Jag är faktiskt bättre än du..

Bevittnade Babel i veckan och återigen kommer de här nedlåtande strömningarna från vissa djuptänkare, om media av idag kontra litteraturen. Stig Larsson som avfärdar hela samhället som allt mer fördummat. Det var rent utav så illa att han själv håller på att bli alltmer fördummad. Stackaren.. Alla dessa bloggar och sms och fan vet vad.. Ingen lägger längre nån vikt vid orden. Larsson erkänner också att han aldrig skickat ett sms i hela sitt liv, som sitt eget personliga statement mot fördumningen. Uppenbarligen har han inte förstått poängen med ett snabbt sms heller, då han verkar tro att sms:ets kärna handlar om dess poetiska tyngd och att sakta värka fram de rätta orden - inte bara att man i stressen på tunnelbanan kanske behöver träffa nån om en kvart på Medborgarplatsen. Skilj på päron och äpplen.

Att sen samhället blir alltmer fördummat är en annan sak; fördummat på vad? Poesi? Är en tonåring som sitter framför datorn och behärskar alla dess finesser till fullo egentligen dummare - för att han inte läser prosa? Eller är det kanske Stig Larsson som i själva verket är en dum gammal regredierad romantiker, som inte ens vet hur man använder en mobiltelefon? Det känns lite vanskligt att snacka om intelligens på det sättet, bara utifrån sin egen sfär, för Larsson med sin konfrontativa och fördömande attityd skulle förmodligen klassas att ha ett lägre EQ också, än många av dem han fördömer.

Likadant känner jag inför poeten Johan Jönson som i veckan skrev en krönika om typiskt 00-tal i DN och ja.. allt var ju borgarnas fel, kapitalismen, globaliseringen och låglönearbete.. de med lägst utbildning får ta skitjobben. Ja, vem fan skulle annars göra det? Färdigutbildade läkare? Det kalla Stockholm, som var fyllt av likriktade konsumenter, rika och välutbildade men ändå inga sanna esteter. Och är man inte estet så spelar det ingen roll om man lyckats i livet - då är man ändå jättedålig i Jönsons värld, på vad samhället borde handla om. Återigen.. fina vänsterord och slentriansparkande uppåt och tanken på det klasslösa samhället men ändå gör ju Jönson sina egna graderingar, sina egna klasser. Gradering utifrån sig själv som ranghög. Esteterna vs de andra, de okulturella, de dåliga, de lägre stående. Pengar är fult. Känns som ett krystat sökande efter kriterier på att ändå få känna sig lite bättre än nån annan.