Chelsea diary, del 3

En sak kan man konstatera och slå tillbaka i Stockholmarnas ansikte. 08-or är ju annars duktiga på att förlöjliga orter runt om i Sverige för att leva under grava Stockholmskomplex. Stockholm å sin sida lever under ett gravt New York-komplex och det visar sig inte bara i Stockholmares ständiga gnäll och jämförelsemani av hur det är NYC. Nej, det syns i trenderna också. Alla mat- och krogtrender som slår i New York kommer snabbt också till Stockholm. Oftast i lite mindre skala, förstås. Ibland är det coola idéer, värda att importera - ibland är det bara obegripliga pastischer som bara tyder på dålig självkänsla och fantasilöshet. Komplex.

Fantastiska italienska saluhallen Eataly har vi snyggt transformerat om till Taverna Brillo, Nosh & chow vill blinka mot den där sköna Soho townhouse-style-feelingen och så har man tagit efter speak easy-trenden till baren på Bernie's eller Melt vid Mosebacke. Har man varit inne på Mood i Stockholm vet man att det är exakt kopia av Chelsea market. Det är ändå intressanta exporter, som gör stan lite roligare, lite mer kosmopolitiska. Sen finns den här märkliga kopplingen mellan Stockholms fin-hamburgartrend (Flippin' burgers/Judit &Bertil / Lily's burger och allt vad de nu heter) som alla säger sig vilja göra hamburgare som man gör dem i New York. Shake shack är hamburgarnas eget Mecka i NYC och deras menyer Stockholmsställenas biblar. Här kommer verkligen det dåliga självförtroendet in, för jag är fortfarande av den åsikten att de stockholmska krogarna sopar banan med Shake shack vad gäller kvalitet och smak. Shake shack för mig var en köttigare Max-hamburgare med räfflade 70-tals-pommes frittes, såsom man fick hemma, upptinade på ugnsplåt. Och då ska vi inte ens tala hur ocharmiga lokalerna var. Komplex, helt enkelt. Vi ÄR inte så pjåkiga på mat i Sverige - vi är minst lika bra och behöver inte snegla oroligt på vad storebror i väst gör i alla lägen.

Vidare anser jag att den fjant som började mynta New York-referenser över olika stadsdelar i Stockholm borde ha ett nackskott. SoHo, NoHo, Tribeca och Dumbo fyller en geografisk funktion i New York - nåt som bara känns sökt och löjligt i Stockholm med alla SoFo, SoRi, NoVa's och Glam's. Områdena i Stockholm är så små att det inte behövs några etiketter och nyamerikansk vägledning till de redan befintliga svenska namnen. Det är bara komplex.

Slutligen vill jag bara säga att jag helt fastnat i House of cards. Den i sin tur är en omvänd amerikansk fantasilöshet. Den amerikanska filmindustrin dammsuger allt smart som Europa och Asien gör i tv- och filmväg och kopierar det till amerikanska versioner. Nu har jag visserligen inte sett den engelska versionen av House of cards från 1990 men den kan inte vara bättre än den amerikanska? Ian Richardson är ingen Kevin Spacey och har man en gång varit Keyser Söze i den bästa thriller som gjorts, så är man fulländad att spela hala manipulativa vältaliga psykopater.

Kulturkonsument

Fortsättning (och smått utökad) lista snodd från DN, Dark places-Helena och Audrey Fenn:

Första skivan jag köpte: Iron maiden "Killers". Skäms fortfarande inte för den.
Senast spelad låt: The sailor song med Autoheart. Kan fortfarande besluta mig för om den är bra eller inte. Eller om den borde gå lite långsammare.
Första sajten jag kollar när jag vaknar: Facebook.
Spel jag spelar mest: Inga dataspel. Med andra ord är däremot rätt kul.
VOD-tjänst: Netflix - mest för att kunna se House of cards.
SVT Play-tips: Repriser av Historieätarna? Kan ses om och om igen. Och briljanta Portlandia.
Favoritradioprogram: Mammas nya kille (P3).. fast det var ju ett tag sen...
Söndagskulturkonsumtion: Fotograferande.
Dyraste kulturvana: Teaterbesök ungefär en gång varannan månad?

Favoritmuseum: Louisiana

Senast sedda film: Flight. Den var bra. Denzel Washington är bättre här än i Training day.
Film jag sett flest gånger: LA story, Radio days, Gökboet och The Road warrior (Mad Max 2)
Bok jag läst flest gånger: Ingen. Läser bara böcker en gång.
Favorittidskrift: Stor hatkärlek till Sonic.
Konstart som är svårast att relatera till: Ready made. Och nutida färgfältsmålare.
Konstverk jag skulle vilja äga: "Woman I" av Willem De Kooning. "Pauli omvändelse" av Caravaggio. Valfritt verk av Fernand Léger eller Egon Schiele.
Verk som fått mig att gråta: Amapola. Vill minnas att jag var väldigt emotionell av "..and the band played on" -93, när den gick på bio. Lite fuktig i ögat av Torka aldrig tårar utan handskar och Carl och Ellies kärlekshistoria på sex minuter i Upp!
Favoritsajt: www.stockholmprojekt.blogspot (för dem som älskar byggnyheter) och www.sodertaljesk.se

Chelsea diary, del 2

Sommar och lågfrekvent skrivande på bloggen. Läste någonstans att en perfekt tupplur i snitt varar i 26 minuter - och det har jag nu under semestern försökt göra egna efterforskningar på. Går rätt bra faktiskt. Försöker nu under ledigheten skriva ihop alla mina dagboksanteckningar från New York-resan och det är en rätt hopplös samling kråkor, skrivna på små lappar i farten på tunnelbanestationer, på servetter på olika kaféer, i olika block och i mörkret (när man kommer på nåt smart klockan halv tre på natten men inte orkar tända lampan). Mycket är oläsbart som borde skickas för tolkning till en specialiserad sömnig-och-i-mörker-skrivet-grafolog. Har däremot gjort lite efterforskningar kring ett lite lustigt ämne. Egentligen kanske det inte alls är lustigt för dem som berördes men fastnade fascinerat i historien kring olika kriminella gäng i New York. Martin Scorsese har ju varit inne i skrapat lite på ytan i Gangs of New York men den filmen är ju tyvärr helt förstörd av en felcastad och alldeles för ung Leonardo DiCaprio. Vi pratar alltså om gäng långt tillbaka i tiden. Som brutala The forty thieves (inspirerat av Ali Baba) som på 1820-talet terroriserade Five points, Dead rabbits (som var det första gäng som på 1850-talet började använda gäng-dress code), eller Yiddish black hand, som i sekelskiftet sysslade med utpressning genom att förgifta folks hästar, om de inte fick sina pengar. Speciellt terroriserade man Lower east sides glassförsäljare. Man hade till och med en prislista för hur mycket en gärning kunde kosta. Hästförgiftningar kostade 35$, att skjuta någon (men inte döda) kostade 100$ och mord kostade 500$.

Apropå gäng så hann vi också med att åka ut till Coney island, i The Warriors spår. Kanske den bästa gäng-relaterade film som någonsin gjorts. Visserligen gjorde vi det dagtid, i strålande sol, för att se den årliga Mermaid parade, som ju är glädje, glitter, sång och dans. Och en del naket. Men väldigt kul och avslappnat. Och inte så åldersintegrerat som allt måste vara i Sverige. Själva stod vi, med solen stekandes, och tittade på paraden i tre timmar - helt utan solskydd. På vägen hem och dagen efter var det så att människor (främst vita) tittade på oss och tyst för sig själva konstaterade "ouch". Det var till och med så illa att barn ropade på sina mammor - "look, mum - look at those people!"

Apropå "those people" så hann vi med att fira svensk midsommar i Battery park också. Vi och 3000 andra svenskar, som förmodligen inte skulle fira midsommar i Sverige på samma sätt. Jordgubbar, små grodorna och kransar i håret. Lustigt var då när ett två amerikaner gick förbi det märkliga blonda skådespelet och den ene frågar den andre om vad det är som händer - vad är det här för människor? Och hans kompis svarar "oh, it's those Minnesota people!"

Chelsea diary, del 1

Tillbaka med samma Dolph Lundgren-accent. Jag har ju lovat mig själv att inte bli en av alla dessa jobbiga Stockholmsmänniskor som bara tjatar om New York hela tiden och jämför hur mycket bättre, coolare och mer öppensinnat allt är där. Man har verkligen velat skrika "men flytta dit då, för helvete och sluta gnäll!" Och sluta framför allt hela tiden göra jämförelser - USA har 300 miljoner invånare, Sverige 9,5. New York har ungefär lika många invånare som hela Sverige - varför ens jämföra? Så med det sagt så vill jag bara säga att New York verkligen var helt fantastiskt och har ett otroligt utbud av det mesta. Utom skivbutiker. Och de flesta coola trender som finns där, kommer förr eller senare hit. I mindre skala. Av den enkla anledningen att vi är ett mycket mindre land. Så sluta tjata nu.

Vår egen resa på tolv dagar var så galet fullspäckad - och ändå åkte man därifrån och insåg hur mycket grejer man missat. Det kommer förmodligen bli fler resor till det stora äpplet men samtidigt var det rätt skönt att komma hem också. Till tystnaden. Till den friska fräscha luften. Till det svalare klimatet. För mycket gott kan man säga om New York men det negativa var väl just värmen och att hela tiden ha känslan av att ha en högtalare i örat, som öser på  dygnet runt med höga ljud. Det blev aldrig riktigt tyst. Och så luktar ju inte stan så himla gott heller, till och från... Lustigt är också att nyfikenheten i att se hur New York-hipsters ser ut resulterade snopet i att de ser precis likadana ut som i Hornstull. Samma ängsliga skäggmänniskor och övertatuerade typer som dricker sitt överprisade microbryggeriöl och äter confiterade ankläppar med edelweis-skum och en kvist poppel genomsyrad av en snorgärs andedräkt.

Och lite märkligt är det ju att en sån urbanist och arkitekturnörd, en person som verkligen älskar den sammansatta täta urbana staden, väntat i 40 år med att åka till New York. Sen ska man ju gärna komma ihåg att Manhattans succéformel av tät bebyggelse inte är entydigt med hela staden. Stadsdelar som Queens är lika hopplösa, glesa och fula som vilken förort som helst. Ogästvänlig med breda trasnportvägar som fungerar som barriärer mellan stadsdelar och människors rörlighet. Men det ska bli oerhört spännande att se Hagastaden i Stockholm växa fram - stadsdelen som sägs ha Chelsea i NY som förebild.