Årets bästa skivor, plats 10 till 7

Då var det dags... ännu ett år att summera och i år kändes det som svårare än någonsin. Det kom ingen sån där riktig superplatta som utklassade alla andra. Tre favoriter släpper som sagt var skivor precis på fel sida om årsskiftet, så de kommer inte med. Med kommer heller inte mediahypade album med James Blake, Deportees, Jonathan Johansson, Frank Ocean, Metronomy eller Bon iver. Alla dessa skivor har bra fragment men ingen helhet. Dessutom tycks samtliga recensenter har bortsett från att James Blakes EP ihop med Bon iver i Fall creek choir boys egentligen var bättre än hans solodebut. Men inte heller den kommer med på listan... för den kommer här!

10.Fleet foxes - Helplessness blues. Kanske är problemet lite som med Radiohead och många andra stora band. Att man blir för trygg. Fleet foxes senaste är inte alls dum, lika vacker som debuten och helgjuten men också i avsaknad av riktiga toppar. Habilt är inte tillräckligt längre. 

9.Bodies of water - Twist again. Skön och trallvänlig indiepop/rock-gospel från LA, som av nån konstig anledning jämförts med Mamas and the papas. Lyckas kombinera vackra stillsamma harmonier lika bra som dängor med upptempo. 

8.Miles Kane - Colour of the trap. Det finns onekligen enorm potential i denne man, sångare i nedlagda Rascals och samarbetsprojektet The last shadow puppets (2008 års bästa skiva). Uppenbart är att det inte bara var Alex Turner som var/är genial i föregående band - för Turners Arctic monkeys-platta eller Submarine-soundtrack finns inte med på listan. Skön indierock full av melodier och hooks.

7.Danger mouse / Daniele Luppi - Rome. Ja, hur ska man förklara den här skivan.. Cool amerikansk DJ och producent möter italiensk kompositör och kämpar i fem års tid med att skriva ett skönt soundtrack. Problemet är väl att det inte finns nån film - skivan är bara tänkt och inspirerad som ett soundtrack till Rome, om det hade funnits någon sådan film. Skön dansmusik varvas med italienska filharmoniker och känslan av klassisk spagetti-western och som lite grädde på moset och extra cred så har man plockat in Jack White (White stripes) och Norah Jones som sångare på flera av spåren. Skulle nog säga att resultatet är sensationellt bra.