Vem är rädd för Virginia woolf?

Andra matinéeklassikern på två dagar. Mike Nichols relationsdrama Vem är rädd för Virginia Wolf?, som för övrigt också går på Stadsteatern just nu. Nu råkar jag redan innan vara svag för dysfunktionella relationer (på film och teater, bör tilläggas!) så denna film är förstås ”right up my alley”. Edward Albee / Ernest Lehmans manus och framför allt dialog är mästerlig i sin drypande bitterhet och cynism. Det äkta paret Elisabeth Taylor och Richard Burton levde kanske bara ut sin egen stormiga relation på filmduken, det är kanske därför det känns så levande och realistiskt. Samtidigt är det ju helt horribelt att leva i en sån relation, så fylld av sprit, hat, cynism, sårande, kastrerande och förnedrande upprepade slag under bältet. Ingenting är heligt, det är som ett akademiskt Big brother, 35 år före sin tid. Paret Martha & George använder det yngre paret Nick & Honey som sin publik för att öppet håna varandra och plocka upp ALLT ur varandras smutsiga bykar. Det är hemskt men samtidigt så snaskigt och elakt att man bara måste titta vidare och även om Sandy Dennis är strålande i sin roll (vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll), så är det märkligt att varken Burton eller speciellt Taylor ens var nominerade. Elisabeth Taylor är strålande i sin dekadens och giftiga elakhet. En film som måste ses!