Israeliterna samlar manna i öknen

Det är mycket nu. Skola, jobb och stress över 40-festen. Missnöjet gror i skolklassen över att vi har så mycket skolarbete så att "det här knappast kan vara en kurs på halvfart. Det är helt sjukt!" Och bara det idiotiska att skriva hemtentor med kvantitativa krav på hur många ord man ska producera. Det uppmanar ju bara till att svamla. Det blir lite som tävlingsboken man skulle skriva under NaNoWriMo (en bok på 50 000 ord - på en månad). Man frestades att fylla ut texten med Storpotäten, allt för att få in extra ord. "Putt-putt-putt-putt oj, en kaka - nom nom nom nom.". Nu har det blivit praxis att mjölka ord genom att alltid börja varje tentasvar med att omformulera frågan, som för att förtydliga för sig själv att man förstått den korrekt.

Mardrömsnatt på psyket och jag tror nog jag kan konstatera att under alla mina år inom psyk så har jag aldrig träffat en mer otrevlig person än inatt. Nåväl, natten bjöd på ett gäng roliga citat också. Speciellt när de två sjukaste patienterna på avdelningen spanar in varann och den ena frågar den andra vad hen har för diagnos för att ha hamnat här. "Äh, låg blodtryck, svarar den andre. Eller en riktigt sur och mycket politiskt inkorrekt tant som varit missnöjd med precis ALLT under natten, spanar in mig från topp till tå och försöker sig på en komplimang, mitt i allt etter hon spytt. "Du har i alla fall en sak att vara glad över!" Jaha, vad är det då? "Du är åtminstone inte svarting!".

Call girl och doftbomben

Hade en dröm för några nätter sen. Visst kan det vara svårt att laga Nobelmiddagen till så många personer - men samtidigt: hur coolt skulle det inte vara om man ut i Blå hallen hörde det synkroniserade plinget från 1000 mikrovågsugnar? Varmrätten är klar!?

Såg Call girl igår och  ju mer man tänker på det, desto mer beröringspunkter och fog finns det för familjen Palmes förtalsanmälan. Magnus Krepper må till utseendet inte vara  det minsta lik Palme men visst antyds det saker, med ett berömt tal på Sergels torg, smickret från en amerikansk "kändis" (som jag antar syftar på Shirley Maclaine), årets 1976 och att just justitieministern kanske var den första fula fisken (Lennart Geijer). Men precis som hela Geijeraffären och Olof Johansson/Fälldins inblandning så tystas allt ner här. Jag tror säkert att Mikael Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten (GÅR det att ha ett mer pretentiöst efternamn?) sniffar på saker som förmodligen inte ligger långt från sanningen. Kanske är det just det som gör filmen så trovärdig: i slutändan - hur mycket har en sexuellt utsatt 14-åring att sätta emot hela det politiska etablissemanget, inklusive höga chefer inom polis/Säpo/myndigheter. Svaret är absolut ingenting. Men annars är det en bra film. Det luktar Guldbagge för Pernilla August och det bör det kanske också göra den nya fixstjärnan Simon J Berger. Han är också mycket bra. Simon J Berger är min nya Ryan Gosling.

Vi har ett problem i vår trappuppgång och problemet tycks eskalera. En av hyresgästerna har, milt och diplomatiskt sagt, grava problem med hygienen. Så pass grava att det luktar ut i trapphuset. Det här har fått en annan granne att ta till drastiska åtgärder. För det första så sätter hon alltid upp porten på vid gavel när hon går till jobbet på morgonen och så får det stå så och vädra ut hela dagen. Det i sig är inte nog, dessutom har hon börjat gå förbi den illaluktande grannens dörr och där väldigt demonstrativt och provokativt börjat spreja ut ett stort moln av sin värsta och mest stickande tant-parfym. Och däremellan bor vi. Och där ska man gå - i en doftexplosion - en kombination av otvättad människokropp/blöt hund, kontra neurotisk klimakterietant med vurm för leopardmönstrat och tårdrypande stark och överdoserad parfym. Vad gör man?

Eva Braun-syndromet

Kursen skördar allt fler offer. Nu har 19-åringen hoppat av. Kvar är jag och de grå pantrarna. Och Chris Brown var i stan och hela vistelsen kantades av protester och motprotester. Konsertaffischer som visade upp Rihannas sönderslagna ansikte och SvD, som tog det något drastiska beslutet att INTE recensera Browns konsert i Globen - som ett ställningstagande mot hans privata handlingar. Jag vet inte riktigt vad man ska tycka i frågan. De som hävdar att man ska skilja på den offentliga personen och den privata - skulle man göra samma sak om pedofilen Jimmy Saville? "Det han har gjort privat är hemskt - men nu går vi vidare: offentligt är han en annan person." Men visst är det provocerande med de 9000 som trots allt tog sig till Globen och skrek sig hesa över sin idol. 9000 personer (mestadels tjejer) med Eva Braun-syndrom: "men han är ju snäll mot mig?". Samma syndrom som de här 20% som tycker att diktatur är en bra grej (och förbiser att en diktator skulle kunna vända sig mot dem). Samma Eva Braun-människor som gillar fräcka bad boys - så länge en bad boy faktiskt inte vänder sin våldsamma sida mot dem. Fråga kvinnorna på en valfri Kvinnojour hur coolt det är med bad boys. Det är ju ett evigt och väldebatterat ämne, tycker min idol Johanna Frändén skrev en bra krönika om problemet för några dagar sen. LÄS!

Man vet ju att det är såhär men visst är det kul när man "avslöjar" en lögn. Som småbarnsförälder är det väldigt praktiskt att kunna skylla på sina barn, när man inte kan eller vill komma på vissa bjudningar, eller att man kommer för sent, osv osv. Precis som vi hundägare alltid kan skylla ex allt illaluktande i vår omgivning på hundarna. Alla lukter är alltid hundarnas fel. Hur som.. det är kul när det då kommer ett event snart, där ett separerat par båda är inbjudna. De har ett barn som de delar på veckovis. Nu har det blivit en så pikant situation att båda personerna använder barnet som ursäkt för att eventuellt inte komma på den här festen. En av dem ljuger uppenbart. Men det är ju ingen idé att tjafsa om något sånt - det lär ju inte leda till nåt positivt i den fortsatta relationen.

Björn åkte äntligen ur Project runway Sverige men det lustiga var väl att han efteråt gick till frän attack mot hela programmet och hävdade att det var en blek kopia av det amerikanska originalet. Det var bara mellanmjölk och svaga kreationer. Och det har han ju helt rätt i. Vad han däremot glömmer är ju att han, i allra högsta grad, bidrog till den dåliga kvaliteten, till mellanmjölken och de extremt svaga kreationerna. Han var endast amerikansk i sitt självförtroende - inte i sin kompetens.

Och i stereon snurrar - ingenting. För den är trasig. Men Black moth super rainbow är ett bra band. Det är Tame impala och King Creosote också. Kan inte påstå att jag följt Så mycket bättre speciellt nitiskt men i gemen gör artisterna rätt tama versioner. Det är väl ett underbetyg när bästa låten än så länge är Darins version av Ugglas Astrologen.

Bones of birds

När folk frågar mig vilket jag tycker är världens bästa bandnamn - och alltid typ förväntar sig något i stil med Helikoptern kräks, Grisen skriker, The Kristet utseende, Klart grabben ska ha en husvagn eller Totalt jävla mörker - så blir de besvikna. Jag svarar alltid samma sak. Världens bästa bandnamn och mest genialt uttänkta uttryck är förstås Spandau ballet. Jag har inte så mycket till övers för de gamla London-syntharnas musik i övrigt men namnet är klockrent. För er som möjligtvis inte skulle veta varifrån namnet har sitt ursprung, så är det en term som nyttjades om gamla nazistiska krigsförbrytare (mestadels höga officerer och läkare) från Nürnbergrättegångarna (1945-1949), som dömdes till döden. Allt som oftast hamnade man sedermera på Spandau-fängelset i Berlin, för att där avrättas via hängning. Uttrycket Spandau ballet syftar då på den "balett" som en precis hängd person utför, när han sprattlar med benen i luften. Nåväl, det här var en lång historia för att komma fram till att en av nattskötarna alltid påminner mig om den baletten. Hon är en person som gång på gång somnar i sin fåtölj, läsandes en bok - sen vaknar hon med ett ryck, en spasm - då hon kastar ut med ett ben som balettdansör eller en karatespark - och låtsas yrvaket fortsätta läsa sin bok, som om inget hänt.

Har annars insett att bland det mest skrämmande på natten (förutom de patienter som går bärsärkargång och slåss) är de här fåtalet fallen av folk som lider av narkolepsi med medföljande hemska mardrömmar. Samtidigt är det väldigt svårt att väcka såna människor, eftersom de kan te sig som vakna - men att de befinner sig i en alternativ verklighet - fortfarande kvar i en hallucinatorisk mardröm. Försöker man väcka dem för abrupt kan man riskera att skrämma livet ur dem och väcker man dem inte kan vad som helst hända. Inatt fick jag försöka väcka och tala till rätta en patient som skrek rakt ut, eftersom hen med stora smärtor ansåg sig bli opererad, utan bedövning. Samtidigt som jag pratar med personen ifråga.

Märkligt ändå, för någon vecka sen försonades jag med en kusin. Nu helt plötsligt har jag fått kontakt med en annan kusin som jag typ aldrig pratat med. Och vi skriver öppenhjärtiga brev, som om vi känt varann hela livet. Som om vi ska ta igen 40 års förlorad tid. Kanske är det en början på 40-årskrisen...? Jag väntar ju hela tiden på att det med krisen helt plötsligt ska dyka upp ett nyväckt intresse för motorcyklar, småtjejer, tatueringar och viljan att skaffa en hästsvans i nacken. 

TV, bygg och den där idiotiska grannen

Jag tittar alldeles för mycket på tv. Jag som egentligen är helt ointresserad av att laga mat själv kollar ändå på allt från Kockarnas kamp till Hell's kitchen och Masterchef. Plågar mig igenom Project runway Sverige, trots att jag tycker det är skit och en usel kopia av det framgångsrika amerikanska konceptet. Project runway Sverige borde ha stannat på idéstadiet och aldrig ha producerats. Nivån är pinsamt låg och amatörmässig och man får i slutändan bara känslan av att folk är där för att synas - inte för att de är duktiga designers. Det är lite som X-factor, dit det allt som oftast inte är de hårt arbetande och kompetenta musikerna i landet, de som harvat i replokaler, som söker sig - utan snorungar som vill synas. 

Bostadsbristen i Stockholm är akut och ändå händer alldeles för lite. Vid det här laget borde politikerna var informerade om läget. Men fortfarande maler byråkratins kvarnar erbarmligt långsamt - enskilda intressenter och grannar tillåts blockera projekt. Värst är väl ändå det skeva i att det tycks vara byggföretagen som styr bostadsmarknaden - byggbolaget bygger det man själva vill ha, som ger dem största avkastning - inte att bygga det som faktiskt efterfrågas. Finns det ingen ekonomi, enligt byggbranschen, i att bygga studentlägenheter, ettor och mindre lägenheter för att få ut ungdomar till egna lägenheter - nä, då låter man sig nöjas med det!!? Trots att det är där det skriande behovet finns. Ni hör ju hur sjukt det låter? Tycker redan nu man bör ta sig en funderare på om det är en fortsatt explosiv utbyggnad av bostadsrätter i Norra Djurgårdsstaden som är det viktiga i nuläget - när man trots subventioneringar och upp till ett års hyresfritt boende ändå inte kan fylla upp lägenheterna med boende. Det är inte sjönära fyrarummare med öppen spis som är av högsta prioritet just nu.

Endast 24 kort återstår nu i projektet Foto-yatzy 2012 och tyvärr är det några riktig tuffa kategorier kvar. "Jag och en kändis", "En granne" och "Mitt ex". Just nu börjar det kännas krystat att kontakta något ex - bara för att få en bild och granngemenskapen i vårt hus är lika med noll. "Idioten", AIK:aren som jämt skriker och gormar i vårt hus - han har gått in i ett nytt skede. Numer är han arbetslös och kan skrika och gorma hela dagarna också - och avreagera sig på möbler när det går dåligt i hans tv-spelande. Yay! Och då är det ju så lustigt samtidigt, att han som mer och mer framstår som en person som inte kan uppföra sig och visas i normala sociala sammanhang (som inkluderar kvinnor) fått upp en träskylt på ytterdörren. Ett stort hjärta i ett snöre, med texten "välkommen". Wow, sällan har något känts mer förljuget.

Polish connection

Tillbaka efter en veckotripp till "the old country", så att säga. Efter en vecka i Polen känner man sig lite som en florentinsk pannåtavla - man är mestadels bara ett uppvisningsobjekt. Massor av möten, massor av gamla minnen som flöt upp till ytan. Barndom som gjorde sig påmind, människor man inte sett på 20 år - och en nedgrävd stridsyxa med en kusin. Det kändes bra. Märkligast var väl nog att träffa en gammal bekant till min mor, som jag inte sett på 20-25 år, som jag verkligen var livrädd för som barn. Låt oss diplomatiskt säga att hon inte var en snäll kvinna. Fruktansvärt humör, grov, ilsken, skräckinjagande, aggressiv attityd och kort stubin och jag vill minnas att alla barn hemma hos henne (fyra stycken) var lika rädda för henne. Och så träffar man henne nu, en kvinna som med höga klackar kanske når upp till 155 cm i strumplästen. Lugnare med åldern men det känns som att elakheten straffat hennes ansikte med alla dessa rynkor. Det kändes märkligt alltihop och man insåg hur mycket psykologin spelat in - hur man fogades in i den där skräckregimen av nån som var en tvärhand hög.

Mötet med kusinen var också intressant. Stridsyxan nedgrävd och under tre timmars promenad så betraktade vi hela "dispyten" som det där undvikandet av den rosa elefanten i rummet. En av mina svaga sidor - blev till en bra sida. Jag är, tydligen, usel på att ställa följdfrågor och det är bra när man umgås med en person som är lite som Wolowitz i Big bang theory - exkluderat flickvän/jobb/hög utbildning. Många ämnen blir känsliga och man vill inte gå in och peta i dem, för att strö mer salt i såren. Pga. familjekonflikten så pratar vi inte om familjen, inte om jobb, inte om bostad, inte om pengar (huvudkärnan i familjekonflikten), inte om civilstatus - vi håller oss helt och hållet till att skönmåla lite på Potemkinkulisserna.

Annars är Polen som vanligt, och milsvida i temperament. Det finns en helt annan samtalston och när jag tänker efter så har folk sagt så mycket galna saker - som aldrig hade gått för sig i Sverige. Politisk korrekthet, antirasism, jämlikhet känns som ämnen som har en låååång väg kvar att vandra. Kommer att tänka på åtminstone två samtal och repliker som inte hade hänt i Sverige. Den ena var när min mor och jag var bjudna på middag till en väninna och hon och hennes man grundar hela middagen genom att berätta om sin sons hemska hemmorojjder. Det var som ett blodbad på toaletten! "En gång bad jag honom att inte spola på toaletten efter att han varit där och när jag tittade ner i toastolen höll hjärtat på att stanna när jag såg nåt litet svart ting ligga där i vattnet. Herregud, nu är det nåt cancerogent ändå! Till min stora lycka inspekterade jag sen den svarta klumpen närmare och insåg att det var en bit champinjon. Ja men dåså - välkomna till bords!"

En annan incident inträffade sista dagen, när vi skulle åka hem och väntade på flygbussen som skulle ta oss till flygplatsen. Regnet öste ner, "väntrummet" bestod av ett provisoriskt uppsatt partytält, mitt ute på en parkering och folk trängdes som sillar i det lilla tältet. Då dyker en representant från bussbolaget upp, dyngsur och räddhågsen och berättar att bussen är 25 till 30 minuter sen, pga rusningstrafiken. Resenärerna, som då redan har små tidsmarginaler går i taket och väller allt sitt hat över den stackars budbäraren - som om det är hans fel att flygbussen fastnat i trafiken. "Aldrig mer Wizz air" skriker någon man, någon annan kräver pengarna tillbaka och en tredje drar upp "det är typiskt polsk organisation - ingenting fungerar". Representanten väljer sen att hellre stå i ösregnet på behörigt avstånd från partytältet, än att behöva lyssna på okvädesorden. Han lyssnar nervöst i sin walkie talkie och är förtvivlad, till slut kommer han fram till den uppretade folkmassan igen och säger att "nu dröjer det max fem minuter innan bussen är här!" och får till svar av en man: "..och är den inte det så är du ihjälslagen om max tio minuter!" Se, det är en kommentar som aldrig hade gått för sig i Sverige. Inte utan anmälan i alla fall. Här passerar det bara. Representanten går dock längre ut i regnet, längre bort från oss.