burleskfestivalen, ställa ut på Liljevalchs vårsalong och gå Instragram walks på Fotografiska och...

lördag 6 oktober 2012

Simma med åsnor

Det här blogginlägget blir ju väldigt muntert... not. Hade skrivit ett inlägg om Tintin-debatten och hela rasism- och kränkthet-attityden som spirat på sistone men jag insåg att det skulle bli en halv avhandling och det har jag inte tid med. Försöker istället skriva på en hemtenta och blir bara förbannad - hela tiden. Den engelska referenslitteraturen är så jävla snårig och svårbegriplig att jag nu säkert läst samma text  sex gånger - och jag fattar fortfarande inte vad som menas. Snömos av referenser, vetenskaper och obegripliga ord. Google translate gör inte saker lättare, eftersom hälften av orden är så esoteriska och sällan använda att de inte finns någon översättning på dem. Inser ju att det vore en prestigeförlust att be någon om hjälp... Och med tanke på de få kontakter man knutit än så länge i klassen: vem ska man fråga: surgubben, den upptagna politikern eller 19-åringen som förmodligen vet mindre än jag? Är nästan säker på att det snarare kommer ett mail från 19-åringen nån gång framåt söndag kväll med desperation och förtvivlan i tonen: "hjälp, vad menas?"

The big 40 är i antågande också och med den allt huvudbry. Börjar känna mig lika uppgiven som ungdomsgänget i Lorry ("men vi har ju ingen lokal..?"). Har ingen lokal att tillgå och vill inte ha festen hemma. Det skulle kräva alldeles för mycket barnsäkrande. Å ena sidan känns lägenheten för liten för en fest men å andra sidan - nackdelen med att fylla år nära jul är att manfallet av inbjudna gäster alltid är stort. Muntert, va?

Snart vankas i alla fall lite utlandsresa igen. Warszawa och Lodz - i november. Härligt. Ska försöka hinna med att fota några av Lodz alla galna (och stora) muraler men också försöka fånga den rätt humoristiska klottertrend som råder i stan, mellan rivaliserande fans till de två lokala fotbollslagen i högsta serien: ŁKS och RTS Widzew. Från ett rätt sedvanligt hånande klotter där man i vanlig ordning hyllar sitt eget lag och hånar motståndarna utifrån olika könsord, prostitution, politik och judetillhörighet (ja, det är fortfarande ett rätt vanligt skällsord) så har det på sistone dykt upp nåt helt annat. Humor!? Gärna att tillskriva motståndarlaget lite humoristiska och banala tillmälen, som om laget och fansen är en enda person - med ett koppel av dåliga och otillräckliga egenskaper. Ja, lite som att Stockholm skulle fyllas av klotter av typen "AIK äter gul snö" eller "Bajen går som en gubbe med stomipåse". Vi är inte riktigt där än...

lördag 29 september 2012

Sås, hockey och hästdans

Fick en T-shirt i present för några dagar sen. Ännu ett märke som försöker slå sig in på trenden med broderade loggor uppe i brösthöjd. Ska man ha sin polospelare, sin älg, sin sköld, krans, noshörning, mås, krokodil, bäver, räv eller vad det nu är? Själv fick jag då en Pinewood. Det kanske är en fin logotyp i ett större format men i t-shirt-format ser märket bara olyckligt ut. Det ser inte ut som en logga, det ser ut som en matfläck, som ett stänk sås som man glömt torka bort. Känslan av sofistikerad stil är lika med noll.


Gick i torsdags på hockey också, vilket jag ångrar djupt. Mest pga. spelet men uppladdningen kändes inte heller så kul. Säga vad man vill men min far (och i viss mån hans vänner) är inga direkta muntergökar. Enligt dem går man på hockey för att gnälla. Allt är 100% jante och pessimism. Och med tanke på utvecklingen utifrån 80-talets glansdagar så finns det kanske inte så mycket att glädjas åt heller. Men inställningen är alltid densamma. Innan match: "det här kommer att gå åt helvete". Under match: "ska vi gå hem nu, så man slipper se skiten?" Alternativt får man höra kommentarer som "jaja, powerplay fem mot tre - de gör inte mål ändå, helt odugliga hela bunten" eller "den där idioten kan de lika gärna skicka hem till Kanada igen". Efter match (om vi förlorat): "vad var det jag sa?" Efter match (om vi vunnit): "ja, där fick de så de teg!"

Musikalisk har man ju inte kunnat undvika K-pop-vågen som tycks svepa in över landet. Egentligen är genren och hypen lika märklig som alla de här moldaverna som var så inne för några år sen. Enda skillnaden är att Gangnam-style utstrålar glädje och så förstås den berömda hästdansen. Om man inte gillar den lättuggade dansmusiken så lägger jag min röst på amerikanska Wildlife control, NY-bandet Ms Mr eller grekiska Marietta Fafouti. Tre band/artister som går varma i min spelare.

onsdag 26 september 2012

Party in my head

Och så säger de att hallucinationer är något dåligt. Just nu har vi inne en patient som är jättesjuk och är isolerad på sitt väldigt spartanskt möblerade rum. Men i patientens värld är det inte ett kalt sjukhusrum, med endast en säng, ett bord, en lampa och jag på en stol. I hennes värld befinner hon sig på en schangdobel fest i goda vänners lag. Hon äter gott, skrattar hjärtligt med sina vänner, kastar upp den osynliga boan över axeln och röker sin cigarill med stil. Hon lever livet där inne, soft och tillbakalutad, i diskussion med sitt sällskap. Celebra gäster har hon, bland annat bröderna Lennon (?). Uttalat med finsk brytning är de: Tsonny, Tonny och förstås lillebror Conny. Ibland kelar hon med en katt på golvet också. Jag är bara en statist i sceneriet, någon i kulisserna. Och där sitter jag min tråkmåns och saknar helt fantasi och inlevelseförmåga.

Funderat på en sak när man åker bil. Undrar om polisen har ett uttryck för när de är ute och åker bil på motorvägen och det alltid uppstår samma fenomen. En slags ögontjänarkaravan av bilar, där alla åker laglydigt och fint precis bakom polisen. Ingen kör om, ingen gör några djärva filbyten, ingen tutar eller pekar finger. Alla följer den takt och fart som polisbilen har.

Borde plugga men vad gör jag istället...? Läser artiklar om udda namn på svenska speedwaylag. Varför heter laget så konstiga saker? Bysarna, Kaparna eller Valsarna...? Samtidigt kan man tycka att vissa lag har såna fantastiska namn att man tycker att det är synd att de bytt till mer internationella namn, eller gått in konkurs, eller åker i en lägre undanskymd serie. Vad sägs annars om Monarkerna, Getingarna eller Gamarna från Stockholm? Gastarna från Göteborg eller fräsiga Solkatterna från Karlstad. Gnistorna eller MK Tändstiftet från Malmö. Tycker också det är synd att Elit Vetlanda bytte bort det vackra Njudungarna. Eller Stjärnorna från Hallstavik. Man vet knappt om det handlar om speedway eller ett dansband.

tisdag 25 september 2012

Peter Pan-generationen och fucking sushi.

Ett ögonblick av klarhet anströk en patient för några nätter sen. Patienten, som var finsk, var mycket arg och hade svurit näst intill oavbrutet, i flera timmar inne på sitt rum. Till slut satte jag fysiskt ner patienten i sängen, eftersom jag var så trött på att lyssna och beskåda fäktandet. Patienten blev då, om möjligt ännu argare och skriker "voi vittu" rakt ut. Jag försöker spela chockad och frågar "hey, vad är det för ett fult språk du använder?", varpå patienten klarnar i några sekunder, tittar på mig och säger "det är finska?"

Brunch med några nyfunna vänner i helgen också, på Fotografiska. C konstaterar än en gång hur vansinnigt segregerat Stockholm ibland är och vi själva är en del av den här väldigt homogena gruppen som går på muséer och teatrar med jämna mellanrum. Det är tyvärr något som haltar i Stockholms population rätt betänkligt och det är bland annat den segregering och den ibland fullkomliga likriktningen av människor som rör sig i innerstan. Folk klagar på invandrare klumpar ihop sig i vissa förorter, gärna nationalitet för nationalitet dessutom. Det må vara ett problem men det är ett minst lika stort problem att media-Sverige och det stora åsiktsmaskineriet styrs från Södermalm i allmänhet och Hornstull i synnerhet. Representerar verkligen den miljöpartistiska surdegsmaffian HELA Sverige? Det kan jag tycka är ett demokratiskt problem - den mediala segregationen.

Funderade på en annan sak också, när jag besökte Lindhagen och det nya bostadsområde som håller på att växa fram längs Hornsbergs strand. Majoriteten av verksamhetslokalerna står än så länge tomma men det är ändå bekämmande att det redan i ett sånt litet område finns FEM sushi-restauranger. Är sushi det enda man ska äta i slutändan? Borde inte marknaden och efterfrågan vara nådd för länge länge sen? Var är variationen? Var finns det unika och roliga, som sticker ut? Mitt i allt det här inser jag en annan sak. Gubben och tanten är tillbaka och trendig igen, bland ungdomar och jag kan verkligen förstå det. Det är väl den slutgiltiga revolten och motpolen mot att hela stans medelålders män tycks ha smittats av Peter Pan-syndromet. Klart som fan man vill gå omkring i tweedkostym och fluga, när ens egen föräldrargeneration är en bunt Per Holkneckt-figurer runt 45-50 som fortfarande vill ha slitna baggy pants och åka skate board.

Vilket mode man än sen föredrar så lär vi snart alla bli tvingade att äta sushi eller sushi på restaurang. Vårt enda val blir mellan nigiri eller maki.

torsdag 13 september 2012

Nio år senare

Idag är det nio år sen jag för första gången träffade C. Helt galet. Känns som att vi fortfarande var barn då. Åtminstone var vår första date både barnslig, bjäbbig och inte direkt rosenskimrande. Jag vet att hon tyckte att jag bara var dum och provokativ och själv tyckte jag att hon var gnällig och oresonlig. Lunchen vi åt var inte god, hon hade ont i ett knä efter att ha ramlat på vägen till tåget och filmen vi såg föll inte heller sällskapet i smaken. C krävde pengarna tillbaka av mig, när väl eftertexterna började rulla i biosalongen. 

I helgen var det loppis i Aspudden. 2 kilometer loppis och sällan har det väl lyckats klämma in sig så många hipsters på ett och samma ställe. Alla från Söder och Telefonplan var där och jag fattar verkligen inte grejen med de som hävdar att Södermalm skulle stå för något eget, bortom det konventionella. För mig är söder lite som ett hippt Amish-samhälle. Alla vill vara alternativa - genom att inom sin grupp se exakt likadana ut. Det blir som ett reservat. Och alla luktar malkulor, efter sina second hand-inköpta kläder. Det kändes som en parodi att gå där på loppisen och räkna antalet gubbkepsar och sotarmössor, skepparkransar eller den klassiska konstfacks-frisyren (läs Teskedsgumman/Lykke Li anno 2008). Hur originellt är det egentligen med folk som lite bajsnödigt aspirerar på att hamna på ännu en street fashion-blogg på nätet och därför liknar säkert 200 andra personer på samma ställe, i en exakt kopierad look?

Apropå på nåt helt annat. Fråga mig inte hur men jag är väl lite statistiknörd (också) och började av nån anledning studera FBI's statistik för brott i USA, stad för stad. Ibland gör man vad som helst - bara inte läsa den erbarmligt tråkiga konstteoretiska boken, som jag borde. Jag antar att man måste vara inskränkt och hårdnackad medlem i NRA om man fortfarande anser att de amerikanska vapenlagarna inte är av ondo. Bara de resonemang som fördes efter den senaste skjutningen på en bio i Aurora, visar på hur världsfrånvänt amerikaner tänker jämfört med.. tja oss? "Problemet med bioskjutningen var inte att en galning kom in och började sprejlackera människor med kulor - problemet var att inte allmänheten (dvs biobesökarna) var beväpnade för att kunna besvara elden."
      Men tillbaka till studien. Ställen man INTE ska bosätta sig i, i USA, om man är rädd för skottlossningar och mord är Detroit, St Louis, New Orleans, Flint (Michigan), Oakland och Philadelphia. Betänk det här: i St Louis med sina 318 000 invånare - mördas fler människor varje år än i hela Sverige (9 miljoner invånare). Statistiken för Sverige 2011: 81 mord. Statistiken för St Louis: 113. Visserligen räknas St Louis som mordhuvudstaden # 1 i USA, räknat på ett snitt per invånare - men det är ändå bara EN stad i USA! Räknat i antal faktiskt döda så ligger St Louis långt bak i tabellen. Skjutandet är närvarande överallt - hela tiden.

Städer man däremot kan bosätta sig, som inte haft ett enda mord de senaste två åren (och trots att det är städer på mellan 100 000 och 200 000 människor) är: Ann Arbour (Michigan), Glendale (Kalifornien) eller Eugene (Oregon). Så nu vet ni!

måndag 10 september 2012

Extremt

Hann se Extremt högt och otroligt nära i helgen och avskydde den från första stund. Bland det absolut värsta jag vet på film - som samtidigt är en trist gammal filmklichée - är brådmogna snusförnuftiga barn. Sånt får mig bara att vilja stänga av på en gång. Manus skrivna för barn, men som uppenbarligen är skrivna utifrån ett vuxet resonemang. Varför får barn aldrig vara barn på film??? Nej, barn på film är alltid lillgamla små genier med tankesätt värdigt psykologer. Ofta är de smartare än sina föräldrar och ger ständiga aha-upplevelser och upplysningar till alla äldre. Hur ofta är det så i verkligheten? Det finns aldrig några barnsliga barn på film, alla är fullfjädrade relationsexperter med fantastisk yrkeskompetens. Mitt andra skäl till att ogilla filmen är påklistrad originalitet. När något ska vara så skruvat och udda att det till slut bara känns manierat. Udda som självändamål.
       Sen är det dessutom mycket märkligt hur Max von Sydow kunde nomineras till en Oscar för bästa biroll - i en film där han inte säger ett enda ord, utan mest rycker på axlarna och ser allmänt bortkommen ut. Märkligt är också hur stora och kompetenta skådisar som Tom Hanks och Sandra Bullocks ges små och helt profillösa roller. Har Bullock någonsin varit mer menlös än här?

Funderar också på varför så många skådisar hamnat i sina egna klichéefack. Ser man en viss skådis på vita duken så vet man vad man kan förvänta sig. Charlie Sheen kan bara spela sig själv (registret är väldigt väldigt begränsat), Matthew McConaughey tar av sig skjortan, Adam Sandler får ett raseriutbrott, Helena Bergström eller Meryl Streep gråter, Seth Rogen puffar alltid på en joint, Jim Carrey måste spela över minst en gång i varje film, Christopher Walken dansar, Kjell Bergkvist är alltid en älskvärd drummel, Loa Falkman är alltid smådryg, osv osv. 

Sett andra avsnittet av Anger manegement med Charlie Sheen och har fortfarande inte skrattat en enda gång...

I övrigt så rullar fotograferandet Foto-yatzy 2012 på, med allt färre deltagare. Snart är det äntligen över! Redan har en väninna föreslagit ett projekt för 2013. 200 individer. Jag vet inte om jag pallar det. Tycker det är jobbigt att ständigt trycka upp kameran i ansiktet på mina vänner och bekanta - men att dessutom behöva göra det på främlingar? Det blir lika mycket en övning i sociala färdigheter. Någon som är intresserad av att delta?

torsdag 6 september 2012

Missnöje och avund

Kursstart för termin 2 igår. Alltid lite spännande att se vilka som gallrats ut, vilka som är kvar och vilka som är nya i klassen. Blev nog mest skrämd när jag klev in i klassrummet och trodde för ett ögonblick att jag hamnat på en geriatrisk avdelning. Till och med den "tuffa" hårdrockshyllan - dvs de som sitter längst bak, gungar på stolen och är lite småstöriga med syrliga kommenterar - bestod av såna här självgoda proppmätta medelålders män (som fortfarande tror att de är 25 och häftiga). Och INGEN av dem jag fick kontakt med förra året, och faktiskt börjat umgås med, har fortsatt heller. Det kommer helt klart bli en prövning i år och ett test på hur passionerad man är för ämnet.

Funderar fortfarande på ett Twitterinlägg jag läste för några dagar sen, som egentligen bara bekräftar hur skenheliga svenskar är. Inlägget gick i alla fall ut på att Twitter var så mycket bättre än Facebook - för där skrev folk om tillkortakommanden, man är ärlig och elak medan Facebook bara är "skryt" och semesterbilder. Jag fattar verkligen inte den där inställningen. Jag fattar inte att det mest provocerande för folk fortfarande är andra människors lycka och välmående. För då är det alltid skryt och skryta får man aldrig göra. Och det är ju helt skenheligheten kommer in - ALLA påstår sig hata jantelagen - men ALLA är genomsyrade av den hela tiden och stör sig på andras välgång och skryt. Att man tolkar in kompetens, reslust, kreativitet och att vara nöjd med sitt eget liv som skryt - tycker jag mer verkar vara ett problem som sitter hos den som stör sig. 

Däremot finns det alltid vissa personer, som alltid tror att all form av kritik mot dem är jantelag och avundsjuka. Och det är ju en extrem missuppfattning. Att jag tycker att Robinson-Robban, Kissie, Hanna Widerstedt, Josefin Crafoord eller Börje Ahlstedt är helt dumma i huvudet beror faktiskt inte på att jag är avundsjuk på dem. Jag vill faktiskt inte, inte ens innerst inne, vara dem. Att jag tycker att Johan Petersson i Partaj är Sveriges i särklass sämsta komiker, betyder just det - inte att jag önskar att jag var lika rolig som honom och hade hans jobb. Någon jag däremot kan vara både avundsjuk och arg på är gamle sexuella ofredaren Moneybrother som nu är på väg med ny singel. En singel han behövde åka till Chicago, Los Angeles och Nya Zeeland för att slutföra och få till det rätta soundet på. Såna resor är jag avundsjuk på. Däremot blir man mest förbannad när Each the others world entire är en sån slätstruken skit att den lika gärna kunnat producerats vid ett köksbord i Vallentuna - och  därmed klimatkompenserat för alla helt onödiga resor Moneybrother gjort å yrkets vägnar.

Musikaliskt ser hösten spännande ut. Skivsläpp med Cat power, Muse, Tame impala, O children, Bat for lashes och fd Grandaddy-sångaren Jason Lytle är alla på ingång. Här är annars tips och smakprov på andra bra band mr Oakbitch lyssnar på:




onsdag 29 augusti 2012

Skämskudde: på

Jaha... då var semestern över för den här gången. Återgång till jobb och studier. Jag och pensionärerna. Andra året på studierna har alla halv-omotiverade rensats ut och kvar är de som verkligen brinner för ämnet. Dvs jag, några konstnärs-wanna be's och pensionärerna. Men det ska bli kul ändå. Ser fram emot hösten och resonerar inte som en bekant till mig - som för TIO år sen yttrade följande klassiska citat om sitt jobb: "det är som en ständig strid ström av flödande skit". Det värsta av allt är att den personen fortfarande är kvar på samma jobb. Om vi nån dag får en MacDonalds-massaker likt den i Falling down så skulle det inte förvåna mig om det är han som slutligen fått den utlösande knäppen.

Hade en diskussion med kära C om att våra semestrar börjar bli bekväma. Och det är absolut inget fel i det! Med åldern vill man ha komfort. Men vi upplever inte längre de här knäppa semesterhistorierna som man upplevde när man var yngre och reste med mindre resekassa, gjorde saker på impuls och hamnade på sunkigare ställen. Numer bor man inte i städförråd (som en natt i San Sebastian), man får inte irriterade råd i hotellreceptionen i Florens att om det slår eldgnistor om fönen så "well, don't use it then!" och man kör inte fel i Wuppertals turkiska områden nattetid - utan lysen på bilen och MOT trafiken.

Men man kan fortfarande göra bort sig. Min tyska är urusel (eftersom jag aldrig läst någon i skolan) och jag antar att jag drog på mig en bra story i lunchrummet när jag på turistinformationen letade efter något specifikt som heter "ölstuga". Har ni hört talas om den? Du måste nog ge oss lite mer info än så, det finns hundratals ölstugor i München. Ungefär som att komma till Stockholm och fråga efter "affär" och inget mer. C kunde heller inte hjälpa till, eftersom hon inte förstod kvinnan vid disken. Hon förstår mjuk tyska men inte den där hårda "slita-i-stycken"-tyskan.

Svenska tv-hösten har dragit igång igen och jag vet inte om det börjat så bra. Retrovågen med Robinson, Fångarna på fortet lämnar mig likgiltig. Kanal 5 satsning på nya sitcoms är bedrövlig. Nu har man köpt in Anger manegement men den ständigt lika talanglöse Charlie Sheen i huvudrollen. Jag fattar verkligen inte vad grejen är med den där karln? Vad är det som är roligt? Vad är det som är bra? Jag drog inte på smilbanden en enda gång under hela första avsnittet. Sen på det kom Men at work, som man försöker sälja in som ett manligt Sex and the city. Är det verkligen en motsvarighet att göra obefintlig humor, osmart dialog och tråkigt, omoget upplägg? Två så sjukt tråkiga humorserier på raken - det är en bedrift Kanal 5!

I övrigt anser femman och trean att vi ska visa upp den svenska folksjälen från sin allra bästa sida. Dvs skämskudden på - i 60 minuter. Färjan och Danspalatset Playa del sol. Herregud, vad ska utlänningar tänka när de ser på här programmen? Är det såhär svenskar är? Gemensamma nämnarna är hur många som helst, framför allt att det är sååå pinsamt. Pinsamma fyllon. Spriten går som en röd tråd genom allt. Bara pruttfull kan svensken slappna av och "vara sig själv". Kan själv bli provocerad av de här medelålders människorna som gnäller över kalla tråkiga Sverige, för att sen åka till Kanarieöarna, bara umgås med svenskar, äta svensk mat, vara konstant halvpackade och anse sig själv vara så jävla "fria". Vad är skillnaden? För mig är det bara en frågan om inställning och attityd. Hemma sitter man bakom sina gardiner och glor på tv och är inte direkt de som bjuder till, till att skapa kontinental stämning - men så fort man åker utomlands - ja, då jävlar är man så tokrolig och raj-raj.

tisdag 14 augusti 2012

Bayern, bärs och...

Det har hänt rätt mycket sen sist, så därför har man inte riktigt haft tid att uppdatera. Förutom Brighton så blev det också en veckotripp till München. Jättetrevlig stad men jag antar att man inte alltid får ett helhetsintryck av att vara där på sommaren när allt vaknar upp och frodas. Med festivaler, marknader, uteserveringar och tusentals glada turister. München på sommaren är helt suveränt och så härligt genuint men nu är man trött på all fet mat, fläsk, korv och öl. Det blev för mycket till slut. Vi hann också med en guidad dygnstripp till sagoslottet Neuschwanstein. Kul att totas ihop med människor från olika världsdelar under en dag. Alla språngmarscher upp och ner för bergen och ständiga uppsamlingar gjorde dock att vi förmodligen fick epitetet "the lost swedes" på oss. Det var antingen vi eller ett yngre kanadensiskt grunge-par som lyckades med bedriften att komma bort titt som tätt. Kanadensarna var ute på en sex veckors Eurotrip och redan nu (vecka två) började killen djupt oroa sig för ekonomin. Annars har var det också kul att ha med sig familjen Grisvold. Maken till karikatyrer på högljudda och självupptagna amerikaner får man leta länge efter. Men det var väldigt kul, sammantaget. Mer guidningar åt folket!

Har funderat lite på mode... Jag förstår verkligen inte den här nya trenden bland unga män som är vill vara trendkänsliga - att man ska ha byxor som är lite för korta. Det är verkligen inte snyggt? Däremot inser man ju det roliga i att allt fler ungdomar klär sig i 20-talsinspirerat mode och ärligt talat ser ut lite som tanter och farbröder i tweed och fluga. Det är ju det perfekta revolten när man växer upp med föräldrar och en medelålders generation som vägrar bli vuxna och fortfarande vill vara lite rock n' roll och klä sig som om det vore 20 år yngre. Medelålders klär sig som kids och kidsen klär sig som om de vore medelålders. Allt som oftast är det ju också medelålders människor som dödar trender - genom att anamma trender som verkligen inte är menade för dem. För vem vill se en 50-årig fetlagd kärring i ett par såna här kortkorta byxor som passar utmärkt på en solbränd slank 17-åring? Jag såg det i veckan. Och jag ville riva ut ögonen på mig själv.

tisdag 24 juli 2012

Pretentiös pizza

Ibland har jag verkligen svårt att förstå advokaternas roll. Försvara sin klient, visst. Men om det nu är så uppenbart, som i fallet Peter Mangs - att han har mördat två personer och skottskadat en bunt andra - hur kan man då fortfarande med någon som helst moral i kroppen och respekt för offer ens våga yppa att man yrkar på att ens klient ska släppas på fri fot? Jag fattar det bara inte... Då är det ju inte sanningen man är ute efter - då är ju försvaret av ens klient bara ren dumdristighet i att man MÅSTE ha en annan åsikt och ett hån mot rättvisan? Populistiskt så skulle man kunna hävda att om advokater fick bestämma så skulle aldrig någon brottsling dömas för något brott.

Och mordbränderna i Ystad har tagit fart igen, trots att man spärrade in Gryningspyromanen förra året. Jag bara undrar... var fan är Kurt Wallander när man behöver honom?

Annars var det besök på Grönan igår, först gången på säkert 5-6 år. Måste säga att nöjesfältet som sådant håller väldigt hög standard och känns betydligt mer modern och uppdaterad än många nöjesfält vi varit på under åren. Berg och dal-banorna var bra och Blå tåget en riktigt överraskning. Där hade man verkligen tänkt lite längre. Däremot funderade jag lite på de ungdomar som jobbar på Gröna lund. Har man gått nån snabbkurs i påklistrad amerikansk ärtighet och service? Snäll och tillmötesgående är bra - överdriven klämmkäckhet är bara jobbigt. Då känner jag mig mest som Jennifer Aniston i Office space och hennes tjafsande med chefen om pins och knappar på arbetskläderna. Hur inställsam och ärtig får man bli, innan det når en gräns?

söndag 22 juli 2012

Kort om musik och film

Jag har inte skrivit något om musik eller film på länge. Knappt sett några filmer på sistone och i skivspelaren rullar mest samma skivor om och om och om igen. Nya Metric är bra men inte Metric-bra, kanske. Även om de försökt tuffa till sig och låta mer som gamla Veruca salt. Den skiva som går mest hos mig är nog annars Elton Johns "samarbete" med australiensiska Pnau. Så mycket till samarbete är det kanske inte, det är mer Elton Johns medgivande - där Pnau lånat, samplat, styckat upp gammalt material och slängt ihop det till något nytt. Skön, lounging skiva. Annars gillar Peepin' Tom punkiga skottarna The view också, som kontrast.

På filmfronten är fortfarande Små vita lögner det bästa jag sett den här sommaren. Underbar - och det inte bara för att Marion Cotillard är med. Annars lyckades jag ÄNTLIGEN komma över en serie jag letat efter i säkert 10 års tid. Dennis Potters Lipstick on your collar, som på något sätt alltid hamnat helt i skuggan av tidigare Pennies from heaven - trots att den här har en ung Ewan McGregor med, innan han slagit igenom. Är dock inte så säker på att den åldrats med värdighet sen 1993.