Har undvikit Stieg Larsson-hypen med både böcker och filmer, fram till igår. Män som hatar kvinnor, inte alls dum egentligen. Som ett mer påkostat och nyanserat avsnitt av Beck, eller nåt. Men jag förstår fortfarande inte hypen med Noomi Rapace. Efter filmen ville jag avfärda henne som väldigt icke-karismatisk men fick då till svar att hon för fan blivit våldtagen i filmen. Jaja, men nu är det en film och händelserna går vidare och man kan inte gå omkring i 2½ timme och vara stel som en pinne, eller? Är man våldtagen kan man väl åtminstone med karisma agera, som att man blivit våldtagen. Rapace känns bara avstängd, skådismässigt att hon bara ställt ut skorna och hoppas på att det löser sig, utan att anstränga sig för mycket. Men filmen är bra, trots vissa logiska luckor i handlingen. Mikael Nyqvist är som alltid bra och även Peter Haber, som ju helt fastnat i ett fack, gör nåt nytt och oväntat.Musikaliskt är det fortfarande lite stiltje, i väntan på nya skivor med Julian Casablancas, Kent, Sub focus och O' children. Gillar Säkert!'s cover på Wannadies gamla indiehit My hometown, lyssnar sönder Alice in chains nya platta och tycker att Benefits är trallvänliga. Har också via lyssning på gamla barndomskassetter hittat den igen, den låt som jag klassat som världens sämsta, någonsin. Måste nästan plocka ner den från I-tunes, på ren ironi. Uppenbarligen hade jag en ådra ironi redan som barn, eftersom jag vill minnas att jag hatade den redan då. Tomas Ledins självbetitlade platta från 1977, han är fortfarande ung och häftig och tror sig vara lite kung Midas när han släpper det fantastiska pekoralet La floridita. Herregud...
1 kommentar:
Well, jag tror att hon faktiskt spelar precis den hon ska vara enligt boken. Hon är inte en vanlig tjej utan har en djupare problematik än våldtäkten. Det har sen hon var 11 år inte funnits någon hon har litat på och hon öppnar sig inte för någon. Läs boken!
Skicka en kommentar