Sett ännu en i raden av dessa romantiska komedier som släppts under sommaren och tidiga hösten (Husse söker matte, 27 dresses, Definitely maybe, PS. I love you är några av de andra) och nu då Min brors flickvän med Steve Carell och Juliette Binoche i huvudrollerna.. Vad är det med romantiska komedier som gör att de flesta (speciellt Hollywood-producerade) blir så extremt konventionella och tillrättalagda? Man vet exakt vad som ska hända och när det ska hända och man kan i stort sett säga replikerna innan de sägs. Hur tråkigt är inte det? Och varför är alltid den här ensamstående helyllepappan änklig och varför är de amerikanska storfamiljerna alltid nåt så fruktansvärt supermysigt präktiga och alla samlas i flera dagar och bara umgås, äter fantastiska middagar, leker, spexar och kramas (gärna i mysiga stickade tröjor). Är det verkligen ett tvärsnitt av hur en amerikansk familj ser ut? Det är som om USA's alla familjer är alla välutbildade, välartikulerade, kramgoa wasps. Och är de inte wasps så lär det stå judiska skämt som spön i backen mellan alla "oy:s!" och rabbin-skämt - men de är fortfarande välutbildade, välartikulerade och kramgoa i sina stickade ollar. Enda utropstecknet med filmen är att norske Sondre Lerche gjort mycket av musiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar