Tillbaka från Gubbängen och utställningen. Mina tidigare erfarenheter av hundutställningar har varit känslan av legitimerad rasbiologi. Dessutom brukar det alltid vara komiskt när en domare, som inte ser ut att kunna ta hand om sig själv, ska stå och bedöma hur en "rätt" hund ska se ut, enligt standard. Man vill ju bara skrika över manegen; "men du själv då - din feta jävel???" Så nu var man där med kameran i högsta hugg och ja, parallellen till Leni Riefenstahl är ju klockren. "Jag var inte en del av det, jag bara dokumenterade masspsykosen, följde strömningarna.." Nu har vi gjort det men om jag får bestämma så blir det en engångsföreteelse. Jag vill inte bli en av de här människorna som lever för sin hund, har en färdigpackad turnébuss för varje tävling, som slår upp tältet och sittstolarna, rullar in hundarna på vagnar och sen börjar frisera dem på speciella ståbord och sprejar lockarna med lite hair fixation. Men mitt i allt detta så går det ju inte att komma ifrån nervositeten i själva tävlingsmomentet och jublet när "vi" faktiskt vann vår grupp! Finast av alla vuxna tikar i sin ras. Oj! Hm, att det sen bara var tre tävlande är en annan historia... Lika bra att sluta när man ligger på topp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar