Drömmen om Adrian

Hade en så märklig dröm inatt.. det är nästan så att jag skulle behöva en drömtydare för att få nån klarhet i vad det betyder. Allt började i alla fall med att jag med pompa och ståt blivit utnämnd till föreståndare för den nyöppnade kattkyrkogården i Södertälje. Eh.. hm.. ja..? Det firades med tårta och kaffe, mässingsorkester och uppträdanden, varav ett uppträdande var mycket märkligt. Det var "Adrian och hans extremt olydiga hundar". Det var som ett väldigt misslyckat cirkusnummer med en hundförare i röd kostym som stod och skrek "kom hit, hundjävel!", åt sina bevisligen extremt olydiga hundar. En stor varghund sprang runt bland publiken och slog omkull mitt tårtfat och kaffe där jag stod och betraktade showen och en bullterrier la sig i ett dike och surade och vägrade göra någonting överhuvudtaget. Han bara låg där. Så på det hela taget, Adrian ljög inte i sin konceptförklaring.

Senare befann jag mig på en marknad inne i stan och det var så varmt, så de flesta hade tagit av sig alla kläder. Själv hade jag fyndat på marknaden och köpt en enormt stor madrass (för en dubbelsäng), som jag tyckte skulle passa bra till mitt nya ämbete som föreståndare.. Ja, fråga mig inte varför. Katterna var ju döda, så vad skulle de med en madrass till..? Men hur som.. jag hade ingen bil eller busskort, så jag fick helt enkelt bära hem den otympliga madrassen, där i värmen bland alla nakna människor.

Nu kom nästa problem. Den klassiska Mälarbron i Södertälje, den som alla måste passera för att ta sig över kanalen som delar staden. Nu var det så illa ställt med ekonomin i stan att man helt enkelt bestämt sig för att riva majoriteten av bron - alla gång- och vägbanor var borta och det enda som fanns kvar var räckena på sidorna. Det var en hemsk syn med alla dessa köande människor, gamla tanter och höjdrädda ungdomar som först gjorde korstecken och tog ett djupt andetag innan de tog sig ut på räcket, sidledes, en fot efter den andra längs de smala spjälorna, för att ta sig över på andra sidan. Det var inte ovanligt att folk slant och skrikandes föll ner i vattnet, 20 meter längre ner. Men ingen verkade bry sig, för kön var lång och folk hade bråttom till jobbet. Min enda tanke var, rationell i galenskapen: "hur fan ska jag komma över och samtidigt få med mig madrassen?"