Now this was something else.. Ryktet om Poppys personlighet hade nått mig långt innan jag såg filmen men det här kändes.. oj! Nästan lite utmattande när väl eftertexterna kom och inte ens då kunde jag bestämma mig för om det var en bra eller dålig film. Sally Hawkins som den ultrapositiva / speedade skollärarinnan Poppy är helt klart något utöver det vanliga. Är hon bra? Jag vet inte. Jag antar att hon spelar sin roll fulländat utifrån manus men hela hennes roll känns.. väldigt väldigt over the top. Kan man anklaga nån för överspel om hela karaktären bygger på att överspela livets alla skeenden? Denna Poppy har en fruktansvärt enerverande personlighet. Visst, det är gulligt på film med en evig optimist och nån som tycks ta hela livet med en klackspark men i verkliga livet skulle man inte stå i en halv dag med en sån här odräglig människa. En person som skrattar åt allt – hela tiden - även det som inte är roligt. Som den cyniker man är känner man att den här personen är inte bara positiv och glad.. det finns nån liten bokstavskombination, grava koncentrationssvårigheter och en lättare släng av sinnessjukdom här också. Å andra sidan jämkas galenskapen i filmen åt den i särklass med osympatiska bilskolelärare som skådats på film – sen.. någonsin. Eddie Marsan är både fantastisk och helt spritt språngande galen. Där har regissören Mike Leigh hittat ett bländande samspel mellan två karaktärer som det fullständigt sprakar dålig kemi om.Sen måste man beundra filmens avskalade och djupt mänskliga inramning. Befriande brittisk fulhet. Blekt, finnigt, skitigt och inte det minsta tillgjort. Det här är så långt ifrån amerikansk solbränna, onaturligt kritvita Stimorolleenden, lyfta ögonlock, bröst, botox och stormsäkra frisyrer man kan komma. Det är äkta, det är bra skådisar och en hoppfull film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar