Det var som att skruva tillbaka klockan till... 1983, eller nåt. Känslan, på gott och ont, var tillbaka. Då var man 9 år och gick med skräckblandad förtjusning på derby i Scaniarinken när stora farliga AIK kom på besök. AIK var allas hatobjekt, det lag man mest av allt älskade att hata. Det brukade alltid innebära fullsatt area, hög stämning, en röststark klack som alltid var bättre än vår, farlig stämning, stökigt, bråk, häcklingar och en känsla i luften som pendlade mellan skön berusning och rysningar. Hockey var mer än bara hockey när Djurgården och framför allt AIK kom på besök. AIK var inte bäst på nåt sätt, AIK vara bara värst och stöddigast och kom alltid med sin attityd. Att möta AIK var lika speciellt som för Finland att möta Sverige. Spelar ingen roll om vi förlorar alla andra matcher - bara vi slår svenskarna.. Sen trillade AIK ur elitserien i början av 2000-talet och Stockholmsishockeyn har tappat allt mer i nerv och intresse, till förmån för andra sporter och intressen.2009 var dags för derby igen, SSK - AIK i Scaniarinken och ta mej sjutton var det som att man sögs tillbaka till -83 igen. Fullsatt igen, hets, häcklingar, fortfarande en röststark klack som var bättre än vår, otrevlig stämning och bråk. Sånt vi blivit förskonade ifrån de senaste 15 åren. Nu var allt som vanligt igen. Bevittnade mitt första slagsmål på en hockeyrink sen.. ja..? Enda skillnaden är att jag då, som 9-10-åring, kunde känna en skräckblandad förtjusning i vad våldskåta unga män sysslade med. Nu idag sitter man på sittplats och skakar på huvudet åt vad snorungarna håller på med. Vem försöker de imponera på? Och vad är för jävla puckon som går på sportevenemang med ett enda syfte; att ställa till bråk och provocera vanliga supporters med förolämpningar och dumheter? Har de här killarna verkligen flickvänner? Tolererar de sånt här primitivt jävla beteende hemma? Slutresultatet blev sen 3-1 till "oss" men det känns som en parentes i sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar