Synthpicnic

Hade inför helgen som förflöt en tanke att jag med kameran skulle besöka den årliga synthpicnicen i Skinnarviksparken och kanske kunna ta några spektakulära kort. Med facit i hand, efter att ha kollat på bekantas fotoalbum, så gjorde jag nog bäst i att inte dyka upp. No offence men det måste ha varit den största samlingen av genuint fula människor, som man lyckats skrapa ihop på en och samma plats. Jag håller helt och fullt med om Henrik Schyfferts utlägg om att många människor som stannat i en viss stil mycket bygger på att man helt enkelt stannat och stagnerat från den period då man verkligen stod på topp. Sin livskurvas peak, så att säga. När man var ung, tuff, ball, häftig och då det faktiskt fanns andra som tyckte samma sak. DÄR vill man befinna sig - även många år senare. Jag som gammal hårdrockare har inget emot synthare - även om jag tyckte redan på 80-talet att de klädde sig löjligt. Men då kom de undan med det - för de var unga och vilda och är man ung och vild så kommer man undan med det mesta. Däremot nu.. att 25 år senare fortfarande klamra sig fast vid samma klädstil, sminkning och frisyr.. DET är fan helt patetiskt. Nu är man inte ung och vild längre och ser ärligt talat förjävlig ut. Åldern är den grymmaste motståndaren för nån som fortfarande vill hänga med i sin ungdomskultur.