Pingpongkingen

Ännu ett bevis på att 2008 var ett väldigt bra filmår; denna film hade premiär i februari förra året och trots översvallande recensioner och vinster på diverse filmfestivaler runt om i världen (Aten, Brisbane, Chicago och Sundance) så blev den inte ens nominerad till den svenska guldbaggen. Kortfilmsregissören Jens Jonsson långfilmsdebuterar med en norrländskt drama kring pingpongkingen Rille och hans bror Erik, filmat på klassiskt Roy Andersson-blekt vis. Det är kallt och meterhög snö utanför och inomhus tycks alla väggar vara målade i mellanmjöksvitt. Det är rätt bra, storyn är bra, även om dialogskiftena kanske inte alltid är det. Jerry Johansson och Hampus Johansson kanske inte direkt excellerar i bra skådespeleri men det funkar. Storyn är engagerande och deras hopplösa frånvarande pappa Georgi Staykov känns trovärdig, trots något klichéeartade drag. Annars känns det typiskt norrländskt, lite korthugget och med vacker natur. Jag gillar filmen och framför allt fotot är helt strålande. Helt plötsligt 2008 har man i svensk film börjat tänka på belysningen till fotot också! Som i denna film, liksom även det superba fotot i Låt den rätte komma in (med foto av schweizaren Hoyt von Hoytema). Kanske är det det norrländska ljuset som gör det? Båda filmerna har dessutom Luleå som gemensam nämnare, vad gäller locations man filmat på.