Jag brukar dra mig till minnes min morfar och mormor och hur de om sina grannar inte benämnde nån enda vid deras namn, utan bara utifrån öknamn. Det var polisen, snoris, tölpen med fru, hon med torra foten (vad nu det syftade på?), ukrainaren, duvskötarn, dumhuvudet, osv osv. Jag med sambo vet visserligen vad våra grannar heter men vi har å andra sidan fördomsfulla och uppdiktade historier om dem. Det är lilla tanten H, hon är bräcklig som en liten fågel och skulle förmodligen få lårbensbrott vid en kraftig nysattack. Ovanför oss bor läderbögen A. Vi har visserligen inga som helst belägg för det men OM han skulle ha en skinnkeps och läderbyxor på sig OCH hade en pojkvän – så skulle han vara klockren som läderbög. Vi har idioten K med taxen och hans flickvän nedanför oss. En gormande AIK:are som spelar golf på all fritid och enligt våra teorier, helt utan fog, med tanke på hur mycket han skriker – så måste han slå sin sambo – förmodligen med sin järnfyra. Nedanför oss har vi B. Alkoholist och narkoman. Det måste han väl vara? Två illaluktande schäfrar har han dessutom, när han passerat i trapporna ligger det kvar en kometsvans av blöt hunddoft. Hans föräldrar besöker honom med kassar av mat – ja, de sponsrar hans fortsatta leverne medan soc-pengarna går till brännvin. Och rakvatten – eftersom han måste döva luktsinnet, då hans hundar stinker så. Inga belägg här heller - men ändå.
Mittemot oss bor ett pensionerat par, L, som vi bara ser när de kommer hem från resor – pepparkaksbruna. Jojo, swingers förstås, eller internationella konsttjuvar, som slösar bort alla pengar på luxuöst leverne på Rivieran, så arvingarna inte ska få ärva ett öre. Vi själva? Vi är de som upprätthåller ordningen, de fläckfria som det inte finns nåt illa att säga om, trappuppgångens ljus. Men å andra sidan.. varje gång det grips en serievåldtäktsman eller massmördare i landet, så är media snabbt ute med att intervjua dennes släkt och grannar och alla säger alltid ”det hade vi aldrig kunnat ana!” eller ”han som var så lugn, timid och snäll?”, så jag antar att i slutändan är det ändå jag som sitter med Svarte Petter i trappuppgången.
Mittemot oss bor ett pensionerat par, L, som vi bara ser när de kommer hem från resor – pepparkaksbruna. Jojo, swingers förstås, eller internationella konsttjuvar, som slösar bort alla pengar på luxuöst leverne på Rivieran, så arvingarna inte ska få ärva ett öre. Vi själva? Vi är de som upprätthåller ordningen, de fläckfria som det inte finns nåt illa att säga om, trappuppgångens ljus. Men å andra sidan.. varje gång det grips en serievåldtäktsman eller massmördare i landet, så är media snabbt ute med att intervjua dennes släkt och grannar och alla säger alltid ”det hade vi aldrig kunnat ana!” eller ”han som var så lugn, timid och snäll?”, så jag antar att i slutändan är det ändå jag som sitter med Svarte Petter i trappuppgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar