Hade en lustig diskussion igår med en vän K, som hade en bedrövad utläggning om hur förda bakom ljuset vi var under 80-talet, gällande god tv-underhållning. Ja, vi var som Josef Fritzls familj nere i källaren. Vi visste inte bättre, helt enkelt, för vi hade inga andra alternativ. Två tv-kanaler och vi tyckte helt ärligt att serier som Skål, det helt vedervärdiga Cosby, Huset fullt (som visserligen gick på fyran i dess begynnelse) med ännu mer vedervärdiga systrarna Olsen och Allo' allo' emliga armén faktiskt var roliga. Och de första avsnitten av Dallas, som alla satt bänkade för. Dialogen och kvalitén på serien i början var sämre än en 70-talsporrfilm. Och vad hette den där träliga serien som utspelades på Iris kafé, med Peter Dalle, Per Eggers och Helena Brodin? Goda grannar. Vår egen helt humorlösa föregångare till Seinfeld, där man avsnitt efter avsnitt pratade om ingenting. Fast, som vi också konstaterade.. om 20 år kanske vi tycker att How I met your mother och 2½ män var rätt trista också..?
1 kommentar:
Det som är märkligt är ju att folk faktiskt köper skiten då de släpps på dvd.
Kan inte tänka mig större antiklimax än att på julafton öppna paket från tomten och finna samtliga serier med "Cosby" eller "Family Matters" (om nån minns efterblivna Steve Urkel som inte gjorde så mkt annat än att ha flaskbottnar till glasögon, för korta byxor och låta extremt irriterande).
Vissa kommer helt enkelt aldrig ut ur källaren fastän dörren varit öppen sen länge...
Skicka en kommentar