Jag må vara utbildad dramaturg men jag inser att jag helt felkonstruerat mina fem olyckor, genom att ta den saftigaste först och sen inte minnas den femte och sista. Hur som helst så var den tredje sommaren ännu en varm sommar fylld av glassätande, jordgubbskompotter, fotboll, skumma avgaser, bolmande industriskorstenar, smutsiga gator och cykelturer runt på landet. Plingandes på kossor som betade längs cykelvägarna for man fram likt, ja, Tommy Prim och vid törst och vätskebrist minns jag en konsumtion av hemsk pulveraktig öststatsläsk, från flaskor man fick lämna tillbaka direkt i affären när man druckit klart. Sån där läsk man drack lite på vinst och förlust; fyra dagars magsjuka eller inte, you never know. Sen drog man av jordens rap utanför livsmedelsaffären och cyklade vidare. Den där förbannade cykeln har varit roten till mycket ont, har jag insett nu i efterhand. Vid detta års olyckstillfälle var jag på väg hemåt från nån släktings landsställe och skjutsades av min morfar på hans pakethållare. Hade förmodligen fullt upp med att blåsa tuggummibubblor så uppmärksamheten var låg. Och ner för en brant backe i hög fart händer förstås det som inte får hända. Jag trasslar in min ena fot bland ekrarna och bara känner hur det är mitt ben och skelett som står för bromsandet ner för backen, inte så mycket handbromsen på cykeln. Aj. Morfar får stopp på cykeln och ja, min fot trasslar sig ur hjulet. Har ett vidrigt minne av hur skinnet på fotknölen var avskalat och nedhyvlat ner till skelettet. Men det löste sig det också och dagen efter var jag tillbaka på gården, återigen bandagerad, till ungarnas stora intresse. Den olycksdrabbade svensken hade gjort det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar