Rondellhundar

Vi äger en rondellhund. Fast vi har en annan definition av det. Vår kommun, Täby, har verkligen gjort sig känt för att strössla rondeller överallt i kommunen. Det är lösningen på alla problem, inkluderat depression, migrän och budgetunderskottet. Så vad har detta med våra hundar att göra? Tja, vi har åtminstone en hund som sitter bak i sin bur i bilen och "vet" var vi befinner sig - trots att hon omöjligt kan se något annat än trädtoppar och lyktstolpar från sin position. Men hon känner av rondellerna, den specifika sväng bilen gör - och då vet hon att vi närmar oss hemmet. Och att komma hem är alltid en lycka, så börjar hon skälla och yla av förväntan - högt. Det här skapar lite problem eftersom det blir ett hemskt skällande, även när vi befinner oss i andra rondeller i andra delar av stan. Lyssna på musik - glöm det.

Helgen var trevlig med besök på restaurang (Museet) och teater (Mästaren och Margarita). Däremot kanske vi uppfattade vår servitris på Museet som något passivt aggressiv, när hon suckade djupt och visade missnöje - med hur trångt borden var placerade på stället. Som om det var vårt fel? Ställ borden på ett annat sätt då. Teaterbesöket var trevligt i stort sällskap men pjäsen som sådan är rätt svår. För den oinvigde kan det bli rätt mastigt. På söndagen hann jag se American hustle, som tyvärr kammade NOLL priser på Oscarsgalan. Strålande film, med lysande skådisprestationer. Jag hade inte protesterat om Chistian Bale hade vunnit bästa manliga huvudroll, för han ihop med Amy Adams gör någonting större av filmen än vad det inte alltför avancerade manuset inbjuder till. Alla skådisar är bra (Renner, Lawrence, Cooper) och det är hysteriskt roligt att se komikern Louis CK i rollen som torr polischef bakom sitt skrivbord. Annars personligen var det mest glädjande att Cate Blanchett vann bästa kvinnliga huvudroll. Hon ihop med Meryl Streep står ändå helt i en klass för sig, en av de få skådisar som aldrig gör en dålig roll - såna som med bara sin närvaro kan göra dåliga filmer bra.

Musikaliskt är det mycket Foxes (som planeras släppa sin debut när som helst), nya Weeping willows, fantastiske Sam Smith, Fratellis (trots att senaste plattan har ett halvår på nacken) och Slayer just nu. Gamla trash metalbandet Slayer passar ju inte in i samlingen kanske men jag känner att jag måste uppfriska minnet av dem inför Stockholm fields i sommar. Fattar egentligen inte varför jag ens försöker lyssna mig in på något som ärligt talat är rätt dåligt. Slayer är som parasit som sitter på ryggen på ett större djur och livnär sig. Utan talang och egen förmåga. Ja lite som hårdrockens svar på Henrik Johnsson - någon som alltid varit där men som aldrig gör några egna avtryck.