Peripeti

Södertälje 2008. Då har det stadiet redan inträtt.. Depression pga ishockey. Men jag försöker skärma mig genom att se det som en lång treaktare och att vi redan nu nått rock bottom - i första akten. Det går liksom inte att sjunka djupare och enda vägen upp nu är uppåt. Väntar på historiens peripeti, hjältens väg tillbaka. För slutet är ju alltid lyckligt, eller hur? Vet inte riktigt hur det ska ske men det går åtminstone en eskapistisk tillflyktsort.