I'm not there

Jag har en god vän som myntat en kul tes angående filmtittande; "JAG bestämmer när filmen är slut". Så när han känner att filmen slutat som han vill, så stänger han av, även om tid återstår. Jag har sett halva I'm not there än så länge och ... ja.. det är ju inte så man sitter klistrad framför tv-skärmen direkt. Kände på mig redan från början att det skulle bli en kontrovers i att en av mina favoritskådespelerskor (Cate Blanchett) porträtterar en musiker jag verkligen inte gillar (Bob Dylan). Det blir fel redan från början. Det är som om Örjan Rahmberg skulle spela Vince Neil i filmatiseringen av Dirt, ungefär.

Jag kan köpa att man försöker förnya berättarkonceptet genom att låta flera olika personer spela Dylan, ja, till och med att han spelas både av en kvinna och en liten svart pojke - men varför i helvete måste man dessutom hoppa i tid och ha olika namn på karln? Ibland kan det underlätta om man faktiskt försöker introducera sin tittare för historien, istället för att förvilla. Det är som en Agatha Christie-film - alldeles för många ansikten och namn på en gång - och då ska det här ändå föreställa en och samma person. Eller ska det det? Fan vet. Vem är vem? Och Dylan var säkert kontroversiell på sin tid men idag känns han uppäten av tusen och tusentals kopior. Ja, av såna där wanna be-musiker eller reklamare som bosätter sig på Söder i tron att de är arbetare och gärna flirtar med arbetaridealen, trots att de förmodligen aldrig gjort en dag i nån fabrik. Men de för gärna arbetarnas talan. Alla nyinflyttade hipsters i dyrimporterade jeans som sitter på nåt minimalistiskt prettokafé och klagar på att området var så mycket mer äkta förr, innan det fanns en massa kommersiella intressen, innan det städades upp, innan det flyttade in en massa hipsters i dyrimporterade jeans. Typ.

Sista 50 minuterna är bättre men jag tycker fortfarande Todd Haynes försökt komplicera bilden av den mångfacetterade Dylan mer än nödvändigt. Det är en ok film men ändå långt ifrån Johnny Cash-porträttet Walk the line. Snyggt foto, coola miljöer, bra skådisar men splittrat berättande och en Dylan som mest pratar kylskåpspoetiskt trams i korta fragment, utspätt på de sex olika aktörerna. Blanchett är förstås bra, som vanligt, likaså Heath Ledger.