Bevittnade en oerhört pinsam debatt i Ekdal på onsdagskvällen. Björn Ranelid på självmordsuppdrag ger sig in i en debatt han inte kan vinna. Inte för att hans motdebattör Olof Lundh skulle vara bättre men för att hela ämnet är dödfött, trots sina vackra ideal och principer. Ranelid gick via först pressen och sen nu i tv till attack mot alla överbetalda fotbollsspelare. Han hävdar att han (och alla andra hårt arbetande poeter, författare, konstnärer, osv) borde vara mer värda och tjäna mer pengar än Fredrik Ljungberg, som i dagarna skrivit på ett lukrativt nytt kontrakt värt 20 miljoner kronor med Seattle sounders FC, trots att han är på nedgång i karriären, i nåt så trivialt som att sparka boll. Lundh säger det självklara; det är knappast Ljungbergs fel om nån nu är villig att lägga de pengarna på honom, marknaden styr och även om lönerna är perversa - vem skulle tacka nej om man fick 20 miljoner för att utföra sitt arbete? Jag skulle tacka nej, svarar Ranelid tvärsäkert men jag är inte så säker på att han talar för hela författarkåren med ett sånt uttalande. Författarens ord är evigt medan en fotbollsspelare bara kickar boll i några år och sen blir utbytt mot nån bättre. Litteratur berör mer än vad ett mål gör. Ja, kanske det. Men högkultur och lågkultur kan lika gärna ställas mot nyttoprincipen och då faller båda till föga. Ska Ranelid tjäna mer på sin smala litteratur än vad en akutkirurg eller ambulansförare gör, osv osv? Så länge folk tycker att det är värt att betala 400 spänn för att gå på fotboll istället för att köpa en pocketbok för 79 spänn, så finns det väl inte så mycket man kan göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar