Hundlös i regnrusket - egen fri tid att disponera i stan - wow! Först lite Vapiano och Sturekatten (som måste finnas med i flera länders turistguider - för vi lyckades hamna bland idel turister; amerikaner, tyskar och ryssar). Det får en av fundera lite.. av alla fik i stan - är det verkligen Sturekatten man först och främst vill rekommendera för en turist som kommer till Stockholm för första gången? Genuint svenskt, förvisso.. men i övrigt lite nedgånget, dyrt, trångt och på vingliga stolar och bord.Sen blev det då teater men inte vilken teater som helst, utan Killinggängets omtalade pjäs; Drömmen om Herrön. På Dramaten. Fatta!? Våra ungdomsidoler har gått och blivit pretto, mainstream och en del av det etablissemang de för 15 år sen gjorde allt för att håna, spjärna emot och distansera sig ifrån. Som någorlunda van teaterbesökare kunde man ju snabbt konstatera att det här inte var en vanlig pjäs och heller inte attraherade en helt vanlig Dramaten-publik. Publiken kändes betydligt mycket yngre än i vanliga fall och Morrissey-luggarna, Converse-skorna och de klyschiga vågrätrandiga indietröjorna (typiskt fransk Picasso-tröja - det är bara baguetten under armen som saknas) flockades överallt. Filip & Fredrik var där med sina respektive och lät precis lika tjattriga privat som i TV... Herregud, att leva med såna där maniker som aldrig kan hålla käften. Men men.. om vi undantar publiken och kidsen som gick dit med föreställningen om att det skulle bli en skrattfest, så är nog ändå slutintrycket att det här var rätt bra. Det var kanske inte riktigt Dramaten - men det var bra. Martin Luuk, som man ju knappt sett tidigare i nån Killing-produktion, är nu den som innehar näst intill huvudrollen - och han gör det riktigt bra. Reine Brynolfsson är som alltid bra, Malin Ek också, även om hon ibland känns som ett kvinnligt alibi. Det är inte rakt igenom klockrent men ändå förvånansvärt mycket bättre än mina lågt ställda förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar