Be kind rewind

Efter månader av suktande, tjatande och trånande så ser vi äntligen Michel Gondrys Be kind rewind och redan från början så är den franska charmen borta genom att den här filmen är inspelad i New Jersey med idel amerikanska skådisar. Inget fel i det kanske men det franska knasiga finns inte där. Jack Black är knasig på ett annat sätt, dessutom just nu lite för tröttsamt exploaterad till att vara med i ”allt” i humorväg på sistone. Även denna film har sin charm, även om kanske för mycket stannat i det knasiga manuset och man inte lyckats få ut idéens styrka i själva filmen. Är nog själv lite emot komedier som bygger på EN knasig idé och sen försöker man mjölka den i en och en halv timme. Set up – go! och inget mer. Det funkar allt som oftast inte, hur knasig än idén må vara. Småkul är det men ibland riktigt tråkigt också och lite långsamt och lite för mycket smetande av det varmt mänskliga. Jag är inte lika såld som alla andra, kanske för att mina förväntningar var skyhögt ställda efter det lilla mästerverket Science of sleep. Jack Black känns ärligt talat mest irriterande i den här filmen och jag som trodde på nåt nytt, en ny och utvecklad Black efter Margot at the wedding – nu är han tillbaka i det gapiga Jack Black-facket igen. Så den som imponerar mest är väl Mos def, den fd hiphopare som blivit skådis och lyckats i särklass bäst av alla, eftersom Mos def verkligen kan agera – inte bara spela sig själv som hiphopare, ghettosnut eller hustler (Enimem, DMX, Ice-T, 50 cent). Mos imponerade redan i Liftarens guide till galaxen och gör det här också. Men filmen som sådan.. känns ljummen. Tyvärr.