Har nu nått en ny gräns på min bok, 70 sidor. Jag vidhåller dock konsekvent vid linjen att inte låta någon, inte ens Bunsey, få läsa så mycket som en rad ur "mästerverket". Däremot tänkte jag berätta om de fem somrarnas olyckor som drabbade mig, en off topic-historia som jag strukit ur boken. Ända sen jag var ungefär ett halvår gammal så har jag besökt mormor och morfar i den lilla industristaden Zgierz, varje sommar - fram tills för kanske 2-3 år sen. Vid 7-8 års ålder började jag resa själv, med en sån där fånig tygväska för pass, pengar och biljetter runt halsen och en flygvärdinnas trygga hand att hålla i. Just där någonstans, i den åldern, började ryktet gå om mig som ett särdeles otursförföljt barn. Ja, pojken står ju rent utav under en förbannelse, mumlades det bakom min rygg. Fem somrar i rad mellan 8 och 13 års ålder kom jag hem från Polen, mer tilltufsad än när jag åkt dit.
Första året lekte jag som vanligt på den smutsiga innergården, bland alla andra kids som tyckte att en kritvit blond svensk med långt hår var nåt väldigt exotiskt och nån alla ville vara med. Vi hade en rätt sedvanlig lek med längdhopp från gungor, så poängen var ju att man skulle få upp så hög fart som möjligt innan. Nu var det här Polen på tidigt 80-tal så nåt säkerhetstänk var det inte tal om. Inga barnskyddade miljöer här inte. Man sprang omkring bland lösspringande rabieshundar och glaskross överallt och det var ju bara ens eget ansvar och skyldighet att se till att undvika farligheter. Hur som helst så lyckades jag trilla av gungan (som var en rigid gunga gjord helt i järn) och hamna rakt under den. Och dum som jag är så ställer jag mig upp, samtidigt som nån snorunge pushar på gungan än mer. Gunghelvetet - dessutom med två härligt utstående skruvar, träffar mig rakt i pannan och när jag med en tants hjälp, storbölandes tagit mig upp de tre trapporna till mormor, så lyder historien som så att jag ska ha sett ut som Carrie (blodig från topp till tå) och att mormor ska ha svimmat av själva åsynen. Det hela resulterade i åtta stygn och ett bandagerat huvud likt ett pannband, som fick kidsen på gården att ÄN mer relatera till mig som den exotiske svensken. Nu såg jag ju dessutom ut som Björn Borg, rakt av. Hur coolt var inte det?
Första året lekte jag som vanligt på den smutsiga innergården, bland alla andra kids som tyckte att en kritvit blond svensk med långt hår var nåt väldigt exotiskt och nån alla ville vara med. Vi hade en rätt sedvanlig lek med längdhopp från gungor, så poängen var ju att man skulle få upp så hög fart som möjligt innan. Nu var det här Polen på tidigt 80-tal så nåt säkerhetstänk var det inte tal om. Inga barnskyddade miljöer här inte. Man sprang omkring bland lösspringande rabieshundar och glaskross överallt och det var ju bara ens eget ansvar och skyldighet att se till att undvika farligheter. Hur som helst så lyckades jag trilla av gungan (som var en rigid gunga gjord helt i järn) och hamna rakt under den. Och dum som jag är så ställer jag mig upp, samtidigt som nån snorunge pushar på gungan än mer. Gunghelvetet - dessutom med två härligt utstående skruvar, träffar mig rakt i pannan och när jag med en tants hjälp, storbölandes tagit mig upp de tre trapporna till mormor, så lyder historien som så att jag ska ha sett ut som Carrie (blodig från topp till tå) och att mormor ska ha svimmat av själva åsynen. Det hela resulterade i åtta stygn och ett bandagerat huvud likt ett pannband, som fick kidsen på gården att ÄN mer relatera till mig som den exotiske svensken. Nu såg jag ju dessutom ut som Björn Borg, rakt av. Hur coolt var inte det?
1 kommentar:
längtar efter del 2-5 ;-)
Vet inte om jag sagt det ännu, men du skriver förjävla bra. Så de så. Och det säger jag inte bara för att ni har en Cujo-vovve... (utan mest för att C bakar så gott..)
Skicka en kommentar