Hade en riktigt irriterande lunch idag med en god vän. Kände mig ungefär lika lurad och dum som kändisfrisörer/stylister/whatever, som bara för att de jobbar för kändisar kan ta 4000 för en klippning, eller bara dra till med en helt sinnessjuk summa, ur det blå, bara för att man vet att kunden kan betala. Kvaliteten är inte bättre på nåt sätt men produkten levereras av "rätt" person. Aquavit vid Norra bantorget är ett sånt ställe. Standarden är redan lagd vid att Marcus Samuelsson står bakom restaurangen. Att sen Marcus själv aldrig är där och lagar mat och inte har nån kvalitetskontroll är oväsentligt. Det här är ett fiiiiiint ställe och därför kan man ta 200 spänn för en lunchrätt som i råvaror kostat max 30 spänn att inköpa. Ok, jag kan till och med köpa det OM maten sen tillagas av en utomjordiskt duktig kock som briljerar i köket och serverar mig nåt helt fantastiskt på tallriken. Men det får man inte heller. En kall bit kyckling, ackompanjerat av lite blygsam sallad och bacontärningar. Jag och alla dessa kostym & dräkt-människor som vill synas i rätt (status)omgivning har gått på samma potemkinkuliss, samma lögn och accepterat det, dessutom. Jag har gått till en kändisfrisör och klippt mig för 4000 - samma frisyr som jag kan få för 350. Så känns det. I Aquavits broschyr kan man läsa om deras NY-importerade koncept och tanke med "fine dining" på svenskt vis. Jag tror faktiskt jag föredrar "good dining", "price worthy dining" framför "fine dining" om priset enbart sitter i känslan att få sitta på ett exklusivt ställe och känna sig lite fin men sen inte få nån god mat. Det är snarare ofint dyrt för en så svag produkt.-
Det är väl det ultimata beviset på att nåt är bra, tex en skiva, en film eller en pjäs som innerhåller nån musiker/skådis man inte tål - men att det trots detta stora hinder ändå är så bra så man måste kapitulera och erkänna dess värde. Som Peer Gynt med Dan Ekborg, Up in the air, trots George Clooney, vad som helst som råkar vara bra, trots Ben Afflecks medverkan eller som i det här fallet... Me and my army, trots miffot Kleerup. Debuten "Thank god for sending demons" går inte att tycka illa om, till och med Kleerups röst är bra i de låtar han sjunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar