Nästa sommar i den polska myllan var jag ute med min gode vän M och cyklade. Ute längs kanal- och landsvägar hade vi förmodligen försökt traktera våra gamla lånade cyklar med små hjul, som om det vore bmx-cyklar. På väg hem, in mot stan, slalomåkandes mellan hästdroskor och Trabanter med gräsklipparmotorer så utvecklades sig turen till Tour de France och jag var Tommy Prim – ja, herregud, man hade inte höga krav på idoler på den tiden.. Och så dyker man upp mot den gudsföraktade snäva gatukurvan med stort G i hög fart och tänker att det vore ju coolt att nästan ligga sådär halvhorisontellt lutad i kurvan, så som proffscyklisterna gör. Det hade säkert funkat.. om det inte legat en massa rullgrus på gatan. Trillar av cykeln, lyckas undvika en mötande bil och glider sen skönt i slow motion, sådär härligt i flera meter, på knän, armbågar och bromsar i stort sett med ansiktet. Än en gång står jag sen i mormors badkar och blir avduschad på allt blod. Bär än idag med mig minnet av den vurpan, då ett av mina sår förmodligen inte blev rengjort ordentligt och jag fått som en smutstatuering på ena knäskålen. Den omplåstrade exotiske svensken var tillbaka på innergården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar