Hamnade i en fånig diskussion med en kollega igår, angående AC/DC's nya skiva och trött som jag var tappade jag bort mina argument och blev bara frustrerad. Han frågade hur deras nya skiva var och jag svarade att den var skit - ingenting har förändrats på 30 år. Men är inte det en självmotsägelse, påpekar han, eftersom du ju faktiskt gillar det gamla AC/DC - och har ingenting förändrats från när det var bra - så är väl det bra fortfarande!? Jag grumlade väl till nåt om samma tre ackord - fast sämre och mer krystat och allt slutade i att jag med ett garv blev avfärdad för att resonera som en av våra mest virriga patienter.Nåväl.. vad jag BORDE ha sagt var förstås detta. Musik, film och konst är ett helt annat väsen än en fabriksproducerad vara eller ett livsmedel. Den följer inte löpande bandsprincipen, där en Big Mac smakar exakt likadant vare sig du är i Stockholm eller Beijing, 1985 eller 2008 - och där det är lika med kvalitetsindex. Det SKA smaka exakt likadant, en bil eller en telefon ska bete sig på ett visst sätt, en kanelbulle måste ha vissa ingredienser för att inte vara en pirog. Musik, som en konstart har helt andra parametrar. Konst bygger på utveckling, kaka på kaka är INTE positivt och om jag vill ha exakt samma musik som för 30 år sen, så köper jag väl hellre den? Att ge ut ny AC/DC-musik handlar väl inte om att de "High voltage" från 1975 - 20 gånger till under årens lopp? Borde filmen ha stannat på stumfilmsstadiet? Konsten handla om bara renässansmålningar, musiken bara om treackordsrock i oändliga variabler? Nä. Har ingenting förändrats och utvecklats på 30 år och att man fortfarande kokar soppa på samma spik.. DÅ är det visserligen samma sak. Och om inte skit, så åtminstone väldigt väldigt tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar