Bonjour Sagan

Känner att jag börjat tröttna på porträtt av hysteriska fransyskor, så disfunktionella, så självuppfyllda av egoism och destruktiva impulser. Visst, Frankrike är mer jämlikt än USA på att faktiskt göra filmer om och med även äldre fula kvinnor, som inte behöver våpiga bihang till manliga egon. Bonjour Sagan, filmen baserad på författarinnan Francoise Sagans liv är verkligen ingen skönmålning av ett kändisskap. Precis som La vie en rose, i stora penseldrag gjorde ner Edit Piaf så målar Bonjour Sagan ett rätt hemskt porträtt över Francoise Sagan. Hon framställs som lynnig, slösaktig, slarvig, känslokall, anarkistisk och fri i själen – men samtidigt helt ointresserad av sin son. Precis som Piaf slösar Sagan bort sin talang på huvudlöst pengaslösande, sprit och droger och på att livet igenom vara en självcentrerad hysterika, en vidrig egoistisk apa – som tycks kräva att hela världen ska cirkulera kring henne. Men det är en bra film och Sylvie Testud i huvudrollen genomför 40 års kronologi med bravur.