Nån som såg Slaget om Sverige i helgen? 1982 ringde just och frågade efter sin succéformel för tv-underhållning. Maken till långsamt tempo och mossig underhållning. Ändå vill man inte sparka på TV4 heller - för de vågar ju göra nåt annorlunda, vågar gå emot hela åldersrasismen som är som tydligast just inom media. Det känns ändå befriande att se underhållning på bästa sändningstid i en reklamkanal, som vågar ta sig tid och som inte är hostat av Peter Jihde eller Sofia Eriksson, eller de vanliga programledarna som har samma manér i varenda program - det är bara titlarna som byts ut. Jag ser ändå hundra gånger hellre Slaget om Sverige än Pengarna på bordet eller Kär & galen.
Annars börjar året närma sig slut och årssummeringarna lär trilla in en efter en. Som vanligt kan man ana att musikrecensenterna kommer att rangordna musik utifrån hype och inte kvalitet. Mediafavoriterna Deportees lär hamna högt på listorna - för det är liksom bestämt enligt media-dogmen. Ingen har liksom reflekterat att det utöver singeln Islands & shores är en rätt trist platta och att man gång på gång övervärderar svensk musik och film och betygsätter den utifrån helt andra parametrar än den internationella. Svensk musikmedia är som en friskola som strösslar med betygen, för att blidka föräldrar och höja PR-värdet utåt. Därmed vill jag inte säga att jag är den musikaliska motsvarigheten till skolinspektionen, då ju musik helt och hållet handlar om tycke och smak i slutändan. Tycker bara att den lilla sfär som till tilldelats äran att ha tillgången till den offentliga debattens tyckande borde agera mindre konformistiskt och faktiskt våga utmana det vanliga Södermalms-klick-tänkandet.
Annars börjar året närma sig slut och årssummeringarna lär trilla in en efter en. Som vanligt kan man ana att musikrecensenterna kommer att rangordna musik utifrån hype och inte kvalitet. Mediafavoriterna Deportees lär hamna högt på listorna - för det är liksom bestämt enligt media-dogmen. Ingen har liksom reflekterat att det utöver singeln Islands & shores är en rätt trist platta och att man gång på gång övervärderar svensk musik och film och betygsätter den utifrån helt andra parametrar än den internationella. Svensk musikmedia är som en friskola som strösslar med betygen, för att blidka föräldrar och höja PR-värdet utåt. Därmed vill jag inte säga att jag är den musikaliska motsvarigheten till skolinspektionen, då ju musik helt och hållet handlar om tycke och smak i slutändan. Tycker bara att den lilla sfär som till tilldelats äran att ha tillgången till den offentliga debattens tyckande borde agera mindre konformistiskt och faktiskt våga utmana det vanliga Södermalms-klick-tänkandet.
Min lista kommer nästa vecka och det blir inte några Deportees/Jonathan Johansson eller My morning jacket så långt ögat når. Men redan nu kan man väl säga att årets förmodligen bästa skiva tyvärr hamnar på fel sida årskiftet, så den kommer inte med. Lana del Reys "Born to die" släpps först i slutet på januari 2012. Tyvärr gäller samma sak för First aid kits "Lion's roar". Och när vi ändå pratar om 2012... för er som missat nya Miike Snow-singeln... omg... det här lovar gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar