Töntarna

Redan på morgonen, bland det första man gjorde, var att söka upp Kents nya singel; Töntarna. Eller som Spotify svarade på min sökning; menar du "tomtarna"? Great, nu är de tillbaka i sin mobbing- och tonårsångest från högstadiet i Eskilstuna igen.. Töntarna? Vad är det för en jävla titel? Jag har ju i och för sig alltid varit ett Kent-fan och inte alls förstått kritiken mot att bandet hela tiden står och stampar på samma fläck. Utvecklingen, minus några synthslingor som man började lägga till i början av 2000-talet är.. minimal. Men är det nåt fel egentligen? Det finns massor av band som kört sin grej genom en hel karriär och aldrig utvecklats; AC/DC, Ulf Lundell, Oasis, Tomas Ledin, W.a.s.p, Wilmer X, Hives, Soundtrack of our lives, Per Gessles 14 olika projekt eller alla gubbrockare i hela världen och deras fans tycker ju att just kontinuiteten är artistens styrka och signum. Töntarna skulle kunna vara skriven för tio år sen den skulle lätt ha smält in i en platta för tio år sen också. Tyvärr är väl ordet "smält in" huvudpoängen här.. Den här singeln står inte direkt ut, den är som 25 andra låtar Kent gjort genom åren. Helt ok men Jocke Berg sjunger precis som vanligt, hård ibland, gäll ibland, versen är precis som vanligt, solon och refränger är som vanligt. Till och med releaseintervjuerna är som vanligt, alla försöker se coola ut i solbrillor och allmänt svartklädda på bild, samtidigt som de alltid säger saker som att de slutat försöka vara coola och bry sig så mycket om vad andra tycker. Men det lär väl bli en hit.. antar jag...?