1. PJ Harvey - Let England shake. Fan också.. i år kunde jag verkligen inte håna Sonic och andra förstå-sig-på:are för deras val av bästa skivor. "Let England shake" är ingen lättillgänglig platta men ju mer man lyssnar på sirensången, desto mer tvingas man in av lockelsen att kapitulera. jag är inte ens något stort fan av Polly Jean och kan tycka att hon är lite som en klocka som stannat. Två gånger per dygn visar hon rätt tid och då är hon inne och rätt. 2011 blev hennes enträgna musik rätt igen. Varenda låt på skivan följer en röd tråd och bildar både en större enhet, samtidigt som de var för sig är som små smycken. Och så alla dessa knäppa infall i låtarna, som till en början bara känns just knäppa men som växer på en och blir geniala. Lovely, lovely, lovely.
1 kommentar:
Hon är bra.
Skicka en kommentar