fredag 31 oktober 2008

Vad jag BORDE ha sagt..

Hamnade i en fånig diskussion med en kollega igår, angående AC/DC's nya skiva och trött som jag var tappade jag bort mina argument och blev bara frustrerad. Han frågade hur deras nya skiva var och jag svarade att den var skit - ingenting har förändrats på 30 år. Men är inte det en självmotsägelse, påpekar han, eftersom du ju faktiskt gillar det gamla AC/DC - och har ingenting förändrats från när det var bra - så är väl det bra fortfarande!? Jag grumlade väl till nåt om samma tre ackord - fast sämre och mer krystat och allt slutade i att jag med ett garv blev avfärdad för att resonera som en av våra mest virriga patienter.

Nåväl.. vad jag BORDE ha sagt var förstås detta. Musik, film och konst är ett helt annat väsen än en fabriksproducerad vara eller ett livsmedel. Den följer inte löpande bandsprincipen, där en Big Mac smakar exakt likadant vare sig du är i Stockholm eller Beijing, 1985 eller 2008 - och där det är lika med kvalitetsindex. Det SKA smaka exakt likadant, en bil eller en telefon ska bete sig på ett visst sätt, en kanelbulle måste ha vissa ingredienser för att inte vara en pirog. Musik, som en konstart har helt andra parametrar. Konst bygger på utveckling, kaka på kaka är INTE positivt och om jag vill ha exakt samma musik som för 30 år sen, så köper jag väl hellre den? Att ge ut ny AC/DC-musik handlar väl inte om att de "High voltage" från 1975 - 20 gånger till under årens lopp? Borde filmen ha stannat på stumfilmsstadiet? Konsten handla om bara renässansmålningar, musiken bara om treackordsrock i oändliga variabler? Nä. Har ingenting förändrats och utvecklats på 30 år och att man fortfarande kokar soppa på samma spik.. DÅ är det visserligen samma sak. Och om inte skit, så åtminstone väldigt väldigt tråkigt.

Kodak moment

Ibland önskar man att man var mer modig med att bara plocka upp sin kamera och fotografera folk när tillfället för en bra bild infinner sig. Men det blev inte av i trängseln på tunnelbanan. Egentligen var det hela väldigt omoget - men ändå kul. De reklamskyltar som finns i tunnelbanevagnarna, ovanför sätena, hade nån plockat bort och med stora blå bokstäver klottrat dit BÖG och sen ritat en pil rakt ner. Jag fnissade och var ju tvungen att kolla vem som satt där. En obekväm liten äldre herre, utpekad i hela vagnen som BÖG. Trötta efter en lång arbetsdag verkade ingen i folkmassan bry sig eller notera det hela. Tåget stannade vid KTH, folk strömmade ut som ett fiskstim och fototillfället försvann.

torsdag 30 oktober 2008

Novembernovell

Jaha, då har man antagit en utmaning att vara med i NaNoWriMo, National writing month där man på en månad ska lyckas knåpa ihop en novell på max 50 000 ord. Vet inte ens om finns nåt pris att vinna men om inte annat så för Äran och självkänslan, att faktiskt kunna vara produktiv mot en deadline. Började skriva lite igår och tyckte mig vara extremt produktiv, så nu har jag bara 49 200 ord kvar och november har inte ens börjat. Tyvärr är idéerna nästan slut. Nån annan som känner sig manad?

Money makes the world go round

Bevittnade en oerhört pinsam debatt i Ekdal på onsdagskvällen. Björn Ranelid på självmordsuppdrag ger sig in i en debatt han inte kan vinna. Inte för att hans motdebattör Olof Lundh skulle vara bättre men för att hela ämnet är dödfött, trots sina vackra ideal och principer. Ranelid gick via först pressen och sen nu i tv till attack mot alla överbetalda fotbollsspelare. Han hävdar att han (och alla andra hårt arbetande poeter, författare, konstnärer, osv) borde vara mer värda och tjäna mer pengar än Fredrik Ljungberg, som i dagarna skrivit på ett lukrativt nytt kontrakt värt 20 miljoner kronor med Seattle sounders FC, trots att han är på nedgång i karriären, i nåt så trivialt som att sparka boll. Lundh säger det självklara; det är knappast Ljungbergs fel om nån nu är villig att lägga de pengarna på honom, marknaden styr och även om lönerna är perversa - vem skulle tacka nej om man fick 20 miljoner för att utföra sitt arbete? Jag skulle tacka nej, svarar Ranelid tvärsäkert men jag är inte så säker på att han talar för hela författarkåren med ett sånt uttalande. Författarens ord är evigt medan en fotbollsspelare bara kickar boll i några år och sen blir utbytt mot nån bättre. Litteratur berör mer än vad ett mål gör. Ja, kanske det. Men högkultur och lågkultur kan lika gärna ställas mot nyttoprincipen och då faller båda till föga. Ska Ranelid tjäna mer på sin smala litteratur än vad en akutkirurg eller ambulansförare gör, osv osv? Så länge folk tycker att det är värt att betala 400 spänn för att gå på fotboll istället för att köpa en pocketbok för 79 spänn, så finns det väl inte så mycket man kan göra?

onsdag 29 oktober 2008

Sweet dreams are made of these...

Tidigt 90-tal. Grungen var stor, eller så var det parkas på, northern soul, britpop, norrländsk indie. Alla skulle hänga i "Stockholms Camden"; Skånegatan. Det var Pet sounds, Hannas bar, K, eller Tranan, Svea eller Trap bar, om man orkade ta sig in till city. Och så var det Popitopp på tv med den sötaste tjejen som fanns på tv; Johanna Westman. Hon och hennes färgglada klänningar, som ju egentligen stred mot allt vad 90-talsmodet gick ut på, och ändå förvred hon förmodligen huvudet på mången ung man på den tiden. Hon var som en karamell hela hon. Såg henne ute på krogen, nån våt kväll, på de ställen vi brukade hänga. Hon i en sån där typisk klänning, jag med mina stabbiga Doc Martens. Vågade inte gå fram och prata.

Oktober 2008. Trebarnsmamman Johanna Westman står på Akademibokhandeln vid Mäster Samuelsgatan och håller en presentation kring sin nya bok och en frågestund kring godis, polkagrisar, knäck och bullbak med mycket socker i. Så självklart egentligen! Sött ska sött ha. Hon är fortfarande lika smal som då, fortfarande i en kort klänning och stora stabbiga skor med hög klack. Fortfarande söt som en karamell. Tog några kort. Vågade fortfarande inte gå fram och prata. Gick istället iväg och köpte mig ett par Doc Martens.

Righteous kill

13 år efter klassikermötet i Michael Manns Heat är de dags igen, Robert De Niro och Al Pacino gör en film ihop. Den här gången är de dessutom kompanjoner, två veteraner inom NYPD som försöker fånga en seriemördare – där spåren allt mer pekar mot poliskåren. Righteous kill har mestadels fått sval eller sågande kritik och säkert en timme in i filmen fattar jag inte alls vad kritiken handlar om. Tycker att det var hyfsat spännande, trots de haglande klyschorna. Sen händer det nåt, tredje akten havererar och slutet är verkligen inte bra. Kritiken mot filmen handlar lika mycket om att två stora skådisar som Pacino och kanske främst De Niro spolierar sina karriärer på att inte bry sig, att ta vilka skitjobb i vilken skitfilm som helst, att de bara jobbar för pengarna och inte för konsten. Och där har vi filmens svaghet. Pacino och De Niro har ställt ut skorna, satt igång autopiloten, det självspelande pianot och gör till slut parodi på sig själva i bristen på nyskapande. Det blir trist och fantasilöst. I övriga roller syns snyggingen Carla Gugino (från bla Sin city, Entourage och Spin city), John Leguizamo, Donnie Wahlberg, 50 Cent och ständige b-skådisen Brian Dennehy, som skaffat sig en ny och väldigt onaturlig tandprotes. Typisk grabbfilm skulle man kunna säga.. Hjältarna är gamla och rynkiga som en kalkonhals men ändå svänger de sig med unga snygga tjejer – för dessa faller ju alltid för skrumpet gubbkött på film. Kvinnor i Hollywood måste vara unga och snygga – män kan se ut hur fan som helst. Roade mig med att kolla upp vad regissören Jon Avnet gjort tidigare och karln är verkligen känd för att producera den ena skitfilmen efter den andra, så till den milda grad att det pågår en hatkampanj mot honom på nätet.

tisdag 28 oktober 2008

Nostalgi #1

Om vi bortser från Quentin Tarantinos Reservoir dogs och Little green bag så var det holländska bandet George Baker selection en stor grupp redan på egen hand på -70-talet. Här är deras största hit, den oförglömliga lovsången till fred på jorden, besjungen och av en man (George Baker själv) som skulle få grekiska strandraggare att rodna inför sin överman.
Se klipp HÄR!

Låt den rätte komma in

Bio igen, hyllade John Ajvide Lindkvists filmatisering av Låt den rätte komma in. Alltså, i vanliga fall brukar jag ta Fredrik Virtanens åsikter och stoppa dem i samma påse som Cujos kvällsexkrementer men.. jag måste faktiskt hålla med honom i hans kritik i gårdagens Aftonbladet. Det är synd, för jag gillar bröderna Alfredssons filmer, de brukar allt som oftast borga för filmisk kvalitet och ett gott hantverk men Tomas har här.. kokat soppa på en spik. Det går väldigt långsamt och det är rätt tråkigt faktiskt. Fascinerande hur en film lyckas vara både tråkig och samtidigt väldigt bloddrypande och full av explicita våldsscener. Liten pojke blir mobbad och slår tillbaka-temat har man sett rätt många gånger nu men hade det egentligen inte varit för huvudpersonen Eli (Lina Leandersson) lite löjeväckande karaktär, ett mer uppskurvat tempo och en annan handling kring övriga kufar i en ständigt insnöat och tomt Blackeberg, så hade det kunnat bli rätt bra. Men ok, det ska handla om vampyrer, så jag antar att man inte kan anklaga filmen för det. Kåre Hedbrant som huvudpersonen Oscar är charmig, liksom fullgubbarna på kinakrogen och den helt underbara rekvisitan och scenografin som gång på gång skapar sentimentala barndomsminnen på oss 70-talister. Per Ragnar borde med sin diaboliska roll fått leva längre och härja ett tag till. Slutbetyget blir ett.. nja…?

måndag 27 oktober 2008

14 år av...?

Var det det här vi väntade på i 14 år? Hörde idag äntligen Guns n’ roses nya singel Chinese democracy på radio (och det måste ju betyda nåt?). Annars har ju skivan legat ute på nätet i många år, i demoversioner och med låtar som förmodligen inte lär ligga på den officiella skivan. Känns inte som att Axl Rose ägnat 14 år att finputsa på materialet till fulländad perfektion, utan att snarare att det är gammal musik som samlat damm och nu äntligen trots alla skivbolagshinder och klausuler kan släppas. Chinese democracy låter som precis vad som helst idag och hade platsat in på ”Appetite for destruction” som sjunde-åttonde spår, eller nåt. Hörde idag också nytt med Christian Walz och trodde först att det var Salem Al Fakir som släppt nytt och lite omständigt material. Och apropå Jay Baruchel från Tropic thunder så läste jag att han gått i samma skola i Ottawa som Melissa auf der Maur (ex Hole / Smashing pumpkins) och att hon i sin tur äntligen är på gång med ny skiva, under 2009, fem år efter debuten. Hoppas inte på ett nytt G N’R-antiklimax där..

Tropic thunder

Bio igår; Tropic thunder med ett helt koppel kändisar i rollerna. Ben Stiller, Jack Black, Robert Downey Jr, Matthew MacConaughey, Tom Cruise, Nick Nolte, Steve Coogan och ett gäng små inhopp av kända ansikten. Jag erkänner gärna två saker. JA – den var väldigt rolig. Det andra att erkänna är att jag har extremt svårt för Robert Downey Jr men han sopar verkligen mattan med alla andra i den här filmen! I sin roll som method actor går han så djupt in i sin konstnärlighet att han via operation pigmenterat huden mörk och beter sig som en svart man, om än en väldigt pretentiös sådan. Downey Jr har jag alltid betraktat som en rat pack-sprätt med en massa tics och tramsig otålighet som trademark men redan med mycket underskattade A guide to recognizing your saints visade han upp ett helt annat register. Den andra skådisen som imponerar med en tidigare aldrig skådad komisk ådra är Tom Cruise. Ja faktiskt. Det tar ett tag innan man greppar att den där tjocka flintskallen med de stirriga ögonen bakom ett par fula glasögon är Cruise men han är kul i sin arroganta vulgaritet och gränslösa attityd. Nu kan jag räkna till tre bra filmer Cruise gjort. Magnolia, Minority report och så denna. Ben Stiller är Ben Stiller och det känns lite som att han allt mer spelar samma roll hela tiden; antihjälten, tönten som vill verka tuffare än vad han är. Jack Black plockar enkla poäng på att vara tjock och gapig, ja typiskt Jack Black. Ett annat utropstecken är annars filmens straight man, okända ansiktet och kanadensaren Jay Baruchel. Hur som helst, detta är förmodligen höstens roligaste film och det verkade de allra flesta i biosalongen också tycka när de släntrade ut efter nästan två timmar.

söndag 26 oktober 2008

Skärholmen revisited

SKHLM-besök idag. Är det ens nån som använder de där förkortningarna? Nybygget kändes som en flygterminal på utsidan men insidan är trevlig, väl värt ett besök. Gräsänkling imorgon, då sambon slipper några dagar i VXHLM för att åka till NRKPNG, medan jag själv ska på bio i KST. Ja, Kista alltså..

Knätofs på!

På Sverigedemokraternas kommunkonferens i Gävle i går beslutade partiet att kräva undervisning i dialekt och folkmål i alla kommunala skolor. Dessutom ska kommunala musik- och kulturskolor lära ut folkmusik och gammeldans för att ”levandegöra kulturarvet”. Now we're talking! Om några år kommer kidsen i tunnelbanan hänga i Gustav Vasa-frisyrer och förföriskt snurra på sina knätofsar, ätandes svensk kebab med lingonsylt och knäckebröd.

Deception

Deception eller som den svenska titeln kommer att bli; The List; Listan, har svensk premiär om tre veckor och hm.. jag har hunnit se den redan nu. En spännande erotisk thriller om ett pikant projekt, en lista, som ambulerar i de finare kretsarna av New York. Konceptet i sig, med anonym sex mellan främlingar, utan frågor, känns bekant från den franska En erotisk historia från 1999, med Nathalie Baye och Sergi López i rollerna, men här har man på amerikanskt vis byggt in så mycket mer, kring en redan fungerande ram. Ewan McGregor som hjälten, Michelle Williams som snyggingen och Hugh Jackman som skurken i detta triangeldrama är alla duktiga och vrider upp pulsen allt mer längs filmens nervpirrande fortskridande. Och filmen är bra.. nääästan rakt igenom. Personligen tycker jag att slutet havererar och gör en bra och spännande story löjeväckande och konstig.

lördag 25 oktober 2008

Kobe-biffen & bananen

I vår lokala lilla affär säljer de Kobebiff till extrapris för endast 1099 kronor kilot. Jojomänn, som hittat! Ordinarie pris är nämligen 1899 spänn. Inte för att jag vill verka märkvärdig på nåt sätt men utan ens räkna på mat- och runt-i-kringkostnader så kostar vår Cujo mer än så. 10 000 spänn för fem kilo hund gör ett kilopris på 2000. Alltså är hon fiiinare än Kobebiff och då har vi ändå inte tänkt äta henne. Än.

Ditten och datten

Loulou ut ur Idol 2008, vilket är en skandal, samtidigt som den skrikige falsk-ylaren Johan Palm är kvar, bara för att fjortisarna tycker att han är söt. Annars var det upplagt för fredagsmys igår med två nya filmer från Lovefilm. En ung Jane Austen och en tre timmars tysk film om en sexualförbrytares återvändo till livet efter sitt fängelsestraff. Jag vet inte riktigt om recensionerna, när popcornen plingat klart i micron, förhöjde intresset; "jag önskar att fler människor tog sig tid och ork att se detta finstilta drama.."

Musikaliskt lyssnar jag just nu på Tom Morellos solodebut. Tuffe Morello som spelat i band som Rage against the machine och Audioslave, gör här sin egen grej och det är verkligen förvånande mesigt. Trallvänlig irländsk pubrock. Till och med låten med System of a downs Serj Tankian är snäll och beskedlig. Helt vedervärdigt långa stunder, även om han har lite potentiell crooner-röst. Höstens vackraste sångröst tillhör väl annars, som vanligt, Kurt Wagner. Det brukar bli så, varje gång Lambchop släpper en ny skiva.

fredag 24 oktober 2008

Rocky

Blodbad, rysk maffia och lite vild fantasi

Dramatikern i mig vaknade imorse, även när jag var trött och på väg hem från jobbet. Blod i trappan. Blodspår. Likt Ariadnes tråd på trappstegen. Det kan ju bara betyda en sak. Den ryske alkoholisten nedanför oss. Japp. Nu har han dragit hit maffian, åkt på stryk (eller blivit skjuten?) och sen sårad släpat sig upp för trapporna, till sin lägenhet. Ungefär som Papa Dees fru, ja, släpat sig själv i håret upp för trapporna, typ. Erkänn att det är en bra story! Nu visade det sig att det bara handlat om ryssens (vet inte ens om han är det) korpulenta schäfer som löper just nu. Antiklimax.

Jack Schitt

På tips från en kollega, lite omogen amerikansk bajshumor:
Jack is the only son of Awe Schitt and O. Schitt. Awe Schitt, the fertilizer magnate, married O. Schitt, the owner of Knee-deep Schitt, Inc. Jack Schitt married Noe Schitt and they had 6 children: Holie Schitt, The twins; Deep Schitt and Dip Schitt, Fulla Schitt, Giva Schitt and Bull Schitt. Jack and Noe divorced. Noe later married Mr. Sherlock and because her kids were living with them, she wanted to keep her previous name. She was known as Noe Schitt-Sherlock. Dip Schitt married Loda Schitt and they had Chicken Schitt. Fulla Schitt and Giva Schitt married the Happens brothers in a dual ceremony. The Schitt-Happens children are Dawg, Byrd and Horse. Bull Schitt left home to tour the world. He recently returned with his new bride, Pisa Schitt.
Now, when someone say's you don't know Jack Schitt, you can correct them.
- U don't know Jack Schitt.
- Yes I do, he's Awe and O. Schitt's son!

torsdag 23 oktober 2008

Spackling

För lite sömn och för mycket jobb. Äntligen börjat ta tag i sovrummet och fått min far (den händige i familjen) att bredspackla alla väggar. Ett första steg till det som ska bli vårt Laura Ashley-sovrum.. eller inte.. Att sen se min mor och far i samarbete, dessa två motpoler av kvinnligt och manligt är också humor. Min far försöker bara få undan jobbet så fort som möjligt medan min mamma stör hela tiden med omvårdande frågor om han vill ha te, eller kaffe eller en smörgås, eller att han måste gå ut, så vi får vädra ut spackellukten lite här inne. Och vädras det så får han frågor om han inte ska en tjockare tröja på sig i vinddraget. Han muttrar. Senare stänger han fönstret, med en halv tekopp på en pall, då är modern där igen. Blir det inte varmt i den där tjocka tröjan? Gud så smutsigt det är här inne - ska jag inte dammsuga lite? Vill du ha en smörgås?

Så återigen är lägenheten ett mindre romskt läger av tömda garderober, utflyttade sängar och provisoriskt flyttade saker. Börjar förstå charmen med livet i en kappsäck, trots att jag bara flyttat några meter, för två timmar sen. Inser också, när man tittar på bilden ovan - att man bakifrån knappt kan skilja på om det är jag på bilden eller min pappa. Spooky.

onsdag 22 oktober 2008

The Fog of war

The fog of war är en dokumentär, mestadels i intervjuform med Robert McNamara, fd amerikansk försvarsminister under Kennedy och Lyndon B Johnson. Under ett fåtal veckor (innan han blev minister) var han också VD för Ford. McNamara blev genom sin intelligens och nytänkande en spindel i många nät av det som format amerikansk 1900-talshistoria. Han deltog tre år i andra världskriget och gick från att ha sin befälhavare Lemay som chef till att bli dennes överordnade när Lemay senare blev chef för hela det amerikanska flygvapnet. Mcnamara var utöver andra världs kriget en av männen bakom Fords boom, politisk rådgivare och försvarsminister under kalla kriget, Kubakrisen och Vietnamkriget. Ska man tro McNamara så var han en av männen som förhindrade ett tredje världskrig på 50-talet och en politiker mer till vänster när landet genomgick sin värsta kommunistskräck.
McNamara har helt klart ett och annat att berätta och trots enkla medel som en statisk uppställd kamera, korsad med gamla filmklipp och Philip Glass suggestiva musik - så funkar det alldeles utmärkt. McNamara skulle förmodligen kunna berätta väldigt mycket mer, då filmer slutar i ett lite märkligt töcken av.. rädsla? Han vill inte säga mer, han har sagt tillräckligt redan och det är bäst att vi slutar här.


The fog of war är en av de bättre dokumentärer jag sett. I nuläget kan bara komma på en som är bättre; Capturing the Friedmans från 2003 - faktiskt från samma år som The Fog of war. Båda filmerna var nominerade till Oscars för bästa dokumentär och The Fog of war drog längsta strået.

De fem somrarnas olyckor, del 4

Den fjärde sommaren minns jag som en kvalfylld dag. Hade under morgonen fått allt mer tandvärk men tyvärr fanns det inte riktigt nån tid att gå till tandläkaren, eftersom vi väntade släktinvasion till eftermiddagen. Kul. Smärtan accelererade under hela dagen och ingen tycktes ta mig på allvar. Har inga direkta minnen av gästerna mer än att nån lustigkurre till äldre släkting trollade med brödbitar, för att få mig att tänka på annat. Allt som oftast hamnade brödbitarna bakom tv:n och ärligt talat så brydde jag mig inte. Efter ett tag blev dock läget ohållbart och morfar gick iväg med mig till tandläkaren. Jag vet inte riktigt hur han tänkte, han som hade sin egen tandläkarmottagning och kontaktnät kunde VIP:a sig in till stans allra bästa tandläkare, tog mig till en bastant kvinnlig kulstöterska på den stora tandläkarkliniken. Hade jag inte varit så grumlig i synen av smärta hade man förmodligen kunnat skönja den här vita kalken under hakan på henne. Rotationsstil eller stöt?
Den enda VIP-behandling jag möjligtvis fick var att jag fick gå före i kön till kulstöterskan (yeah!), där hon stod och väntade med tången och blodigt förkläde. Japp, det är lika bra att dra ut den här. Bedövning är för småflickor och du är ju en stor kille - eller hur? Eh..? Helt utan finess tog hon sonika fram tången och utan bedövning drog hon ut skiten. Efteråt hade de konstaterat att de sällan sett en tand med så spretiga rötter och förmodligen var det ju därför kulstöterskan fick kämpa rätt hårt för att få ut tanden. Ja, det var näst intill så att hon tog spjärn med foten på min axel för att få bättre grepp. Har också nåt minne av direkt efter att hon stod med tanden i tångens klor så springer jag som en 100-meterlöpare genom en korridor och bara skriker hysteriskt med blodet sprutande ur munnen. Tills de hämtar tillbaka mig. Ingen plastleksak fick man heller, efteråt. Sen gick man hem med en krater i underkäken och en bomullstuss stor som en ihoprullad tubsocka, till en stämning hemmavid som blivit smått avslagen av för mycket vodka och fortsatt tråkiga trolleritricks, som ingen brydde sig om. Synnerligen otursförföljt barn, den där, konstaterade man.

tisdag 21 oktober 2008

Jesus

Into the wild

Sean Penns senaste regifilm Into the wild är baserad på sanna händelser om toppstudenten Chris McCandless som efter sina studier och Harvard i sikte bestämmer sig för att radikalt ändra sitt liv. Hans upper middle class-familj, fokuseringen på att vara lyckad och leva efter den amerikanska drömmens ytliga ideal. Pengar och makt är illusioner. Han vill bort från kontroll, klockor, kartor och det förljugna samhällets alla normer och hycklare. Så han ger upp allt, skänker sina sparpengar till välgörenhet, bränner resten, klipper sönder sina id-handlingar och ger sig ut på roadtrip genom det ”riktiga” genuina Amerika. Tar enkla jobb, väljer att vara hemlös, umgås med äkta människor som inte bara drivs av pengahunger och personlig prestige. Längs vägen möter han alla möjliga sorts människor men ständigt med mottot att lyckan inte ligger i personliga relationer. De sätter intryck men är ändå mest erfarenheter på hans vidare resa mot Alaska, där han slutligen väljer att bosätta sig ute i vildmarken. Det är en klart tänkvärd film, kanske smått vinklad, då man ju känner av hur patetiskt det vita förortslivet egentligen är, i kontrast till vad livet och upptäckarglädjen borde vara. Emile Hirsch i huvudrollen kan nog bli nåt stort med tiden och karaktärsskådisar som Marcia Gay Harden, William Hurt, Catherine Keener och Hal Holbrook ramar in storyn med klass. Filmen har fått väldigt svajig kritik, antingen en film att älska eller att hata. Själv tycker jag nog att den är helt ok. Mer att älska än hata, även om den knappast är det bästa jag sett. Fotot är otroligt vackert och som en turistbroschyr över USA’s outforskade natur och småstäder och soundtracket av Eddie Vedder är också bra.

måndag 20 oktober 2008

Mama Dee

Man undrar ju lite.. Papa Dee stod åtalad för att slagit ett blockljus i huvudet på sin blott 20-åriga fru och släpat henne i håret upp för trapporna. Hon å sin sida hävdar att hon släpade sig själv (i håret?) upp för trapporna och sen slog sig själv i huvudet med blockljuset. Kanske är det nån modern form av självspäkning, ja lite som det här celicebandet som munken Silas i Da Vinci-koden använder. Så även om den gode Daniel nu är så oskyldig, som han påstår, så känns nåt i det där förhållandet lite dysfunktionellt..? Bara det att en 42-åring är gift med en 20-åring och som grädde på moset till den lite slippriga åldersskillnaden just kallar sig "papa"..

Ninja-CV

Bara en tanke från ett samtal igår. Om man nu gått på samurajskola i Warszawa eller, som en kompis gjorde, gick på flera sammahängande ninjakurser - är det nåt man sätter upp på sitt CV? Ja du, Benke.. 4-årigt gymnasium, sen KTH med inriktning på maskinteknik, sen Ericsson, Scania, bla bla och så ser jag att du har åtta veckors ninjautbildning också. -Ja, jag kan döda dig med den där blyertspennan. Hm, ok.. men nu tänkte jag mer.. att du skulle jobba på utvecklingssidan med våra skördetröskor... Och ingen maskering vid svarven, tack!

söndag 19 oktober 2008

Filmjölk & smockor

Ännu en stökig natt där vattenkastaren från igår uppgraderade sitt dåliga humör till att inatt kasta filmjölk omkring sig och dessutom måtta in en snyting (coolt ord, jag vet..) rakt på hakan på mig. Där gick gränsen, iväg med honom till en lämpligare avdelning. Funderar också på det smått mardrömslika scenario som uppstod igår kväll när mitt vårdlag gick på nattpasset. En kvinna i personalen känner sig väldigt olustig när hon inser att hennes ex kommit in som patient under dagen. Ett förhållande som avslutats i en rätt smutsig historia och ja.. killen var rätt störd och inte helt frisk i huvudet och nu korsas deras vägar igen - just med beviset på att killen verkligen inte var eller är helt frisk. Jag skulle då inte vilja träffa på nåt gammalt vrickat ex på min avdelning, även om det innebar vatten på kvarnen för att personen verkligen var vrickad.

lördag 18 oktober 2008

The dirt

Så Zytomierska fick sparken från Idols eftersnack, kanske efter att ha gjort det det mest plumpa man kan göra. The race card. Hur hon rent förtalsmässigt hävdat att Marcus Birro uttrycks sitt missnöje över att judarna styr för mycket. Problemet är kanske inte främst att hon är judinna utan snarare hur hennes lilla kompis- och relationsmaffia med skolgårds och mobbingfasoner fått en så stor del av debatten. Vari ligger mångfalden i att Schulman, hans bror, hans förra fru och hans kompisklick runt Stureplan har så mycket att säga till om - när de ju ändå inte säger NÅT vettigt?

Relativt lugn natt, förutom en patient som helt plötsligt fick för sig att stjälpa en tillbringare med vatten över oss i personalen. Great. Hela min "The Dirt" blev plaskvåt men luggen klarade sig. The Dirt, biografin över världens mest ökända rock n' roll-band; Mötley crue. Det är såå pinsamt och mina kollegor fnissar åt svineriet och det omogna anekdoterna och själv står man lite med rodnande kinder och mössan i hand och erkänner.. "Det här bandet var faktiskt mina största idoler under hela min tonårsperiod..". Sen gick jag vidare, växte upp.. medan Mötley liksom stannade kvar. Men underhållande är det, om man gillar origer i dåligheter.

Moment 22

Det får väl säga vara en bra natt, när man hinner se nästan en hel film. Mike Nichols, regissören bakom Vem är rädd för Virginia Woolf? och Mandomsprovet följde 1970 upp med filmatiseringen av Joseph Hellers klassiska (och ofilmbara?) ”Moment 22”. Trots en bunt relativ kända skådisar (Jon Voight, Anthony Perkins, Orson Welles, Martin Sheen, Art Garfunkel och Alan Arkin så förflöt filmen utan priser eller större nomineringar. Antikrigstemat till trots så är filmen kanske för absurd och humoristisk i sin satir för att betraktas som seriös. Det är ingen dålig film men den är inte speciellt bra heller. Krigets meningslöshet och ständiga paradoxer (just moment 22) har förmodligen gjorts bättre många gånger tidigare (och senare). Läs boken istället!

fredag 17 oktober 2008

Paolo Roberto

Nu hittar jag inte den exakta länken i P3's arkiv till dagens återvinningsintervju i P3 Populär (12.03) med Paolo Roberto som gäst men det blev en väldigt underhållande timme faktiskt, fyllt av halv- och helkontroversiella åsikter, som tydligen skapade lyssnarstorm bland feminister och dylika. Underhållande och rätt bra på samma gång. Länken finns HÄR och sen får man klicka sig fram till timme tre (eftersom sändningen börjar med timme ett) och antingen lyssna på hela intervjun eller ungefär 28 minuter in, när det hettar till ordentligt.

Peripeti

Södertälje 2008. Då har det stadiet redan inträtt.. Depression pga ishockey. Men jag försöker skärma mig genom att se det som en lång treaktare och att vi redan nu nått rock bottom - i första akten. Det går liksom inte att sjunka djupare och enda vägen upp nu är uppåt. Väntar på historiens peripeti, hjältens väg tillbaka. För slutet är ju alltid lyckligt, eller hur? Vet inte riktigt hur det ska ske men det går åtminstone en eskapistisk tillflyktsort.

torsdag 16 oktober 2008

Punch

Jag är väl lättroad men den här videon är lite kul. Muscles - Sweaty (Shazam remix). Kanske är det bara slapstick/Jackass-ådran i mig men ändå.. Och ser det inte lite snuskigt ut samtidigt?

Nosferatu - nattens vampyr

Ännu en dagsfilm, ännu en klassiker. Baserat på F.W Murnaus original från 1922 - den ökända konstellationen Werner Herzog & Klaus Kinskis nyversion av Nosferatu – nattens vampyr från 1979. Stumfilmsoriginalet, som i sin nydanande expressionism skrämde livet ur biografpubliken har här förfinats med en tydligare ramhistoria om greve Draculas färd från Transylvanien till den tyska hamnstaden Wismar och med en armé av råttor och döden i ständigt släptåg. Återigen en väldigt släpigt och halvdiffust berättad historia som saknar nerv. I rollerna återfinns Bruno Ganz, den undersköna Isabelle Adjani och förstås Klaus Kinski som Nosferatu själv. Jag ska erkänna att jag aldrig riktigt förstått mig på storheten bakom Herzog & Kinskis filmer. Den ene med för stor budget och för lite att berätta och den andre med sitt fruktansvärda humör och storhetsvansinne. Ska man se nån av deras fem filmer så kan jag bara rekommendera Aguirre – guds vrede från 1972, liksom den oerhört underhållande dokumentären Min bäste ovän om den tyska filmens glimmer twins. Filminspelningar kantade av gräl, vredesutbrott, mordhot, galenskap, missöden, naturkatastrofer och en bisarr terrorbalanserad vänskap.

Alla dessa Schulmans...

En sista kommentar kring Katrin Zytomierska, Alex Schulman och alla andra som bygger karriärer på att håna andra. Problemet är väl fortfarande inte de enskilda människorna som beter sig som taskiga prepubertala snorungar, som anser sig ha rätt att säga vad som faller dem in, även om det sårar andra. Återigen hamnar de enskilda i skottlinjen när problemet inte ligger där. Betänk att de här personerna faktiskt blivit anställda just för att bete sig såhär. Kritiken bör ligga på de personer som anställt provokatörerna, de som tjänar pengar på det och som faktiskt tycker att all reklam är bra reklam. Aftonbladet, TV4 och alla cyniska producenter som låter ansiktet utåt, de med Tourettes syndrom, ta skiten för deras strukturella idéer.

onsdag 15 oktober 2008

Bert is evil

Jag visste väl det!

Vem är rädd för Virginia woolf?

Andra matinéeklassikern på två dagar. Mike Nichols relationsdrama Vem är rädd för Virginia Wolf?, som för övrigt också går på Stadsteatern just nu. Nu råkar jag redan innan vara svag för dysfunktionella relationer (på film och teater, bör tilläggas!) så denna film är förstås ”right up my alley”. Edward Albee / Ernest Lehmans manus och framför allt dialog är mästerlig i sin drypande bitterhet och cynism. Det äkta paret Elisabeth Taylor och Richard Burton levde kanske bara ut sin egen stormiga relation på filmduken, det är kanske därför det känns så levande och realistiskt. Samtidigt är det ju helt horribelt att leva i en sån relation, så fylld av sprit, hat, cynism, sårande, kastrerande och förnedrande upprepade slag under bältet. Ingenting är heligt, det är som ett akademiskt Big brother, 35 år före sin tid. Paret Martha & George använder det yngre paret Nick & Honey som sin publik för att öppet håna varandra och plocka upp ALLT ur varandras smutsiga bykar. Det är hemskt men samtidigt så snaskigt och elakt att man bara måste titta vidare och även om Sandy Dennis är strålande i sin roll (vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll), så är det märkligt att varken Burton eller speciellt Taylor ens var nominerade. Elisabeth Taylor är strålande i sin dekadens och giftiga elakhet. En film som måste ses!

Dig out your soul

Mmm, härlig början på morgonen när paketet från Ginza dimper ner i brevlådan. All höstens bästa (förhoppningvis) britpop på en gång. Har annars pratat med en vän som tycktes uppslukad av jorden på sistone. Hon beskriver sin bortvaro som Bangkok hilton, komprimerad till några veckor i en lägenhet i Aspudden. Fick en kort recension av Brideshead revisited (En förlorad värld), som att hennes sambo hade somnat, att det var mycket tweed för pengarna och att det var för LITE sexuella och homoerotiska undertoner.

Funderar också kring det här Pittstims-utspelet, som visserligen var lite kul. Dramaten som en statligt subventionerad grisfarm, där manschauvinister med för stora egon svinar runt på krogen, slåss, är otrogna och dessutom blir hyllade som riktiga karlakarlar. Visst men i ärlighetens namn, hur många var de här svinen egentligen? 2? Varav en slutat. Då tycker jag man borde satsa mer krut på att förändra attityder inom sportens värld. Det är i omklädningsrummen som man på ett tidigt stadium fostrar unga mäns dåliga syn på kvinnor och homosexuella - och hur det där hänger ihop. Homofobi och kvinnoförakt. För en bög är ju som en kärring och kärringar är ju sämre. Och ingen vill ju spela som om man hade handväskan under armen.

tisdag 14 oktober 2008

Sommaren med Monika

Jag gillar SVT's matiné- satsningar, mitt på dagen. Ja, filmer som bara vi nattarbetare, studenter, pensionärer eller arbetslösa hinner se. Idag hann jag då äntligen se Ingmar Bergmans kanske mest utomlands kända (och sedda) film; Sommaren med Monika från 1953. Idag kan den te sig trivialt harmlös och fånig men då, på den gamla goda tiden, var den ytterst kontroversiell. Inte bara genom synen på utomäktenskaplig tonårssex, utan då förstås för Harriet Anderssons nakna kropp i några av badscenerna från Stockholms skärgård (Ornö med omnejd). I USA klassades den i samma fack som oseriöse exploitationregissören Russ Meyers ”tuttfilmer” och världen över var det denna film som först gett upphov till ”den svenska synden”. Är det en bra film då? Nja, inte direkt. Men yppiga Harriet Andersson är både vacker och betagande i sin tonårsrebelliska roll och en hel del av den svenska filmhistoriens stora namn glimtar förbi; hennes kärlek Lars Ekborg, Sigge Fürst, John Harrysson, Åke Grönberg, Gösta Pruzelius. Manuset är skrivet av den kanske främste av Stockholmsskildrare, Per Anders Fogelberg, vilket även känns av i det vackra fotot över staden. Ingmar Bergman hade heller inte nått upp i sitt famösa djupsinne och subtilitet än, utan mer satsat på en enkel film om ung kärlek och revolten mot vuxenvärlden.

måndag 13 oktober 2008

Svart katt

Jag börjar tro att jag för otur med mig när jag går på sport. Det här året förlorar mitt lag ALLTID, när jag dyker upp läktarna, vare sig det gäller ishockey eller fotboll. Jag har blivit en svart katt, en krossad spegel, en stege lutad mot en husvägg. Kanske bara ska hålla mig hemma resten av året, så gör jag mindre skada. Nu har jag dessutom nått det sedvanliga stadiet, som jag gör varje säsong. Förnekelsen. Nu skiter jag i det här, nu orkar jag inte bry mig längre.

Min mor kommenterade min blogg igår, som att den är för seriös. Det borde vara mer kärlek och sex!? Och glatt humör. Inte lätt att vara munter när ens bank gått omkull och ens sparpengar ligger nånstans där ute i cyberrymden. Så här i efterhand så förstår jag min dröm från igår, om hur jag frenetiskt plockade tomburkar i stora säckar på nån sommarfestival och överallt tornade det upp sig fler burkar och flaskor. Rena himmelriket! Och kanske min nya inkomstkälla..

I'm out...

Hörde att fantastiskt underhållande Dragons' den får en svensk uppföljare. Man undrar ju lite vilka personer som kan tänkas vara aktuella som svenska drakar? Johan Staël von Holstein? Egentligen borde ju en dryg jävel som Bert Karlsson passa in. Är han Sveriges svar på Duncan Bannatyne? Lika dryg stil men kanske inte samma klass i övrigt. Vem mer skulle kunna passa? Skypegrundaren Niklas Zennström, Jonas Birgersson eller rent utav Ingvar Kamprad? Sen kan man ju i övrigt undra om det ekonomiska läget just nu är det bästa...?
Läs gärna också denna artikel om Duncan med den smått provocerande första meningen; "att tjäna 100 miljoner PUND är så enkelt att vem som helst kan göra det". På nåt sätt får man vibbar till Silvio Berlusconis svar från en journalist som frågade vad han hade för råd till Italiens alla fattiga. "Gör som jag - börja tjäna mer pengar!" Jamen dåså...

söndag 12 oktober 2008

XXX rated.. or...?

Knäpp reklamfilm men samtidigt rätt kul och innovativ. Eller är den cyniskt överslätande? Mina kinder rodnar åtminstone. Se klipp HÄR.

Kungsholmen

Fika på Kungsholmen idag. Världens mest ensamma ö. Visserligen var det en solig söndagseftermiddag och väldigt mycket folk ute på gatorna men OJ vad likriktat allt kändes! ALLA ser ju likadana ut. Vad hände med den mångkulturella storstaden, smältdegeln av stilar och influenser? Alla är thirty somethings, lite skönt nonchalant ironiska, alla killar har militärgröna halvlånga jackor med munkjacka under och alla kvinnor har rakt långt hår i hästsvans. Och alla är sådär upptagna hela tiden - klart som fan att de inte har tid att träffa nån partner då..? Är inte det en lite tröttsam inställning, att det skulle vara så himla fult att liksom inte ha någonting inplanerat en helg. Att tacka ja till att hitta på nåt, om nån skulle ringa för att hitta på nåt spontant, oooh, lite loser va? För det skulle ju tyda på att man inte har nåt liv, inga vänner, inte fullspäckat schema. Ensam är ok men inte självvalt och definitivt inte sysslolös.
Och Jenny Beltran ska jobba ännu hårdare på att hennes Tito ska få upprättelse. Att han är hovrätten fick sitt straff SKÄRPT från domen i tingrätten har ingen betydelse. Alla ljuger utom Tito. Det är blind kärlek det..
Slutligen vill jag bara säga att jordens absolut fulaste klädesplagg på kvinnor är hängselbyxor. Det funka om man är gravid... men annars?

fredag 10 oktober 2008

Diverse från en seg lördag

Enkel skiss från mitt jobb ovan. Man tror inte att det är sant men fanskapet på avdelningen är fortfarande kvar. Är det såhär det är att få en strulig tonåring på halsen så funkar han utmärkt som preventivmedel. Och så var det ett mindre rabalder i Eftersnack efter Idol efter att exfru Schulman frågat om inte den utslagne Jesper var lite för bögig av sig - och direkt försökte döda kritik genom att säga att hon inte lagt nån värdering i det. Allt man säger är väl en personlig värdering? Så med den kommentaren så är det nu fritt fram att fråga om inte Loulou är liiite för fet för den här tävlingen och kanske skulle satsa på en squashingkarriär istället? Hey, jag la faktiskt ingen värdering i det!

Lite musik.. Måste säga att jag är lite förvånad faktiskt.. Metallica är det band som sålt näst mest skivor under 2000-talet men etta är....? Se HÄR.

T-shirt of the day

Lång näsa

DI spådde redan för två veckor sen i en analys att de isländska storbankerna med 50-60% chans skulle falla inom en treårsperiod. Jag ignorerade det.. "vad fan vet Dramatiska institutet om det?"

Apropå Ace of base så står jag fast vid att AoB är Sveriges mest överskattade band genom tiderna (tätt följda av A-teens). Usel lättviktspop. Det är provocerande att den smörja kunnat sälja så bra och att Ulf Ekberg glassar runt i de fina salongerna, när hans bedrift känns ungefär som snäppet över vad en Big brother-vinnare åstadkommit. Mest fantastiskt var när han dök upp som "polare" och festguide till Axl Rose, senast denne var på besök. Ja, för de kan ju ha så mycket gemensamt..? Ska de snacka gamla redneck-minnen från tiden då Rose inte polerat bort sin sydstatsrasism och Ekberg som aktiv nynazist och medlem i bandet Commit suiside (japp, de stavades så). Kanske diskuterar de gemensamma musikaliska nämnare (Lucky love kontra Back off bitch) eller bara vilken seglarsko som gör sig bäst på Smögens hala klippor.

torsdag 9 oktober 2008

Pseudonyhet

Exklusivt i Expressen! Ace of base gör comeback! Det är som att basunera ut att digerdöden gör comeback och få det att låta som nåt positivt. Resistenta antibiotikabakterier, finanskrisen och nu detta...? Ingen ände på eländet denna höst.

Rocky

Fan....

Jahapp, då var det ett faktum.. Då har min isländska bank gått åt helvete men vad jag förstår så får jag tillbaka mina pengar (med viss ränta?). Vad fan betyder upplupen ränta egentligen? Hörde igår att hela Island riskerade att gå i konkurs. Vad innebär det? Ett helt land av uteliggare? En tjock Björk med sparbössa..?

MQ, Värtan

Ännu en vision för ett modernare Stockholm. Har förmodligen snöat in på Banksy för mycket men nu finns ju området där hans konst skulle kunna få plats. Med planerna på ett nytt finansiellt och kulturellt kluster kring den nya stadsdelen i Värtan så for tanken till det geniala Museum Quartier i Wien, där man samlat alla nya lite mer radikala muséer i ett enda jättekvarter. Modern konst, mycket IT & cyber, sci-fi, radikalt, ungt, argt, fräscht och lite farligt men samtidigt i gamla vackra byggnader. Och grunden finns ju redan kring Tallinkterminalen med det stora Magasin 3, som redan inhyser modern konst. Gör dessa kvarter till ett konstgytter, likt MQ i Wien, dra dit spännande innerstadsgallerier, som ändå ingen hittar till, låt Banksy eller Os Gêmenos, Miss Van, Sixeart eller nån svensk ung konstnär utsmycka, locka hit Saatchi eller nån galen japansk futurist och låt en ny stadsdel sjuda.

Är annars mycket väl medveten om att Stockholm redan idag är en av världens mest museumtäta städer i världen (och vissa andra nydanare och kritiker skulle hävda att hela Stockholm är ett museum, bevarat och arkitektoniskt reaktionärt) men kanske är det nåt NYTT som behövs? Färre muséer med gamla föremål i glasmontrar? Moderna muséet är väldigt bra som det är men tyvärr så känns alldeles för mycket av muséets yta upptaget av sin permanenta utställning och väldigt lite för de ambulerande. Och då finns de små gallerierna, utspridda över hela stan och logistiskt bökiga att ta sig till, som komplement. Bygg ett Musée Quartier i Värtan. Det är mitt förslag.

onsdag 8 oktober 2008

Yummie

Hittade en charmig bild i kameran ikväll. Har tidigare hållit ett anförande om hur gott det är med aladåb men till och med jag hade svårt för den här biten. Lunch, någon?

Börshoppa

Ok, jag vet.. Den här bloggens sämsta inlägg hittills, men OM Stockholmsbörsen fortfarande legat kvar på Mynttorget i Gamla stan, hade vi då nu i börskrasch-tider fått se finansvalpar hoppa ut genom fönstrena - och i bästa fall stuka en fot, eftersom byggnaden bara är två våningar hög? Jag menar, allt annat i Sverige är ju måttligt i jämförelse med USA, så det kanske är på den nivån vi kan förvänta oss krisreaktioner..?

En tjock björk

Stalkning förbjuds, enligt nytt lagförslag. Skönt, då kanske Kronofogden äntligen slutar trakassera mig, höhö. Såg att Riksbanken nu går in med livsuppehållande lån till min darriga isländska bank. Hur dum kan man vara som placerar sina pengar på Island?? Från och med nu blir det bojkott av Korpen flyger, alla Barcelonamatcher med Eidur Gudjonsen och musik av Sigur rós och Björk. Har ett gammalt minne från när jag för en vän skulle beskriva en relativt korpulent kvinna och målade ut henne som en "tjock Björk" och han för sitt liv inte fick ihop det, eftersom han mållåst sig på trädslaget. Tjock björk, hur menar du...?

tisdag 7 oktober 2008

Banksy


För nån månad sen hypades det i konstnärs- och grafittikretar kring att den världsberömde gatumålaren och gerillakonstnären Banksy skulle vara avslöjad och identifierad som en 30+man; Robin Gunningham från London. Banksy har med åren skaffat sig ett gediget rykte, genom sina målningar världen över, inspirerat massvis av musiker och gjort räder in på fina konstsalonger och även om man kan förstå undergroundperspektivet i att vilja vara okänd så måste det väl vara lättare att få ut sitt budskap som känd person? Profiten är säkert inte viktig för honom men genom att bli officiell så borde ju inbjudningarna till att smycka ut olika byggnader i världen hagla. Jag tycker att Stockholm borde stå först i kön, ge honom några centrala fula väggar och hur mycket sprayfärg han vill ha! Enda kravet är att göra stan mer spektakulär. För mer info:http://www.banksy.co.uk/.

Cover mania

Görs det inte ovanligt många bra covers just nu? Nej, jag syftar inte på "Alla sjunger Olle Ljungström" nu. Här är en till oväntad cover och iiinte tjuvkika på svaret. Tog ett tag innan jag kom på vem som gjorde originalet. Se brasilianska punkpoparna CSS HÄR!

Varg Veum

Hann under morgonen se klart en i raden av Varg Veum-filmer. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva dem. Som en norsk Beck, fast Varg är egentligen privatdeckare, har ingen Gunvald Larsson som sidekick, vilket han kanske skulle behöva med tanke på att Varg helt saknar personlighet och karisma. Karln är så torr att han förmodligen skulle självändtända vid högre icke-norska temperaturer. Jag är inget fan av den repetativa rundgången i Beck men fan, där är det åtminstone lite tempo. I Varg Veum händer ju dessutom allt så lååååångsamt och med pekoralt skådespel. Och vad är poängen med att en 45-50-årig snubbe ska ha den där frisyren? Han ser ut som en uteliggare. Oh my god! Kollar upp Trond Espen Seim på Imdb och har är ETT år äldre än mig!? Antingen håller jag på att bli gammal eller så har Seim dåliga gener. Vill gärna tro det sistnämnda.

måndag 6 oktober 2008

Myggor och tigrar

Läser roat Maja Lundgrens skandalomsusade "Myggor & tigrar" från förra året, då hon gör upp med och outar varenda sexistisk karl inom kulturredaktionerna och författar-Sverige. Inser samtidigt att motkritiken blev som väntat; alla utpekade hävdade sig kränkta, förtalade och att inte ett ord var sant. Lundgren å sin sida gick ut i intervju efter intervju och hävdade att just varenda ord var sanningen och inget annat än sanningen. Att sen de män som blivit hårdast ansatta gått till de löjligaste motangreppen är på nåt sätt bara signifikativt. Dan Josefsson hävdar att boken är en hämnd för att han inte ville bli ihop med Lundgren några år tidigare. Och kanske kan man se just en sån replik som bara en i mängden av förminskanden som grabbgänget höll på med. Å andra sidan.. Lundgren gör det inte lätt för sig när hon sågar folk jäms med fotknölarna på ibland löjligt lösa boliner. Ibland på bara ren paranoia, som får en att tänka på Russel Crowes rollfigur i A beautiful mind. Det finns hemskt mycket hon kan få äta upp, subtiliteter som hon förstärkt och säkra tolkningar hon gjort på väldigt vaga tecken. Hennes paralleller till grabbvärlden och Neapels camorra är dock intressanta. Ska dock återkomma när jag läst klart hela boken, 150 sidor kvar.

Ryan air vs Bright eyes

Ja, tänk om det ändå vore såhär kul att flyga, när det blir turbulens, eller helt enkelt ena flygplansmotorn lägger av...? Bright eyes - At the bottom of everything, med Terence Stamp som den äldre mannen i början. Se klippet HÄR.

Måndag

Hemma igen och tokförkyld. De uppförstorade foton jag tagit med mig hem från min kusin - fotografen har samtliga blivit dissade av H, som starkt ifrågasätter kusinens kompetens och öga för att ta fina kort. Och jag kan hålla med i viss mån. Utbildning inom ett konstnärligt yrke behöver ju faktiskt inte behöver innebära att man har "det" och känslan för estetik. Och trots allt är det väl så att på varje stjärndesigner, fotograf eller konstnär så går det 10 000-tals som är medelmåttiga. Ska man med andra ord också vara orolig över all den "bra" musik han tankat över på mitt USB-minne? Bra enligt vem?
Apropå musik.. Glen Campbells Grow old with me utklassar Lennon-Onos burkiga duett-original, från den postuma "Milk and honey", som släpptes för 4 år efter Lennons död men som hade påbörjats 1980. Det ska dock sägas till Lennons försvar att han jobbade på ständigt nya versioner av låten, innan det abrupta mötet med Mark Chapman 8:e december.

söndag 5 oktober 2008

Flygincident

Varför är det alltid jag som råkar ut för idioterna? Idag, fem minuter innan landning på Skavsta är det en överförfriskad herre som ville gå på toaletten på flygplanet. Flygvärdinnorna avrådde honom, eftersom vi snart skulle landa och toaletterna låses. Så han lommade tillbaka till sin plats. När vi väl påbörjat inflygningen och kanske har två minuter kvar till landning kommer han springandes igen. Han bara MÅSTE gå på toa! Måste! Flygvärdinnorna är helt hysteriska och bara gallskriker åt honom, både i högtalare och utanför den att han omedelbart måste gå och sätta sig - han utgör en fara för både sig själv och andra. Han vägrar, han måste "pissa". Andra passagerare skriker också åt karln att gå och sätta sig men han vägrar, han har druckit för mycket och måste pissa. Inga ord i världen kan få honom att ändra sig, han hänger prompt på dörrhantaget. En av de polska flygvärdinnorna har i fin gammal öststatstradition glömt det västerländska "servicemindade" ansiktet utåt och vrålar; "var du fan tvungen att dricka så jävla mycket då, din idiot?" Det skriks ett tag till och planet börjar kränga med max 50 meter kvar till marken. Då får du sätta dig på golvet och hålla i dig, för vi landar om 15 sekunder, skriker de åt honom. Vi smäller i landningsbanan rätt osnyggt och jag är beredd på att se fullgubben komma flygandes genom mittgången i en saltomoral men han lyckas väl hålla i sig, på nåt sätt. Så fort vi bromsat ner, börjar han tokrycka i toadörren och kommer in till sin efterlängtade drill. Väl efter bagageutlämningen står sen fem poliser och väntar på honom vid tullpassagen. Förmodligen har den törstiga dryga böter att vänta, så vi får väl hoppas att kisspausen var värt sitt pris.

Toontown

Det måste vara hemskt tacksamt att vara politisk satiriker i Polen just nu. Läste nyss lite fyndigt väggklotter. President Kaczynski har under sina år erhållit smeknamnet Kaczor, vilket betyder anka. Ja, lite som Ankan Parmström ungefär. Nu har det dessutom fallit sig så att premiärministern heter Donald Tusk. Och i Polen heter Kalle Anka, Donald Anka, som i USA; Donald Duck. Så klottret på väggen var självklart: Ingen Kalle, ingen anka - bojkotta toonsen!

lördag 4 oktober 2008

Samtalsämne vid matbord

Warszawa igen, sjuk som en hund. Har varit på en pliktskyldig middag och fick vid maten extremt oaptitligt beskrivet hur värdens operation i de nedre regionerna gått till (han låg som en död svullen fisk på en skärbräda och blev uppsprättad) eller hur han skamlöst sexistiskt klämt fruns väninna i röven och kommenterat hennes viktuppgång. Höhö. Great..

Fula städers bukett

Lämnar Zgierz i gryningsdimma. Såg igår att det finns en polsk version av Ugly Betty här, En dubbeltydig ordlek i titeln; BrzydUla, vilket både kan vara benämningen på en ful kvinna, eller ful-Ulla, vilket då Betty döpts om till här.

fredag 3 oktober 2008

Dröm

Hade (återigen) en knäpp dröm inatt. Så jag tror jag antar din utmaning, Carina.. :-) En novell skriven på en månad, innehållandes max 50 000 ord. Miljön ska förstås vara en gammal ombyggd urinoar, som nu blivit ett fint kafé och där trendkänsliga och extremt osäkra hänger för att det är "rätt", trots att urindoften är besvärande.

Inget raljerande faktiskt.. eller lite..

Lodz dag 3. Stan som kan räknas som Polens fulaste. Kanske Europas fulaste? Känd för sin berömda filmskola där alla gamla kända regissörer utbildat sig. Zanussi, Wajda, Kieslowski och Polanski. Lodz är annars rätt logiskt, Lodz betyder båt på svenska och i stadvapnet huserar helt enkelt bara en båt, vilket ju samtidigt är kul då stan har väldigt lite vattenkontakt. Stans största kyrkogård ligger logisk nog också på Ledsna gatan.. Annars har jag idag besökt Polen tydligen största varuhus, eller det är som en hel stad. En gammal nedlagd textilfabrik som numer huserat ALLT i en storlek som jag åtminstone inte sett i Sverige. Som om man skulle slå ihop Kista centrum med Skärholmen, plus NK och Tom tits event. Tydligen Polens dyraste byggprojekt sen återuppbyggnaden av hela gamla stan i Warszawa, direkt efter kriget.

torsdag 2 oktober 2008

Fajerwerki?

Fajerwerki? Säger ju sig självt.. en förpolskning av engelskans fireworks. Har idag annars passat på att äta allt sånt som jag inte får hemma; komagesoppa (segt som fan med en konsistens som en schysst sena i levern), aladåb (ungefär som en studsboll med skinka & grönsaker) och taskiga halvfabrikat av onyttiga kycklingchips, av okänt märke. Näst intill som om det vore sålt av en hälare, som öppnat upp rocken. Chips, chips anyone.? You sir..?

Pulp fiction

Skön övergiven bok jag hittade hos morfar. Ska man arbeta så ska det vara med en snygg brud, helt enkelt. Eller sug på baksidans cliffhanger: -Slim, du vet väl hur mycket trubbel en enda brud kan ställa till med, suckade Nikolls. I det här fallet var de fem stycken.. Alltså fem gånger större chans till trubbel. Och Nikolls fick så rätt... så rätt. Jojo!

onsdag 1 oktober 2008

Kulturpalatset nattetid.

Vill förtydliga till sängincidenten att vi nu bytt till två enkelsängar och att därmed receptionen kan sluta spekulera i om modern var en äldre mansslukerska med smak för lammkött, eller om jag var nån slags familjär gigolo.. :-)

Finn ett fel

Finn ett fel i denna bild. Om du reser med din mamma, ska tilläggas.. I övrigt har jag av min kusin fått veta att DJ Vadim (who?) har en tumör i ögat, att man kan gå på samurajskola här stan (?) och att Tropic thunder fritt översatt från polskan blir Ballar i tropikerna.

Bra kaféidé

Warszawa idag. Drömde inatt om att jag skulle starta kafé och att jag hade en innovativ entrepenör som bollplank. Det är såhär jag hade tänkt mig, säger han och sveper ut med handen över ett hippt nytt kafé i Stockholm. En vitkaklad (från golv till tak) gammal pissoar, som gjorts om till trendig restaurang. Rännorna, toastolarna och allt stod kvar, men var nu fristående i lokalen, finputsat glänsande och med snygga servitörer i fluga dansandes runt överallt. Hm.